saltatochkryddat

Nejdå, somliga helt enkelt struntar i att foga sig efter omständigheterna. Som vår ampelblomma i stugan. Den bara blommar och blommar. När jag gick förbi den med skottkärran full med andra ettåriga växter, låtsades den inte se oss. Men jag ger mig den på att om jag flyttar den till balkongen i stan, då dör den. Jag har inte hjärta att slänga en sån otroligt vacker växt så vi åker väl dit med ojämna mellanrum och tittar till den, även om vi har gjort slut med stugan för säsongen.

Tror faktiskt inte den skulle trivas i stan, på balkongen, heller. Omgiven av en AIK-flagga, en svartgul vindsnurra och ett pågående projekt. Jag har nämligen fått för mig att skapa Stadens Tre Årstider på balkongen med hjälp av en spaljé och en mängd supervackra glasdroppar i olika färger. Det var inte så lätt som jag trodde. Vi får inte riktigt till ljussättningen nämligen. Och där smög sig ordet "vi" in. Jodå, pysselgubben har engagerat sig, han gillar nämligen utmaningar. (Nu kan jag höra någon närståendes röst: det har vi väl förstått för länge sen, han är ju gift med dig ...)  Ja, eller hur!!

I längtan finns sommaren. Därför finns den inte på balkongen. Därför kan vi inte flytta blomman från stugan till stan.

På tal om att ha svårt för att fatta. Ska en sextonårig liten tjej tvingas utstå spe och förnedrande kommentarer bara för att hon har tagit tag i jordens största problem och försöker få oss alla att förstå och förändra? Hånas av dem som verkar strunta i om våra barn och barnbarn ska ha en planet som går att leva på, huvudsaken är att den funkar under deras livstid? Förbaskade fullblodsegoister! 

Det Greta gör, är stort. STORT! Och när hon talar till oss, ska vi lyssna! Och agera utifrån de fakta hon presenterar för oss. Jag skulle vilja påstå att vissa "stora" män har precis samma problem som bloggens rubrik i dag. Men i motsats till blomman är de är långt ifrån njutbara och borde inse att deras blomningstid var över för länge sen. Om de ens har haft någon eller om de gjorde som en del av mina gladiolusar, vissnade redan i knoppstadiet . . .

Jo, det är knepiga tider nu och allt beror på stavningen.

Den stavning som dominerar mitt liv just nu är löven med gement l. De fantastiska, underbart vackra löv som sitter i träden och ändrar färg för varje dag och som, när de känner sig nöjda, singlar ner mot marken där de möter andra singlar i alla höstens färger och bildar en otroligt tjusig matta. Den matta som man på våren svär ve och förbannelse över.

På tal om det så finns det ett hockeylag som kallas Löven. Versalt L. Egentligen heter det ju Björklöven men det passar inte in i rytmen på de ramsor som AIK-fansen har skapat som en ohyllning till lillebror. Här i stan får man inte säga att man gillar Löven men jag undrar: kan jag inte få tycka om Lövens tränares dialekt i alla fall? Den låter så trygg.

Så har vi till sist Löve’n då. Attackerad från alla håll och kanter. En liten frist fick han när en del andra partiledare drog iväg på party i utlandet. En, som var bjuden?, valde att stanna hemma och "ta sitt ansvar". Japp, hon heter Lööv. Men hon får ändå inte vara med i min lövhög, därtill har hon för avancerad stavning.

Som sagt, Löven, löven och Löve’n riskerar alla att krattas bort när deras glanstid är över. Vem eller vilka blir först?

PS. Den superfina ljuslyktan som passar så bra till duken har vi köpt hos Susanne på Hemmafröjd i Byske. I lööööv it! 🧡🍁

I Värmland snöar det men här blommar det.

De här två praktexemplaren påminner mig om en skröna jag en gång läste, beträffande eskimåer och deras gamlingar. När de yngre familjemedlemmarna tyckte det var dags för gamlingen att dö, skjutsades denne ut, lååångt ut på isen för isbjörnarna att kalasa på.

När den nya, utrymmeskrävande bäbisen föddes, blev föräldrarna förskräckta; barnet hade ju inga tänder! Eftersom ingen gamling fanns att rådfråga, spände de för en ren och åkte lååångt ut på isen, där gamlingen fortfarande satt och var högst levande. När de berättade att barnet saknade tänder och frågade om råd, fick de svaret: Det kan jag avhjälpa men då måste jag vara i barnets närhet för den proceduren kan komma att ta många månader . . .

Så - varje gång jag har beslutat mig för att slänga blommorna på bilden, har de blommat som sjutton. Tidigare har de sett mer än lovligt döda ut men när jag närmar mig med skottkärran, då lyser de, översållade med blommor!

Okej, deras tid borde vara ytterst begränsad, OM jag inte testar och tar in dom i huset och värmen. Vem vet hur länge de kan leva om jag ger dem en chans. För visst är dom vackra! Och visst blir man glad av dem! Och på nåt sätt tycker jag att de påminner om en gammal, vacker eskimåkvinna med glimten i ögat och med livslusten kvar.

Nej, det handlar inte om allergi. Det rör sig helt enkelt om att mina ögon ibland blir lite blöta av pur lycka.

Nu tar andra färger över, steg för steg. Orange, gult, brunt, bärnsten. Fantastiskt vackra men det går inte att komma ifrån att de innebär - höst.

Nu har jag fått en ide’ i mitt huvud. Där finns det gott om plats att fylla tomma ytor. 

Jag lämnar alla sköna, gröna, varmt soliga färger i stugan och låter stadens balkong få tre årstider i stället. Höst. Vinter (fartsträcka). Vår. Idén är född och till viss del förverkligad men om det färdiga resultatet blir som huvudet tänkt det, tja, det får vi se.

Oklart? Flummigt? I så fall är det raka motsatsen till mina erfarenheter från förra veckan. Då var det klara besked som gällde. Spagetti och köttfärssås. Plättar. Specialmackorna, du vet. Glöhöpper.

Okej.

Men läggtider då? Oroa dig inte, du får lägga dig när du vill, vi sköter oss själva. Jaha, men väckning då? Det behöver du inte bry dig om, vi ställer mobilen på ringning klockan sju och sen snoozar vi ....

Inga oklarheter där inte! Eller?

Att bo med och livnära två tonårskillar, är att vara statist. Åtminstone utanför köket. Men vilken fantastisk tillvaro! Man kan hamna i seriösa diskussioner och få slut på argument. Man kan se ett TV-program om Kapten Klänning, den högt uppsatte polischefen och "kvinnokämpen", som visade sig misshandla och våldta kvinnor. "Och BARN!", hojtade den yngre tonåringen, "det där är fasen ett barn, inte en kvinna!!" 

En mormor kan bli stolt och varm om hjärtat av många olika anledningar. En mormor kan också bli lurad och, helt motsägelsefullt, bli full av skratt och varm om hjärtat. Efter att ha låtit den äldre tonåringen snooza ett par gånger, gick mormodern in med bestämda steg och dito röst och förklarade att NU, PÅ EN GÅNG, skulle det stigas upp! Ett par pliriga ögon stack fram under täcket och en glad röst sa: Jag undrade just hur länge min bluff skulle hålla. Vaddå, bluff?? Jag börjar tjugo över tolv i dag. Kolla mitt schema om du inte tror mig.

Så föll det sig som så att den yngre tonåringen sa: Min lärares barn är sjukt och dom har inte fått fram nån vikarie, så jag börjar senare i dag. Vaddå, hur vet du det? Jag känner det på mig . . .

Och så det där leendet som gör att man blir som varm i hjärtat - igen. Och iväg till skolan for han.

Men visst var det skönt att komma hem till sitt ändå, sina egna rutiner och TV-kanaler. Och inte behöva vara ute och locka på en katt, som visade sig vara inne. Insläppt från taket! Via en tonårings fönster.

Jag hörde en kommentar på frågan om bröderna inte skulle ha tyckt att det hade varit skönare att vara ensamma. "Nä, det blir så fullt på diskbänken".

Och på nåt konstigt sätt omvandlas de orden till kärlek och plötsligt blir hjärtat så där varmt igen.

Som en sommardag i stugan.