Slutsaltat och slutkryddat

 
Även om det är en mulen dag, lyser solen genom mitt hjärta. Och det är din förtjänst, kära du. Och din, och din och din .... Alla ni som har läst och gillat min blogg.
Men nu är det slutsaltat och slutkryddat. Jo, jag har bestämt mig.
 
Tänk, från början, för sex år sedan, skrev jag så gott som varje dag. Då hade jag ett jättebehov av att uttrycka mig, vilket fann sin perfekta lösning i bloggandet. Det var så himmelens kul. Men sedan jag gav ut boken Självskrivet - en liten del av livet, har känslan av att jag "måste" skriva, börjat avta. Varför kan jag inte ens förklara för mig själv.
 
Jag har både börjat och slutat med bok nummer två, Farmor, farsan och förvirringen. Det finns ingenting som är värt en smärtsam värk och stelhet i nacke, axlar och armar och det blir, tyvärr, effekten av att jag sitter vid datorn.
 
När jag sen fick ta del av ett näthat med ett förtäckt hot av någon anonym, insåg jag att det fanns fler nack(!)delar med att slänga ut sig och sina tankar till allmän beskådan. Det var definitivt inte det som var avgörande men det blev ett uppvaknande. Nu känns det mer lagom med Instagram och Facebook, där bild och text jobbar ihop men inte tar så stor plats. Dessutom trivs jag gott, mycket gott, med att läsa det andra har skrivit. Jag älskar böcker men kan bara läsa pocketar, inbundna böcker blir för tunga för mina armar. Därför har jag inte läst Marianne Cedervalls senaste än. Så jag har mycket att se fram emot. Även om "förlängd väntan tär på hjärtat" och frustrationen kan stampa hål i golvet. Men då säger min kloke make: Var sak har sin tid. Och det har han ju alldeles rätt i. För "så vist är är naturen inrättad", som en annan klok herre brukar säga i tid och otid.
 
Hörru, tack för allt! Vi ses och hörs. Var sak har sin tid, som han säger. Men han säger också: Å ena sidan och å andra sidan ....
 
Kramar/Maude

De måste vara AIK-are!

 
Om man ser såna här fartränder på himlen, dagen efter Skellefteå AIK slagit Frölunda med 4-1 i andra kvartsfinalmatchen, då misstänker man självklart att piloterna är överlyckliga AIK-are. Jag är helt säker på det för jag känner igen känslan av eufori, känslan av att inte kunna hejda glädjeyttringarna.
 
Det var en match som innehöll allt och vi var på plats. Jag sjöng, applåderade, skanderade och vrålade. I dag är jag lite mer stillsam. Fast överlycklig.
 
Innan mannen åkte till jobbet i dag, hade vi dessutom sett två repriser på matchen. En, direkt vi kom hem i går, och en till i dag på förmiddan. Det finns ju saker man inte hinner med att se när man är på plats. Det finns intervjuer man inte hör. Det finns mål man kan se om hur många gånger som helst.
 
Men mitt i alltihop känner jag saknad. Min kompis, frölundaiten, är inte med i årets slutspel. Han var generösare än jag. Om det gick åt pipsvängen för hans lag, gladdes han åt att det hade gått bättre för mitt. Sån är inte jag, det ska erkännas med skammens rodnad på kinderna. I fjol vann hans lag över mitt i finalen. Den sista bild han la ut på facebook var från Frölundas guldfirande i Göteborg. Det var den 24 april 2016. Han var jätteglad.
 
Någon vecka senare var han borta. Det var tack vare hans fina sambo som jag fick veta. Inte med ett ord hade han avslöjat sin svåra sjukdom, i stället hade han med humor tröstat mig när AIK förlorade och jag klagade stort. Inte bara då, förresten. När jag tidigare ojat mig inför kommande vinter, skickade han Winter Song med Chris Rea till mig. En otroligt vacker låt med de mest fantastiska vinterbilder man kan tänka sig.
 
Antagligen följer han hela kvartsfinalserien från något bekvämt moln och jublar högt när Frölunda gör mål. Men han gläds också åt AIKs mål. Gränsen går dock vid att han skulle stämma in i "la la la la JOCKE LINDSTRÖM la la la la la". Jag har inga gränser.  Jo, förresten, i slutspelslåten (kanonbra) sjunger vi: Kom ihåg vem vi är, vart vi kommer ifrån . . .". Det vill säga, jag gallskriker på värsta hårdrocksmanér: VAR vi kommer ifrån . . .
 
Förlåt en yrkesskadad f d korrekturläsare. Och var medveten om den eftergift jag gör, när jag sjunger "vem vi är", inte vilka vi är. Jag älskar mitt AIK och jag gör nästan allt för dem. Förutom vart.

Behöver vi verkligen experter?

 
Expertis kostar. Men kostar de mer än de smakar?
 
Jag är på den berömda krigsstigen. Den har lett mig fram till en mejldialog med ett antal personer. Hit och dit, fram och tillbaka. Ibland har svaren varit nonchalanta och andats översitteri. Då har den verkliga krigaren i mig vaknat och jag har bemött svaret med ett korrekt och faktaspäckat retursvar. När då nästa svar kom, var det också "faktaspäckat" och betydligt mer korrekt, dock undertecknat med ett annat namn.
 
Så här är det: Vi köpte ett abonnemang på CMore som skulle ge oss det ultimata utbudet, ansåg vi. SHL-hockey, spansk fotboll och tennis. Nu har både den spanska fotbollen och tennisen försvunnit och kvar har vi SHL-hockey (Tack och lov!) och Golf (som vi inte alls är intresserade av). Okej, visst förstår man att de olika bolagen konkurrerar om de populäraste sportsändningarna men ska vi, som betalar dyrt varje månad, finna oss i det? Nej, absolut inte. Vi får ju en prishöjning som kompensation!
 
I ett av svaren jag fick, det som var baserat på fakta, konstaterades att "Rättigheterna för SHL och Hockeyallsvenskan är ganska dyra och då kan vi inte sänka priset".
Okej. Men då har jag ett sparförslag: Halvera antalet experter! Eller varför inte minimera? En programledare, två experter och ibland även en domarexpert ska "ta oss igenom hela sändningen". Därtill kommer två, ibland tre, kommentatorer och experter ute på varje match. Skulle inte tro att de uppbär undersköterskelöner.
 
Gör en tittarundersökning och ta fram siffror på hur många som sitter klistrade vid TV-n under hockeypauserna, ivirigt väntande på att få den period vi just sett, förklarad för oss. Jag tror att det finns pengar/tjänster att spara in där.
 
I går fick vi dessutom se musikexperter i gång. Nej, inte svenska folket, som egentligen ska utse segraren i den inhemska Melodifestivalen, utan utländska "experter" som ska avge poäng till VÅRA låtar! Jag säger bara, om jag hade suttit i en sådan panel, som Norge hade anlitat,  för några år sedan, skulle jag väl aldrig ha röstat på Alexander Rybak och hans fela. Det var ju solklart att han skulle spöa skiten ur oss alla andra så varför bidra till att han skulle komma till final?
Nu vet jag ju inte om alla människor är lika ogina som jag men det hör egentligen inte hit. Ett svenskt bidrag ska väl ändå väljas av det svenska folket, som lördag efter lördag genomlidit delfinaler och andra chanser.
 
Äsch, jag vet inte. Man kanske bara ska lägga sig platt och acceptera allt. Och kanske inse att det enda jag är expert på, är mig själv. Åtminstone tills jag går till en välbetald expert på människor. Men det gör jag inte. Om den inte visar spansk fotboll och tennis på mottagningen . . .
 
PS. Kom ihåg att jorden en gång har varit platt. Och att det finns de som fortfarande hävdar att den är det. Tur att vi omges av experter.
 

Vi är många!

Jo, vi är jättemånga. Snäckor?
Haha, ja, det finns det säkert men vad bilden ovan är tänkt att illustrera är hur man kan må. Om man har fibromyalgi.
 
Förra torsdagen blev jag less. Jag blev så in i vassen less på mig själv att jag var på väg att flyga i taket. Eftersom jag inte gillar att flyga, tog jag reson och insåg att jag behövde omväxling. Alltså, på med representabla kläder och varma vinterskor. Det var ju 70-procentsrea på stan! Och en promenad i friska luften gör gott. Så tänkte jag.
 
Redan på första affären kände jag att det inte skulle bli lyckat. Mina försök att "bläddra" bland galgar på reaställen, satte igång en jävulskt brännande smärta i axlar och armar. Vem orkar då bry sig om annat än att komma hem fortast möjligt?
Som tur var kunde mannen i mitt liv hämta mig.
Innan kvällen var jag som en snäcka. Sluten och orörlig. Och som ett brev på posten (tja, kanske inte längre..) kom ett sjujädrans snöoväder med temperaturer som hoppade upp och ner som vansinniga.
 
Nu skriver jag inte det här för att någon ska tycka synd om mig, utan för att kanske få förståelse för en sjukdom som inte direkt har hög status, om man får uttrycka sig så. De flesta av oss ser rätt friska ut, vilket är ett handikapp i sig. Länge, länge blev vi inte trodda. Vi var lata. Inbillningssjuka. Gnällkärringar. Ja, så till den milda grad kärringar att någon, jag vet inte vem men om jag visste skulle jag be till högre makter att denne någon drabbades av samma sjukdom, alltså, någon döpte "sjukdomen" till SVBK, som på ren svenska betyder "sveda-bränn-kärring-sjuka".
 
Men se på tusan! Nu drabbas även män av samma sjukdom! Riktiga kärringar till karlar. Eller?
 
Självklart inte. Och nu finns dessutom forskning, litteratur och läkare som blir specialister inom fibromyalgi.
Ni får gärna prata med oss, vi är experter på sjukdomen. Jag, till exempel, blir väldigt dålig av väderomslag, lågtryck, kyla och att hänga tvätt. Hänga tvätt? Ja! All statisk belastning och repetitiva rörelser framkallar smärta och feberkänsla. En kärvänlig "boxning" på armen kan få det att svartna för ögonen på mig. Av smärta. Som sakta, sakta klingar av.
Värme och kärlek får mig att må mycket bättre. Därför är det inte synd om mig. Jag lever med kramar, omtänksamhet, kärlek och vänskap. Och folk som tror på mig. Vilket betyder mycket. Väldigt, väldigt mycket.
 
Så nästa gång du fnyser åt en bortskämd kvinna, vars man dammsuger, hänger tvätt, bär matkassar, putsar fönster med mera, kan du, om du kan, tänka att han, visst, verkligen är duktig men att hon kanske är minst lika duktig som låter honom göra det, för det mår de båda två så mycket bättre av. Och mår man bra, kan man dela med sig av kärlek. Tänk på det!
 
Och du, medsyster och medbroder, vet att det så kallade Lutherska arvet, som i Sverige anses stå för pliktuppfyllelse, trohet mot överheten, ett ständigt manande samvete och allmän glädjelöshet, anses, i många andra länder, vara helt fel. I stället framhäver de det generösa, levnadsglada, sensuella och toleranta draget hos reformatorn.
 
Jag undrar om inte det synsättet skulle kunna bli en del i att lösa gåtan fibromyalgi.
 
 

Det gäller att inte falla ur ramen!

 
Så här kan det också se ut. När man faller ur ramen, så att säga.
Eftersom vi inte är några partymänniskor och det för övrigt inte fanns några partyn att inte vilja gå på så blev det pokerturnering. Varje kväll! Chicago, minsann.
 
Vi befann oss alltså så nära havet man kan komma utan att bli blöt, i underbara El Campello på Spaniens östkust. Syster, svåger, make och jag. Eller om vi ska ta det i protokollordning: S, M, JÅ och Gus. ELLER om vi ska ta det i poängskördsordning: Gus, S, JÅ och M. Gissa vem M är.
 
Det är fasingen inte lätt att hålla reda på sina egna, plus andras, kort, när man samtidigt ska räkna in ankommande och avgående plan till Alicantes flygplats. Vilket jag med stort ansvar tog på mig att göra. På egen begäran.
Om då någon lagt spader dam, samtidigt som ett plan styrde rakt in i ett åskmoln, fattar väl alla att jag inte brydde mig om att jag hade spader kung på hand, utan räddhågset hukade med spader tre och för att hjälpa piloten att komma igenom ovädret. Det är tack vare mig som det inte störtade ett enda plan där på hela två veckor. Och att mina poäng i poker föll utanför ramen.
 
Syster heter ju förstås inte Gus men då vi förstod att rädslan för terrorattacker och vapen var stor på flygplatsen, kunde de inte skriva Gun Anderson på hyrbilsskylten förstås. Hur skulle det ha sett ut? Som den värsta Vilda Västernskytten.
 
Nu har de börjat prata om El Campello till hösten igen. Och jag stoppar huvudet i den varma sanden och låtsas som om jag inte hör. Det orangea kuvertet har ju kommit. Framtidsutsikterna, vad gäller ekonomin, är inte direkt lysande. Men jag har hört att man kan tjäna storkovan på att spela poker på nätet. Det vore kanske nåt för mig. OM inte om fanns.
 
Det händer ganska ofta att ambulanshelikoptern flyger över vårt hus. Då hjälper jag den. Både med landning och start. För se flyga, det kan jag! Åtminstone i kortspel.
Jag minns så väl uttrycket "Nu flög du" eller "Nu flyger jag nog" och liknande, när föräldrarna spelade kort med släktingar och vänner. Redan då förstod jag sambandet mellan spel och flyg. Det gäller att ha Split Vision.

Ifrågasätt! Ifrågasätt!!

Bordet var vackert dukat. 41-åriga fadern, maken, sonen, mågen skulle firas med massor av härliga bakverk.
Affe kom och slog sig ner på stolen, iförd jättesnygga, matchande (givetvis) kläder och snygg keps.
Så gott som samtidigt sa hans farmor och jag, som är hans mormor: Ta av dig kepsen!
- Varför då, ifrågasatte han.
- Annars får du mat i mössan, svarade vi unisont.
 
Med en blick, som bara en förpubertal kille på snart tolv år kan ge sina förfäder, en blick som andades förakt, milt överseende och en gnutta nyfikenhet, fick han oss att tänka till. Faktiskt.
Det gjorde vi inte när vi var barn. Tänkte till när vuxna sa något. Det behövdes inte. Det vore skandal om vi skulle få för oss nåt sånt.
 
Alltså hade vi aldrig mössa eller keps på oss när vi åt, av den självklara anledningen att vi inte ville söla ner den med en massa mat. Vilket vi berättade för Affe, hans storebror och en av hans kompisar. I samma stund bytte vi roller. De tre ungdomarna uppträdde vuxet medan farmor och mormor kände sig som om de blivit påkomna med handen i kakburken. Genant värre.
 
Av den anledningen, plus många fler, vill jag uppmana dagens barn och ungdomar att ifrågasätta oss vuxna när vi säger något som de inte förstår vitsen med. Då kan våra ögon öppnas och vi kan bli klokare. Förhoppningsvis. Jag hoppas att Trumps eventuella och många barn och barnbarn ifrågasätter allt han säger.
 
Vi kommer aldrig att helt förstå varann, vi generationer. Men nånstans kan vi mötas. Som nu, till exempel, när jag mötte Beatles och för första gången förstod i stället för att flina lite överseende.
 
When I´m sixtyfour
 
When I get older losing my hair
many years from now
Will you still be sending me a Valentine,
Birthday greetings, bottle of wine?
 
I morron är det Valentindagen. Alla Hjärtans dag. Alla åldrars och människors hjärtans dag. Då får vi se . . .
When I´m sixtyfour.
 

Inte bara jag som är i ofas

Jodå, de blommade till jul. De pytteminsta, skrynkligaste blommor du nästan inte kan se. Den förväntade mysiga julstämningen bidrog de inte till.
Nu är det februari och vi har julstämning till max! Nu, när vintersporterna har VM, nedräkningen till stugan har börjat och hockeyn är som intensivast. Jätteblommor, knoppar som sväller för varje sekund och stänglar som påbörjar resan uppåt. Fast egentligen är det typiskt.
 
Jag är aldrig i fas. Ta bara modefärger som exempel. När affärernas klädavdelningar ser ut som ett murrigt skogslandskap, då letar jag turkos och lila. När mödelkedjornas kataloger fylls med svart och grått, då ska jag ha gult och orange. Och tvärtom.
 
Döm då om min glädje när grannen kastade in en katalog där jag fann "min" lila tunika. Nu kändes det ju lite skämmigt med bara en beställningsvara så jag slog till med en marinblå tröja också. Marinblått är ju aldrig fel - utom på mig - men jag tänkte att det kanske blir snyggt till mitt stålgråa hår och blågrå glasögonbågar. Jo, så kan jag tänka men inte utan att skämmas.
 
Glad i hågen beställde jag och betalade via nätet. Orderbekräftelsen kom och dagen efter kom en bekräftelse på att ordern var struken. Va? Båda var ju nyheter, stod det i katalogen. Slutsålda? Men pengarna hade de dragit från mitt konto. Då skrev jag ett mejl och ifrågasatte.
Nästa dag kom ett sms från Postnord att ett paket från katalogföretaget var på väg till mig . . . Samma dag fick jag ett mejlsvar, som löd "Det var konstigt. Vi brukar alltid sätta in pengar på kundens konto direkt vid returer".
Men vad då returer?! Jag hade ju för fasen aldrig fått nåt jag kunde returnera!
 
Eftersom jag försöker lära mig att tålamod är en dygd, väntade jag två dagar. Då ringde en herre från katalogföretaget: Hejsan! Nu har vi fått in den marinblå tröjan som var slutsåld så jag undrar om du vill att jag ska skicka den till samma förmånliga pris?".
- Men hallå, sa jag, både artiklarna var ju slutsålda! Ordern ströks ju, fick jag besked om.
- Nejdå, den lila tunikan är på väg till dig och även pengarna för den marinblå tröjan. Ska jag skicka den?
- Nej. Nej. Nej. Tack.
 
Dagen efter kom den lila tunikan. Jättefin. Om jag bara inte hade spillt en stor fläck på den vid första användandet.
Pengarna? Jodå, de fanns helt plötsligt på mitt konto. Nu ångrar jag bara tröjan. Finare marinblåa tröja finns nog inte. Men jag har sagt till den snälla grannen att aldrig mer slänga in en katalog som kan tänkas fresta mig. PLEASE!
 
Så du förstår, om amaryllisarna hos mig blommar i februari och september så beror det inte på mina gröna fingrar. Det beror på ofaser.
 

Jag har kommit till insikt!

 
I dag fyller min första bästis pension! Detta faktum startade en process hos mig. Jag har kommit till insikt. Om tiden. Den går.
 
På nåt sätt har jag lyckats leva i en mycket motsägelsefull tidsbubbla. Ta bara det här med min son. Han fyller fyrtio i år! Och jag tror fortfarande att han meddelar mig med ett ord, "Framme", när han har åkt nånstans. Bil, förstås, eftersom han är flygrädd. Så när vi satt och pratade och han berättade om den gigantiska flygplatsen i Frankfurt, snurrade det till rejält i mitt huvud. "Vad då Frankfurt?", sa jag, med kraftigt inslag av misstroende i rösten, "och när har du varit där?". "Ja men, det var ju när jag var på konferens i Innsbruck för flera år sen", svarade han, som om det vore något helt naturligt.
 
Jag har inte fått nåt "Framme" vare sig från Frankfurt eller Innsbruck. Antagligen har kontakten skett med hans sambo och barn i stället. Som om det vore helt naturligt.
 
Att mitt hår numera är stålgrått, måste ju vara en modegrej. Att mitt första och nyfödda barnbarn snart är lika lång som jag, har jag förbisett, trots att jag inte längre böjer mig ner när vi ska kramas. Att mitt yngsta barnbarn, numera, enligt egen utsago, är en "lysande förhandlare", lär jag få upptäcka . . .
 
Min mans barnbarn fyller snart sex år. Hon är alltså äldre än vad jag och min bästis var på fotot ovan. Och nu är hon pensionär. Min bästis, alltså. Men jag blir inte förvånad om Molly också snart fyller pension. Inte nu längre, nu när jag har kommit till insikt.
 
Hur ska jag bära mig åt för att hitta tillbaka in i den tidlösa bubblan? Jag, som har så dåligt lokalsinne. Tänk, om jag går till fel bubbla. Den som oåterkalleligt för mig tillbaka till barndomen. Nä, nu gäller det att leva i nuet! Och nu spelar Rafael Nadal tennis i Australian Open. Nu glömmer vi pensionen och njuter av passionen. För tennis. See You!

Trodde jag hade sett det mesta men . . .

 
Du vet, det här klassiska med en "lång hårig sjuk sköterska". En klassiker inom särskrivningen.
På bilden ser du kanske en "lång svart hårig sjuk pensionär". Eller? Nixpix, du ser skuggan av en 164 centimeter lång gråhårig sjukersättningsberättigad". Tänk, så fel det kan bli, va?
 
Likaväl som femhundralappar är något helt annat än femhundra lappar. Jo, jag vet, jag tjatar MEN! Nu är gränsen passerad! Nu kan ingen särskrivning längre chocka eller göra mig förvånad.
 
Häromdagen såg jag nämligen "en samstående mamma" i en text. Och hur jag än funderar och funderar kan jag inte för mitt liv förstå hur det går till. Samstående? Kräver inte det minst två stycken? Och vad betyder egentligen samstående? Att man är överens? Med vem, i det här fallet?
 
Ett samgående har jag hört talas om, flera gånger. Då brukar det handla om affärsvärlden. Det gör det uppenbarligen inte i det här fallet. Det handlar om en mamma. Som är samstående.  
 
Om renar tar sig till ren bete, lär de inte bli mätta. En skum tomte är inte god men fråga mannen och hans söner om en skumtomte är det. Helst varsin låda med massor av tomtar.
 
Tar grannen illa upp om jag gräver ner en lök och skriver en skylt där det står "Vår lök"? Insinuerar jag inte då att det har förekommit stöld av lökar tidigare? Kan grannsämjan till och med ställas på spel?
 
De som ville ha sin gräsmatta fri från fimpar och satte upp en stor skylt med "Rök fritt", blev heligt förbannade. Däremot var rökarna glada, äntligen någon som brydde sig om dem, mobbade som de var överallt annars.
 
Jag säger inte att allt måste vara perfekt, därtill gör jag själv för många fel, men jag säger att särskrivningar kan ställa till det. Och att de uppkommer på grund av ren och skär slöhet. Oftast.
 
Jag tänker bara på "Gå lätt packad i fjällen". Inte bra.  Eller "Parkering för bjuden". Kan skapa problem. Och den som läser "svälj reflexer" kan sväva i livsfara, beroende på hur stora reflexerna är.
 
Egentligen är det ganska enkelt. En grej - ett ord. Även om det inte blir häften så roligt.

En bok, flera bokar . . .

 
Det var en gång . . . . och den var grusad.
Redan som liten tyckte jag om ord. Ovanstående rad var ett av mina favoritskämt. Omgivningen skrattade väl som pliktskyldigast första gången jag drog det. Med ett ansträngt leende andra och tredje gången. Men den fjärde och alla påföljande gånger, var det nog bara jag som skrattade hejdlöst.
 
Eftersom min enda kompis i den fem hus stora byn, flyttade med sin familj flera mil bort, hade jag inte längre någon lekkamrat. Trodde du, ja! Jag hade faktiskt en outsinlig källa att leka med. Orden. Mina bästisar. Hur kul hade vi inte. Och fortfarande har.
 
Men nu känner jag att det vore dags att återinföra knappen "Rör inte min kompis" och med den uppmaningen avse mina ordkompisar. Fy fasen hur de behandlas! Helt utan respekt.
 
Jag minns en gång, på den tiden när jag hade ord som arbete, när jag med inlevelse berättade för några om en veckoslutskurs, som vi alla som jobbade på tidningen hade haft, då en i sällskapet sa: Men vad gick kursen ut på, jag fattar inte . . . "Ord!", sa jag glädjestrålande, "ordkunskap, ordförståelse, ordhantering, en massa intressanta saker".
"Gud, så löjligt", sa han och fnyste.
 
Tyvärr verkar det som att hans åsikt, har blivit allmän. Vårt språk, eller som det kallades förr, modersmål, har lämnats åt sitt förfall. De regler som gällde, är stenålder nu. För nu ser vi fram emot Nyorden! Varje årsslut publiceras de. I år får vi, exempelvis, njuta av att kunna gå på pokenad med en pappafeminist, som antingen har ett egenanställningsföretag eller försörjer sig på gigekonomi. Hans barn har läslov, vilket de tacksamt har tagit till sig som en vecka då de slipper läsa.
Detta får mig osökt att tänka på böcker. Jag nöjer mig inte med att ha en oläst bok på mitt sängbord (vågar inte skriva nattygsbord av rädsla för att bli utskrattad), utan jag är bara nöjd om jag har flera olästa böcker.
På bilden ovan syns också en bok. Familjen Tofälts bok, som är den enda boken på tomten. Men på andra tomter finns det fler bokar.
 
Jag säger bara, stackars nysvenskar som kommer hit i hopp om en bättre framtid. Men först måste de lära sig svenska! Vilken svenska? Deras lärare gör säkert ett jättebra jobb men vad hjälper det när TV, tidningar och annan media inte använder de ord som de fått lära sig?
 
Inte underligt att den nysvenske läkare, som min man träffade när han hade jätteont i ena ljumsken, på sjukintyget skrev: Smärtar i vä ljumiske. Mest när han kliver av.
Det skulle ha stått: när han stiger upp. Alternativt: reser sig. Men då kanske någon hade tyckt synd om honom. Nu skrattade alla i stället rått och hjärtligt. Jag också. Trots att jag visste hur han plågades.
 
Men - ska vi tas på allvar, ska också språket tas på allvar!
 
 

Jag - snäcka eller snigel?

Tro nu inte att jag är ute med håven. Vad då, snäcka eller snigel? Det önskvärda svaret borde vara snäcka, eller hur?
 
Vilken toppsnäcka! En riktig snäcka!
Vinner lätt över:
Långsam som en snigel. Slemmig och äcklig som en snigel.
 
Men - av någon outgrundlig anledning, som jag inte kommer ihåg eftersom det var för mer än  tio minuter sedan, fick jag för mig att undersöka förhållandet snäckor-sniglar. Jag anar att det har med min ovilja att lämna huset att göra. Som snigeln.
 
Syster Gun är likadan. Pappa var också en sådan. Och även om jag spontant känner för att kalla min syster för snäcka, kan jag inte med bästa vilja i världen kalla fadern sammalunda. Alltså, Google.
 
Nu är jag förbryllad. När jag kollar avdelningen "svenska snigelarter", hittar jag spansk skogssnigel. ??
Snäckor tillhör djurstammen blötdjur. Landlevande snäckor kallas i dagligt tal sniglar. ??
 
Och jag som hela mitt liv har trott att benämningen "snäcka" har varit en komplimang. Nu tvingas jag revidera den uppfattningen sedan jag upptäckt, exemepelvis, Bred sumpdammsnäcka.
 
Jag misstänker att det är min före detta arbetskompis, Bosse, som rår för allt det här. Vi träffades på Coop i går och han gav mig en komplimang. Sånt är han bra på. Det fick mig att minnas och tänka på alla de olika epitet på människor som jag har hört genom åren och då flimrade ordet "snäcka" förbi i hjärnvindlingarna. Och det ena gav det andra, så att säga.
 
Beträffande min bloggs vara eller icke vara, sa Chrille: Fortsätt skriva men gör det bara när det känns lustfyllt. Det har jag tagit fasta på. Lustfyllt och/eller angeläget.
 
Om nu ovanstående ansågs angeläget, vill jag bara säga: Bäva månde folket! För speciellt lustfyllt var det inte.

Nu tar vi nya årtag!

 
Ett år är snart slut och ett annat börjar. Precis som det ska vara. Och vi ser, oftast, fram emot det nya, blanka, oskrivna bladet som nästa år är. Fast . . .
 
Är det så att Trump och Putin håller på att koka ihop nåt? Smälter isen på Antarktis bort och, i så fall, vad  händer då med vår jord? Kommer Zikamyggan att dyka upp i Sverige? Kommer alla bakterier att bli resistenta? Vad är det med drottning Silivia? Lägger svenska bönder ner jordbruken? Kommer Viasat att ta över SHL-hockeyn?
 
Ja, du ser, jag kan hålla på med farhågor hur länge som helst, om jag är lagd åt det hållet. Och det är jag. Egentligen. Men nu har jag bestämt mig för att trotsa mig själv hela nästa år.
 
Jag har ju lärt mig att man ska affirmera, det vill säga att jag ska upprepa positiva påståenden om mig själv och min omgivning tills de blir bekräftade och materialiserade. Det funkar! Jag vet. Däremot vet jag ju inte om det funkar på Trump och Putin men jag tar inga risker så jag tänker att de båda herrarna är ett par hyvens killar som gör allt för att skapa världsfred. När det gäller Zikamyggan stannar jag inte vid den, utan min affirmation innesluter alla världens myggor, som en förträfflig och välsmakande föda för skogens fåglar.
 
Nu är det ju tyvärr så att jag inte orkar med allt positivt tänkande själv, utan jag måste be om hjälp. Finns det någon frivillig? Carina? Bisse? Mina systrar? Kusin Kjell? Lilian? Juntan? OK, det tar jag tillbaka. Juntan är världens bästa på många positiva saker men att hålla en och samma tanke i huvudet är väl inte den starkaste av sidor.
 
Nu ska jag berätta en hemlis. Nästa år är det tio år sedan min man och jag gifte oss. Att han överhuvudtaget finns i mitt liv, är ett resultat av en affirmation. Behöver du ett bättre bevis på att det funkar?
 
Så - låt oss tillsammans ta nya årtag och ro 2017 i land!
Gott Nytt År på dig och en stor kram och ett stort tack för att du läser min blogg!
 

Minst 20 sekunder!

 
God fortsättning på ..... vintern? Äh, hur som helst så önskar jag att fortsättningen blir bra på det mesta. För de flesta.
 
I förra veckan var jag på hockey. I första periodpausen fann jag, helt plötsligt, mig själv innesluten i en mjuk, varm omfamning och när jag, med tanke på alla åskådare, tyckte att det var dags att avsluta kramen, sa mannen: Stå kvar! Man ska kramas minst tjugo sekunder, det är då först som alla positiva energier blandas och överförs.
Vet du hur långa tjugo sekunder kan vara när, till exempel, svågern och hans söner står och ser på och kanske undrar varför den här mannen omfamnar mig precis efter det att min make gått ett ärende? Eller om jag överhuvudtaget känner honom? Men jo, det måste de ha förstått eftersom jag slog armarna om honom också. Det gör jag aldrig på en okänd.
 
Sanningen att säga så blev jag så glad i hjärtat. Det blir jag alltid av att träffa honom, vilket inte händer så ofta numer. Annat var det förr. Under tonårsperioden var han en av mina allra bästa kompisar. Eller så var det mammas, jag vet inte. Han brydde sig i alla fall inte så mycket om jag var hemma eller inte när han hälsade på. Huvudsaken var att min mor och hennes fikabröd var det. De trivdes ihop, de också.
 
Ibland blev vi osams. Det var när han försökte få mig att förstå att min dåvarande pojkvän inte var bra för mig. Visst hade han rätt i det men det insåg jag inte då. Alltså grälade vi. Och kramades. För det har vi alltid gjort. Och det gjorde vi i hockeypausen också. Drygt tjugo sekunder. Och jag mår fortfarande så bra. God fortsättning, Martin!
 
Julaftonen var också en energikick. Juldagen likaså. Barn och barnbarn, god mat och många skratt och kramar. Kan det bli bättre?
 
I går, annandagen, var jag mol allena sedan maken åkt på jobbet. Tänk att det kan finnas så mycket härlig idrott att se på TV, att man får träningsvärk. Jag känner det mest i armarna. Inte konstigt alls då de används för att byta kanal och plocka fram TV-sidorna på paddan. Ett fasligt flängande mellan aktiviteter.
 
Nu ska jag gå ut i den nollgradiga luften. Nu finns inget att skylla på. Och rean borde locka. Om jag inte hade så förbålt ont i armarna. Det gör ont att bläddra bland galgarna. Som Asta brukar säga.

L som i älskar dig

 
Är det över hela världen eller över hela värden tomten färdas?
En dum fråga, tycker du säkert och det med all rätt. Men. Jag har flera gånger den senaste tiden sett världen bli värden i skrift. Ett l kan göra hela skillnaden mellan en man och en hel rymd. Ett litet, pyttelitet, l, äll.
 
 Du förstår säkert vart jag vill komma. Det är det här med stavning och slarv med ord igen.
Många hävdar att det inte är så viktigt, huvudsaken är ju att folk förstår. Jag tillhör inte den gruppen.
 
Skillnaden mellan frisörer är hårfin.
Det är den inte mellan värld och värd.
 
Nog om detta.
Jag har märkt att det går längre och längre tid mellan mina blogginlägg och det har fått mig att fundera och överväga, är jag less? Det kanske räcker med fb och Instagram för att mitt törstande ego ska få sin beskärda del av exponering. Jag lutar åt det.
Den har funnits över sex år nu, saltatochkryddat. Den har till och med bidragit till en bok. Den har egentligen fullgjort sitt uppdrag. Så vi får se. Den håller i alla fall ut hela år 2016.
 
Årsskifte, ja. Tänk, så olika nyårsfirandena blir. Sverige och Syrien. Slott och koja. Gamla och unga. Ensamma och stora sällskap. Skilda världar. Och en och annan skild värd.
 
PS. Årsskifte måste ha två s, med bara ett blir det byte av åror, i stället för år. Det är en himla skillnad det. Se där, vad ett litet s kan ställa till med.
 

Omgiven av stjärnor av alla de slag

 
Det strålar en stjärna, nej, det strålar hundratals stjärnor! Konstgjorda, av naturen skapade, himmelska och mänskliga. Överallt finns de och gör mig varm och lycklig.
 
Om jag säger att det är minus 17 grader på kvällen och plus två morgonen efter, då skulle man lätt kunna bli lite sur. Om det dessutom börjar regna rätt rejält följande eftermiddag och är flera minusgrader morgonen därpå, skulle det givetvis kunna, förutom halka, ge upphov till irritation och ilska. Men nu är det så att jag har bestämt mig!
Jag tänker se det vackra i alltet.
 
Finns det, frågar du kanske? I dessa tider, i denna värld?
 
Svaret är: Ja!
 
Bara för att det mesta verkar nattsvart när det gäller oss människor och hur vi behandlar varann, får vi inte glömma att öppna ögonen och se på ljusglimtarna. I söndags, till exempel, såg jag flera. Att få gå ut och äta med alla våra barn och barnbarn, se och höra dem skratta och prata med varann, bildade en stjärnhimmel i taket.
 
Att läsa att det har bildats en grupp på fb, för att motverka näthatet, gör att det tänds en hoppets stjärna.
 
Bud Holloway har kommit hem till AIK - en stjärna.
 
Plus- och minusgrader om vartannat bildar isstjärnor på balkongens fönster. Oerhört fantasifulla och vackra.
 
Julstjärnor är jättegiftiga men konstgjorda är också vackra, och de tappar inga blad.
 
Jag har hittat en ny stjärna i Magnus Carlsson, Weeping Willows sångare.
 
Du ser, de finns överallt. Den natten, klar och kall, då himlen inte lyser av en endaste stjärna, då först ger jag upp. Absolut inte förr.
 
 
 

Inget rus, bara ljus

 
Får jag presentera: Årets nykomlingar!
När mörkret lägger sig över bygden, behöver jag ljus och åter ljus. Det här dukade bordet fyller sin funktion, till och med glasen är ljuslyktor. Jag kan aldrig få nog. Det är bara ett problem.
 
Det är det här med släckandet. Varje kväll. Blåsa ut ljus, släcka stjärnor och stakar, dra ur en massa kontakter och kolla brandvarnaren. Den är nämligen inte helt pålitlig. Jo, nog larmar den, men bara för plättar. Inte ens rökslingor från avblåsta ljus rakt under den, reagerar vår vakt för men gräddar jag plättar då jäsingen skriker den så hela kvarterets befolkning blir stirriga och ser om sitt hus.
Alltså blir det inte ofta plättar numera. Mitt hjärta tål det inte längre. Jag blir så fruktansvärt rädd när tjutet går genom mina öron och bränner sönder allt i dess väg. Så känns det. Och hjärtat rusar, trots att jag är beredd på det värsta. Dessutom blir jag arg. Så oresonligt förbannad på en rund dosa uppe i taket, som bara gör sitt jobb, att jag lätt skulle kunna massakrera den till molekyler.
 
Den går inte att få tyst på heller. Någonting i dess konstruktion måste ha gått snett. Man kan bara kliva upp på trappstegen, ducka för ljudvågorna samtidigt som man försöker få loss den. Sen bäddas den varsamt (inte om det är jag som gör det) in i en filt och om det inte hjälper, måste batteriet slitas ut.
 
När allt är över och den sitter där i taket igen, då tänker jag att det är rätt skönt ändå att ha en fungerande livförsäkring. Tills mannen säger att nog vore det gott med plättar till middag i dag.
 
Annars har jag faktiskt fått lära mig ett och annat om räddningstjänsten i veckan. Äldsta barnbarnet har praktiserat två dagar på pappans arbetsplats. Det var vansinnigt jobbigt! Han är avskräckt för tid och evighet från att skaffa sig ett jobb. Det vill säga om han inte blir dataspelsutvecklare. Ja, eller brandman! Kors i taket.
 
Åter igen står det lasersvärd på Mios, sju år, önskelista. Fastän han har fått minst ett varje jul. Men varför önskar du dig ett sånt i år igen, frågade jag aningslöst. Jo, för mitt gamla är trasigt, det låg ute i regnet och blev förstört, svarade han. Men du ska väl inte lämna det ute heller, sa jag. Jaså, sa han och spände ögonen i mig, men jag kan väl inte veta vilket väder det ska bli heller!!
Jag älskar hans logik.
 
Snart är det dags att gå en tändarrunda. Det blir tidigare och tidigare för varje dag. Mörkret lägger sig och jag gör allt vad jag kan för att motarbeta det. Eller har jag missförstått vitsen med advent?

Inte mycket till vila här inte

 
Vi har varsin fåtölj för återhämtning och laddning av batterier, mobilen och jag. Mobilen vilar mest på natten och jag på kvällen. Men i dag skulle vi behöva en rejäl dagsdos, båda två.
 
I går inföll dagen S, som i shopping. Eller inte nödvändigtvis shopping men det låter ärtigare än "gråskallarnas årliga busstur", eller vad man nu ska kalla det. Man skulle också kunna beskriva det som tre bergsgetter, en tapper och ett timglas på rymmen. Att det är jag som är timglaset, råder ingen tvekan om men då förstår du väl att vi inte talar om figuren! Nej, det är orken, som successivt rinner ur, som är likheten.
 
Vi sticker iväg tidigt, tidigt med buss till Björkarnas stad. Väl framme tokregnar det alltid. Vem bryr sig? Vi har bara en kort rusch till första anhalten, caféet, där uppiggande kaffe gör susen. Anhalt två var, i år, nedlagd. Vi befarade att Umeå, likt många andra städer, med shoppingcenter utanför stadskärnan, skulle ha fler tomma butikslokaler men så var det lyckligtvis inte.
 
Som vanligt gick vi systematiskt tillväga. Vi betade av en efter en intressant butik i riktning mot lunchrestaurangen. Men vad? Hela centrumkärnan liknade en stor lerpöl med stängsel och stök. Dessutom regnet. Om någon av oss hade tänkt sig att ha en välordnad frisyr hela dagen, fick denna någon i ett tidigt skede inse att det var bara att glömma. Och är det nåt vi kan, så är det att glömma. "Var var det jag såg den där röda blusen?" "I vilken galleria fanns den där mysiga butiken med allt möjligt?" "Det enda jag är riktigt säker på är att det var på Flash!" (Vilket visade sig vara Dea Axelssons) Så vi gick dea. På riktigt svenska betyder det ju "därifrån".
 
Det hände att vi tappade bort varann. Då fick mobilerna jobba. Ibland svarade vi, ibland någon annan.
Att orka gå in i flera provhytter och prova byxor, tyder på väldigt god kondition. Att köpa en tunika, utan att prova, tyder antingen på mod eller slut ork kvar. Gissa om jag provade? Men i dag har jag gjort det och både tunikan, julsakerna och adresslapparna passade. Till och med det röda snöret.
 
Jag hade en hellyckad dag i går, det känner jag i kroppen. Tyvärr kan jag inte unna mig någon vila i fåtöljen i kväll, AIK behöver mig, skadefri och spelsugen. Och skulle jag ha ont nånstans, håller jag det hemligt. Upper- eller lower body, vad spelar det för roll för ett timglas? Det är bara att vända på det och köra igång igen!

Inga Trumpna miner här inte

 
Nej, vi pratade knappt om honom ens. Trump.
Vi hade en egen agenda.
 
I går var det äntligen dags för konstnärsmöte! En gång i tiden var Vi Tre bara tre arbetskompisar. Sen blev vi en treenighet. Nu är vi tre konstnärer.
Den första fråga man då ställer sig är: Konst - när??
 
Jo, en av oss, Annika, gör fantastiska alster av tovad ull. Konst. Definitivt.
En annan, Åsa, skapar hur vackra och fantasifulla ting som helst av blommor och växter. Konst. Definitivt.
Jag leker med ord. Ingen konst alls.
Men jag får vara med ändå, tack vare Åsas titulerande av mig: ordkonstnär. Jag tackar och bugar men det känns lite konst-igt.
 
Att träffas samma dag som Donald Trump vunnit presidentvalet i USA, borde ha borgat för att han skulle bli samtalsämne nummer ett, men har man inte setts på tre månader, finns det så mycket annat som måste uppdateras. Åsas floristutbildning i Stockholm, Annikas stugrenovering och kommande Japanresa och min Spanienvistelse. Till exempel. Att vi sen, osökt, kommer in på framtiden och där hamnar i ett gränsland fyllt med fantasi, bus, vurpor och massor med skratt, följer liksom traditionen. En och annan krämpa hinns också med men det blir ändå liksom i förbifarten, när vi ändå avhandlar saker som finns i golvhöjd. Då blir det som naturligt att oförmågan att resa sig på grund av smärtor i knän, kommer på tal. Vilket naturligtvis bidrar till en utvikning i ämnet med garanterade skrattanfall.
Så, hur skulle vi ha kunnat prata om Trump?
 
Men OM vi hade gjort det, skulle jag nog ha sagt att jag tror att den karln inte kommer att vara president länge. Han kommer att göra sig så omöjlig på den posten att till och med "den vita medelklassen", som sägs vara hans huvudsakliga väljare, ångrar sig och förbannar sin dumhet.
Annika skulle förmodligen ha sagt att hon är rädd för följderna av hans rasistiska och antifeministiska åsikter.
Åsa kanske hade förfasat sig över att han värnar allas rätt till att bära vapen i självförsvar, samtidigt som han pekar ut vissa kategorier av människor som inte lika mycket värda som andra.
 
Så varför skulle vi prata om honom? USA:s nästa president. Världens mäktigaste man. Med total brist på respekt för kvinnor. Vi vill hellre prata om sånt som gör oss lyckliga, när vi träffas. Det är också en konst.

Gammal och mossig eller bara insnöad?

 
Tror någon att dagens ungdomar använder ordet "mossig" om, exempelvis, sina föräldrar? Eller att de är "insnöade"?
Nej, insnöad gäller nog bara cykeln som står i cykelstället och därför inte går att använda. Alltså måste man få bilskjuts.
 
Jag har börjat se på mig själv med barn och ungdomars ögon, det vill säga, jag jämför vissa situationer med när jag var i deras ålder och det är oftast inte till min fördel. Jag fattar inte språket, jag förstår mig inte på deras musik, jag tycker det ser anskrämligt ut när man ser halva kalsongerna på grund av att byxorna hasat nästan ända (!) längst ner på skinkorna. Och, såg du? Jag använde ordet anskrämligt. Hur många av dagens unga gör det?
 
Ibland, när något av mina barnbarn, med full iver förklarar något för mig som jag absolut inte förstår, känner jag igen min moster i mig. Blicken försvinner i fjärran men huvudet nickar och munnen säger "Jaha!". Jag visste då och de vet nu att hon hänger inte med. Så varför låtsas?
Varför inte nöja sig med att de tycker att jag bakar goda kakor?
 
Visst tyckte jag att det var roligt när pappa och morbror John dissade Beatles. Fast det ordet fanns ju inte då men det var i alla fall vad de gjorde. Då kände jag mig så mycket mer, så mycket mognare, så mycket modernare, än gammgubbarna. Lite överseende, faktiskt, för de var ju så gamla. Få se nu, år 1963, då var gammgubbarna mellan 45 och 50 år . . . Det var länge sedan jag var så pass ung.
 
- Fanns det glass, när du var liten?
- Jamen, självklart! Flera sorter.
- Fanns det TV när du var liten?
- Ääää, jo, den kom då.
- Hur många kanaler fanns det?
- Ääää, en  . . .
- Va??! Men hur många kunde ni streama?
- Titta här, jag har bakat! Vill ni ha en kaka?
 
Om barn alltid gjorde som vuxna sa, skulle världen aldrig utvecklas. Har jag läst nånstans.
Kanske tyckte mina föräldrar då som jag, i dag, att det verkar vara mer invecklat än utvecklat att växa upp i dagens samhälle. Kanske var det därför mamma började baka redan klockan fem på morgonen. Världens godaste kakor.
 
Mossa, mossa på er alla människobarn! (Nicke Lilltroll)

Då är då och nu är nu

 
Kallt och vitt - då: Ett glas Cava, att längta efter i den 30-gradiga spanska värmen.
Kallt och vitt - nu: Snö. Som jag aldrig längtar efter.
 
Det skiljer drygt två veckor på innebörden i "kallt och vitt". Två helt skilda liv. Och, konstigt nog, är det ändå här jag vill bo. Och jag vet varför.
 
Inte är det på grund av snö och vinter. Inte heller på grund av horder av mygg på sommaren. Och inte på grund av kyla som sätter min värkande kropp i brand.
 
Nej, det är tack vare alla de ingredienser, som tillsammans, för mig, bildar Trygghet. Familjen, vännerna, skogen, luften, dofterna, maten, TV-programmen, hockeyn . . .
 
Om jag, av någon anledning, som för mig innebar risk för mitt liv, skulle tvingas fly och lämna allt det där, all min trygghet, då skulle jag gå sönder.
Men om jag, frivilligt, åker till ett ställe som ger mig avkoppling, välsignad värme, lata dagar, kall dryck och möten med förtjusande människor, då är det så klart en annan sak. Då är det min fria vilja om och när jag vill åka tillbaka hem. En trygghet. Det fattar väl alla. Eller?
 
Trygghet håller på att vara en bristvara. Vi har inte ens så mycket att vi kan dela med oss av den. Inte ens till den kommande generationen. Barn och ungdomar är vilsna. Nysvenskar ses med misstänksamhet. Politiker med förakt. Äldre, som bor ensamma är otrygga. Äldre, som bor på äldreboenden, är otrygga. Sjuka törs inte vara sjuka. Tjejer vågar inte gå ut ensamma.
 
Jag vet egentligen inte vad jag svamlar om och hur jag ska ta mig ur det men det här med att barn skjuter ihjäl barn i så kallade gängkrig, skrämmer mig så in i vassen. Och det är inte längre i USA det händer. Det är här. I Sverige.
Då är det skönt att kunna krympa världen till en fåtölj med en gosig filt över sig, titta ut och se och förstå att ute är det vitt och kallt men här inne, hos mig, hos oss, är det varmt och tryggt. Och baske mig om det inte är myggfritt ute också!
 
Här, i fåtöljen, är jag tuff! Här är inte Viasat vatten värt, som har lagt beslag på så gott som all fotboll. Och de får de veta!
Här, i fåtöljen, rättar jag stavfel hos media med hög röst.
Här, i fåtöljen, är jag långt från allt elände och all ondska.
Här, i fåtöljen, bestämmer jag!
Här, i fåtöljen, är jag trygg.
 
Alla borde verkligen få ha en egen fåtölj.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0