saltatochkryddat

Vi har en tradition sedan en lång tid tillbaka. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg hur lång. Vilket i och för sig inte är så konstigt för från början och en lång tid framåt var jag inte ens med. Några har fallit ifrån, några har tillkommit och sen kom den jädrans coviden och satte käppar i hjulet.

Men nu, detta nådens? år 2022 skulle nyårsfirandet återupptas i sin ursprungliga form. Eller ursprunglig och ursprunglig. Det är ju helt omöjligt förstås. Vi skulle samlas hos det par som stod på tur att ha hand om det organisatoriska. Det här årets sista fest skulle vi samlas hos Brännströms. Äntligen!

Ingen Covid, ingen influensa, ingen kikhosta, absolut ingenting skulle få komma i vägen! Så sa vi och så bestämde vi. Jo, tjena.

Nu ligger jag i sängen och otrivs med en högst ovälkommen flunsa. Och snart gör väl Staffan mig sällskap, vilket jag i och för sig inte har nåt emot, bara han inte har nån flunsa med sig.

Jag har klätt mig fin. Mysbyxorna är av glansig plysch och tröjan plus foppatofflorna går färgmässigt i stil. Nån ordning får det ju ändå vara.

Ute tokblåser det och regnsnöar. Passar precis till mitt uteblivna festhumör.

Men jag har gott om tid att ligga i min säng och fundera. På 2023, till exempel. Då fyller mitt äldsta barnbarn, Gideon, 20 år! Va?! Hur går det ihop med att jag själv nyss har fyllt 20?! Då var det slutfunderat! Min feberheta hjärna orkar inte med så svåra frågor.

Då återstår bara att önska dig, som läser detta, ett riktigt, riktigt Gott Nytt År! Var rädd om dig, var rädd om varandra! 💞 Och Skellefteå AIK - go, go, go! 🖤💛

Julafton, juldagen och en annan dag, som heter Hockeyns återkomstdag.

Julen är trevlig och trevligast är att träffa alla barn och barnbarn. Men julen är också förkylningarnas och influensornas högtid. Det går sällan att planera julen i detalj, alltid är det någon eller några som ligger i feber och hostar och snörvlar. Då måste man kunna vara flexibel.

Vi hade turen att kunna få samla mina barn och barnbarn på självaste julafton några timmar mitt på dagen. Eftersom det var influensa hos Staffans ena son, åkte vi bara dit en snabbis och lämnade julklapparna till barnbarnen. Den andra sonen och sonhustrun hade Englandsfrämmande så vi ses senare.

Men - i dag är en annan dag! Hockeyns återkomst efter ett olidligt långt juluppehåll på flera dagar!

I dag tänder vi inga andra levande ljus än Lowimas underbara AIK-ljus, det är det som gäller!

Längre fram i veckan börjar fotbollen om i LaLiga. Och var och varannan dag är det snösporter på längden och utför. Gissa om vi har längtat!

Vi är så sportiga så det är inte klokt. Tycker en del andra. Att se andra tävla och ge sitt yttersta är nästan lika energikrävande som att tävla själv.

Men det är ju nu man ska ut och jogga bort julmaten, enligt traditionen. Vi bryr oss inte så mycket om traditioner i den här familjen . . .

Innan jul frågade jag maken vad som var viktigast på julbordet för honom. Julskinka och en hederlig, gammaldags omelett, sa han. När jag får äta det, då känns julen i hela kroppen. Än har han inte firat jul ordentligt. Vi glömde bort omeletten på julafton. Vi glömde bort omeletten på Juldan.

I dag, annandagen, är det bara hockey i våra medvetanden. Vi måste vinna, annars blir det pannkaka. Och det är ju inte samma sak som omelett.

Snart är det nyårsafton och sen går vi in i ett nytt år. Hur det ser ut vet inte ens meteorologerna i sin långtidsprognos. Mycket kan de räkna ut och förutspå men aldrig Putin. Den lille mannen med det stora vansinnet, även kallat storhetsvansinnet. Han måste vara född utan två viktiga beståndsdelar, hjärta och samvete. Det fanns tidigare också en kortväxt man med samma defekter och samma vansinne. Om hans sista dagar säger historien att han på något sätt till slut begrep att han inte skulle uppnå världsherravälde och då fanns inget annat alternativ än att världen fick klara sig själv utan honom. Undrar hur den lille ryske tänker? Eller tänker och tänker . . .

Tänk så fånigt att slåss om herraväldet på en sån mikroskopisk yta, sett i ett universellt perspektiv. Ett tips, Putte, det finns många stooora planeter som inte har nån med herravälde över sin gigantiska yta. Åk dit!  Det är inte säkert att det finns något syre att andas in där men, jag frågar mig, hur länge finns det här i det "klimat" som råder?

Ja ja, nog med frågor. Innan annandan är slut, har vi matchresultatet. Just nu känns det som den stora frågan. Då har man det bra i livet.

Skulle vi ha en julgran, eller inte? Och, i så fall vi skulle, var passade det bäst att placera den? Det självklara svaret var ju det kombinerade mat- och TV-rummet så vi spanade, gick runt, stannade och sa: Hmmm, med pannan i djupa veck. Men där jag stannade och sa hmmm, svarade Staffan med ett "Nej, det går ju inte för att . . ." och fick mig att motvilligt inse det självklara. När han föreslog en annan plats, sa jag direkt nej för där skulle tomtarna ha sin givna plats, som alltid.

Till slut enades vi om att vi skulle ställa en gran på balkongen, i brist på annat. En liten i ett av balkongfönstren. Så vi åkte iväg till vårt skogsskifte, det vill säga sommarstugetomten, och valde länge tills vi enades om den enda som stod på vår tomt. Åtminstone nästan.

Jag sände en tanke till min mor som varje år la stor vikt vid julgranens utseende och insåg att ibland faller barren långt från grenarna.

När vi kom hem igen, gick Staffan ut på balkongen och la granen där tills vidare. DÅ bestämde jag mig för att den skulle vara inne! På lilla, runda bordet där det nyss hade funnits ett vackert fat med tillhörande liten kruka som hade huserat en hyacint, vilken nu såg erbarmligt bedrövlig ut. Sagt och gjort. Staffan tillverkade en sorts julgransfot, han är för go den mannen, och vips kunde jag klä julgranen.

Mycket sånt pynt har vi. Men 97% var för stort och tungt. Jag sökte i alla tre "flyttlådor", som enbart innehåller pynt till granen, tills jag fann tre stycken relativt små bollar som fick duga. Med två glittrande snökristaller och en miniljusslinga blev det perfekt. Vi är med julgran!

Jag hör min mors förtjusta skratt, som hon alltid belönade tokigheter med, men nog tror jag att hon njuter mer av systers och svågers stora, tjusigt klädda gran, men du, mamma, deras är av plast, vår är äkta skogsvirke. Om än i miniformat.

En tradition som vi har valt bort, är att skicka julkort. Vi använder oss av andra medel och media för att önska alla våra vänner en riktigt god, frisk och mysig jul. I stället för att lägga en "smärre förmögenhet" på frimärken, har vi lagt den summan till barnen i Ukraina. I ljuset av den jämförelsen ter sig inte summan som en förmögenhet men det kändes ändå bra i hjärtat att göra det valet.

Innan jag slutar denna blogg, måste jag i rimlighetens namn (när det gäller mig) få ösa en massa ovett över de TV-kanaler som säger sig sända sport men som delar TV-rutan med reklam var och varannan minut. På ena sidan av rutan kan det vara jättespännande slalom eller skidskytte och den andra halvan upptas av någon som vunnit massor på Postkodlotteriet (Grattis!) eller nån bil som går oöverträffat bra eller nåt annat som gör mig rasande less för hundrade gången.

Tur att vi har en liten, jättesöt julgran som jag kan vila ögonen på. Den får mig lugn igen.