saltatochkryddat

Hat är en stark känsla. Om man hatar någon eller något intensivt, kan man själv förgöras. Har ni tänkt på det, ni som säger er hata löven? Och för er icke insatta, kan jag förtydliga att det inte rör sig om löven som sitter på träd, utan en förkortning på hockeylaget Björklöven, Umeå stads stolthet.

Hat är ett starkt ord som har förorsakat mycket elände. Och som fortfarande gör det.

Men att hata ett hockeylag ter sig i sammanhanget helt barockt. Man kan hata mycket här i världen, krig till exempel. Själv unnar jag mig att rikta den känslan mot mygg. Där kan jag verkligen känna den starkaste avsky jag förmår, därför att jag vet att de är överlägsna mig. De kan lura mig, skada mig, få mig att bli halvt vansinnig av klåda.

Är det så ni känner för Björklöven också? Att de är överlägsna er? Oss? Skellefteå AIK? Nej, det äger ju sin egen orimlighet att det skulle vara så, när de inte ens spelar i samma division som "vi".

Ni minns väl alla de hockeyintresserade tvillingarna Sten och Georg? De som i alla lägen hejade på sitt AIK även om laget inte spelade just då. De ville ju också visa att en riktig AIK-supporter alltid "trakasserade" Björklöven, till och med när de bevistade en match där inget av lagen spelade. Då kunde man plötsligt höra ett glatt: Krossa Löven!

Märkte du? Krossa. Inte hata. Jag misstänker att ordet hata inte fanns i deras värld.

Jag förstår ju att det inte finns någon möjlighet i dag att "krossa Löven" eftersom "vi" inte spelar i samma division men då borde det ju inte finnas någon anledning att hata dem heller.

Det finns för mycket hat här i världen och för lite humor. Men en gång, i Umeå faktiskt, mötte jag en kille med en t-shirt på vilken det var tryckt: Skellefteå finns inte.

Det tyckte jag var roligt. Men vi har ju alla olika typer av humor. Ordet "hata" kommer jag aldrig att förknippa med humor. Mygg är inte det minsta roliga.

Däremot är ishockey väldigt roligt, spännande och engagerande. Men jag håller mig till SHL, där mitt hjärtas lag spelar. Och i den serien tycker jag mer och mindre om lagen såklart. Och självklart vill jag att AIK ska KROSSA de andra både spel- och resultatmässigt. Jag förstår mycket väl att jag är för gammal och mossig för att räknas men jag är tillräckligt gammal för att veta vad hat betyder och vad det kan ge för konsekvenser. 

Och myggen, de kommer tillbaka hur mycket jag än hatar dem. Men inte om jag KROSSAR dem 😈

Normalt är detta en bild av en vedklyv som maken använder när han klyver ved.

Om jag säger det.

Säger maken samma sak så är det en vedkluv som han använder när han kluvar ved.

Sådana språkförbistringar kan uppstå när man vuxit upp långt ifrån varann. Sex mil, närmare bestämt. Men hans hemby ligger farligt nära Norrbottensgränsen, vilket förklarar det mesta.

Nu var det ju inte den det skulle handla om, utan byggnationen som "pryder" redskapet. Ett stort grått svartbygge där det surrar av oljud och svartgula varelser flyger ut och in. Någon skojfrisk skulle säkert göra en jämförelse med Skellefteå Kraft Arena och hockeyspelare klädda i svart och gult men det skämtet undanbes. Där snurrar högt älskade hockeyspelare som förgyller livet och tillvaron. 

I svartbygget, däremot, surrar elaka bestar med livsfarliga gaddar. Och skriker man "Stick!" så gör de som man säger! Men inte därifrån, nej, de försvarar sitt bo som att de ägde det.

När vi, på behörigt avstånd, diskuterade vilka åtgärder vi skulle vidta, blev det enkelt; vi överlåter problemet till snön och kylan, som garanterat kommer. Det är ju ändå bara drottningen som överlever och en enda geting ska vi nog klara av. Än är det långt till vår, säger mor . . .

Annars är Staffan och jag överens om det mesta, vi talar samma språk förutom då kluv och klyv och bruna bönor?  Bruna bönor? Jo, då säger jag "mmmm" och han "aldrig!"

Där förstår jag inte vad han menar.

Varje höst när vi flyttar in till stan igen, måste jag förnya något i hemmet. Detta för att trösta mig i bedrövelsen i insikten att sommaren är slut. Det behöver inte vara något stort och dyrt, det kan faktiskt hända att jag nöjer mig med en ny brödpensel. Om den är snygg.

I år har jag inte kommit på något - än. De nya påslakanen var bestämda sedan länge och räknas inte.

Jag tror jag väntar till de otroliga höstfärgerna utomhus har försvunnit. Då behövs nåt som piggar upp. Förmodligen blir det någon form av ljus. Eller blomma. Man vet aldrig. Det är det enda man kan vara säker på.

Hösten kom. Årstiden med mina favoritfärger och en klar, syremättad luft.

Men plötsligt ändrades både färger och luft, allt blev grått och det blev svårt att andas.

Fredag kväll. Min telefon ringde. Det var inte hon, det var hennes man, trots att hennes namn stod på displayen.

Jag förväntade mig nåt roligt bus då, han är bra på sånt. Men det var en bruten röst som sa ord jag inte förstod. Vägrade förstå.

Hon var död. Vår vän och kompis sedan länge.

Sist hon ringde var hon full i skratt och ville testa en grej på telefonen. Jag var i tidsnöd, skulle ha barn och barnbarn på middag och var i full gång med matlagningen av olika maträtter (kyl- och frysrensning i stugan vid säsongslutet). Dessutom hade jag jättedålig mottagning på telefonen så jag kunde inte medverka i hennes experiment. Hon skrattade och sa "lycka till med maten" och Hejdå.

För alltid. Det visste ju förstås varken hon eller jag då.

Vi är ett gäng som hållit ihop sedan vi var unga tjejer, genom lycka och sorg, genom livets alla skeden. Vi kallade oss The Syjunters till en början för att inte bli sedda som gamla tanter som handarbetade, vilket vi faktiskt gjorde till en början. En del seriöst, andra mer lättsinnigt men kul hade vi. Hela tiden via förändringar från te och smörgåsar, via julgodistillverkning,  utekvällar, lilla julafton till middagar med vin och prat. Massor av prat. Skratt och gråt. Helt enkelt och självskrivet vänner för livet.

Vad händer nu? Utan henne? Hon som gjorde världens godaste älgstek och omelett varje Juntajul. Hon som skrattade så nöjt när hon lyckades lura någon. Hon som skrattade så kärleksfullt när hon berättade grejer som hennes man sagt eller gjort.

Hon som var - Anitha. Oersättlig.

Hur blir livet utan dig? Anitha, du fattas oss så.

Du vet vad det betyder, va? "Rönnen bär inte två bördor samma år". Alltså  blir det mycket snö till vintern.

Okej, Bondepraktikan i all ära men jag tror inte den riktigt har hängt med i svängarna. Eller, hoppas jag.

I rönnen utanför sovrumsfönstret finns det en enda klase rönnbär och den sitter längst upp. Likadant är det med rönnarna i stugan. Vad ska nu Sidensvansarna säga när de kommer i hundratal och förväntar sig kalas på gränsen till frosseri? Eller vet de redan om det? Har de tytt tecknen i naturen och riktat in sig på att vara nyktra i år? För att de blir på pickalurven av massor av rönnbär som ligger och jäser i deras magar, är jag helt övertygad om. Jag har nämligen tid att studera dem både genom köks- och sovrumsfönstret och de uppför sig mer och mer likt fyllisarna på parkbänkarna. Fast i avsevärt högre tempo.

Men allt är nu inte så enkelt som att ett enda talesätt kan stå oemotsagt. Det finns de som påstår att det i stället är: Mycket rönnbär, mycket snö. Lite rönnbär, lite snö.

Så, nu är vi där igen; vem ska man tro på, tro på, tro på . . .

Jag kan ett annat sätt att spå väder också. Man kan titta på himlen. "Aftonrodnad, vacker natt. Morgonrodnad, skropp i hatt".

Om det stämmer kan jag bara lita på, jag är sällan vaken och uppe så tidigt på morgonen.

Sen finns det ju andra förutsägelser gällande väder som är mer eller mindre tvivelaktiga, typ om man slår ihjäl en spindel blir det regn. Det har jag aldrig trott på. Man kan aldrig bli träffad av blixten om man har gummistövlar på sig. Personligen tycker jag att man ska hålla sig inomhus när det åskar och blixtrar.

Min far hade vädret sin kropp. Ibland blev han grå i ansiktet. Då visste vi. Sämre väder på gång. Ibland la han sig på "dagbädden" och drog en filt över sig. Då var det nåt rejält oväder som närmade sig. Men ibland förutspådde han väder och var på ett strålande humör. Då kunde han sitta vid köksbordet och plötsligt säga: Det blir snart regn. "Va? Vad då, regn? Det är ju helt vindstilla och det finns inte ett moln på himlen", protesterade någon av oss. "Ni hör vad jag säger, tjockan går på land och då blir det regn." Inte såg vi nån tjock dimma som vällde in men plötsligt förstod vi. Någon gick längs vägen och denna någon var väl kanske inte direkt jättetunn i kroppen. Om man säger.

Sådana väderprognoser stannade inom familjen.

Ibland spår jag själv väderutsikter, säker som bara den. Ibland (för att inte säga ofta) slår de fel men det är som jag säger: Även solen har fläckar.  Det sa aldrig pappa. Om han nån gång spådde fel och vi var snabba att påpeka att det inte alls var sol utan att regnet öste ned, svarade han alltid: Ja, det var ju det jag sa. Som en riktig väderspågubbe. 💖☀️💧

Den 11 september ska jag förmodligen också gå på fotboll.

Där ska jag också göra ett val.

Matchen spelas i Medle, där jag nästan har vuxit upp, gått i skola, bott, fött barn, skjutsat och hämtat dem till och från allt möjligt, haft och har goda vänner.

Det borde alltså vara självklart att jag sitter där och hejar på Medle SK. Kan tyckas så, ja.

Var ligger då problemet? En spelare i motståndarlaget! En enda spelare gör att jag, utan problem, lämnar mitt gamla lag åt sitt öde. Självklart, han är ju mitt barnbarn. Hur jag nu kan vara så gammal att jag har ett barnbarn som är så gammalt att han spelar i ett herrlag. Obegripligt.

Samma dag infaller ju ett annat knivigt val. Där har jag större problem. Jag nynnar ständigt på Tomas di Levas låt: Vem ska jag tro på, tro på, tro på, när allt är såhär . . .

Under själva valrörelsen väljer jag att inte tro på någon politiker alls. De har ju talskrivare som tror åt dem.

Annan tid kan de mer vara sig själva och göra bort sig lite här och där men ett par dagar senare är det glömt för då har Expressen och Aftonbladet hittat en kändis som har varit otrogen och den bortgjorda politikern kan andas ut.

Nu påminns vi om att vi har både kommunpolitiker, regionpolitiker och riksdagspolitiker som alla tycker olika. Men hur många åsikter kan det finnas?

Själv kan jag byta åsikt mitt i en mening om någon säger nåt som verkar vettigare. "Tänkte inte på de’, liksom. 

När jag var yngre var jag som en riktig politiker. Höll fast vid min åsikt även om jag insåg att jag möjligtvis kunde ha fel, vilket jag aldrig skulle erkänna. 

Sen blev jag vuxen och fick egna barn som argumenterade ner mig rätt snabbt.

Nu har jag barnbarn och där ger jag mig inte ens in i en diskussion, jag bara njuter av att lyssna.

Slutsatsen blir:

I fotbollsmatchen den 11 september är valet glasklart med hjälp av hjärtat.

I det andra valet finns inget hjärta inblandat och hjärnan tar inte emot mer input så jag får fråga barn och barnbarn, de som äger framtiden.

Själv njuter jag av nutiden. Det är fasingen på tiden!

Förgyllt, dessutom.

I nio år har vi bott på Brunnsgatan i Skellefteå. Kanske tio, vem vet. På denna gata finns det ett antal hus, i en del bor det flera stycken, i andra kanske bara två.

I våra hyresvärdars tre hus har vi ett någorlunda hum om vilka det är som bor och eventuellt vad de heter. Sen vet vi ju var Britt och Mats bor eftersom Britt och min Staffan har vuxit upp i samma lilla by och skrutt vore det väl om man inte höll reda på om det finns hednäsare i grannskapet.

Sedan blev det värre.

Så kom det, helt plötsligt och utan förvarning, en inbjudan till en fest. En lära-känna-fest liksom. Ja, den kunde vi ju inte missa. Alla tog med egen mat och dryck och Åke tog med sig dragspelet.

Plötsligt befann sig en pratglad skara människor i olika åldrar sittande vid bord i ett stort partytält och efter att vi hade gjort en presentationsrunda var det full fart på pratet och skratten.

Arrangörerna utsatte oss med ojämna mellanrum för diverse utomhusaktiviteter som kunde ge poäng. Efter en dramatisk skiljeomgång som avgjordes med en enda pil, stod Staffan och jag som segrare och fick ta emot det ärofyllda vandringspriset, brunnslocket! Ja, vad kan vara mer passande om man bor på Brunnsgatan? Men vi går inte omkring och stilar med att ha ett mästarband runt halsen där priset hänger, även om vi skulle vilja det.  Vandringspriset  är nämligen fruktansvärt tungt så det får stå på sin plats på balkongen där alla kan se det och avundas oss. 2022 års Brunnsmästare. De du!

Det var en förunderlig fest. Inte nog med att det kändes som att vi var en enda stor familj som tillsammans ägde en gata, det mest remarkabla var nog att jag, som egentligen avskyr dragspelsmusik, njöt i fulla (inte onyktra) drag och sjöng för full hals till Åkes ackompanjemang.

 

Varför jag avskyr dragspel? Jo, för att jag i yngre dagar, mycket yngre, gång på gång fick höra att jag var så "klämmig" och när jag insåg vidden av det, en vuxen som pratade sig varm för dragspelsmusik för att den var så klämmig, stod det helt klart för mig att jag jämfördes med ett stort, tjockt instrument som mestadels gnällde eller var hysteriskt hurtigt. Du fattar, va?

Men Åkes dragspel var bara glatt. Det var jag också.

Jag har förresten svårt för fiol också. Varför säger jag inte. Visst var jag snäll nu, kusin Eva?😉

Vi kan väl bara konstatera att när min goa, fina farfar, som var musikant, jo, fiol, lämnade jordelivet så fick pappa ärva fiolen. Han kom hem och skulle visa sin talang, satte fiolen under hakan och drog. Stråken släppte i ena änden och hängde som ett hårsvall över strängarna, där två i panik hade  slitit sig loss.

Jag har kvar den. Den sitter på väggen och gör mig glad.