Det är svårt med ord

(null)

Ibland blir det så fel. Men kul!
Jag har en favoritfelsägare. Hon levererar alltid. I går, till exempel, när jag agerade chaufför till festklädda ungdomar. Ungdomar, förresten, nu valde jag själv fel ord. De är ju alla i samma ålder som de tre, vilka slog ihop vars och ens fyrtioårsfirande till ett stort, glatt medelåldersparty. Dit räknas de nämligen, till medelåldern. Åtminstone enligt vissa källor. Samma källa som anger att den gäller upp till 65 år. Efter det börjar övre medelåldern! Vid 70 börjar sjukdomar komma.
Det finns andra källor. Men jag håller mig till ovan beskrivna.

Nå, på väg hem i den ljusa sommarnatten ställde jag standardfrågorna: Har ni haft trevligt? Svar: Verkligen jättetrevligt. Fråga: Fick ni god mat? Svar: Jääättegod! Fråga: Hade dom lagat maten själva? Svar: Nej, dom hade hyrt den. Konstaterande: Åååkej.... så ni ska återställa den i morron?? I vilken form?....

En annan gång åkte hon också bil med mig. Mitt på dagen. I en gatukorsning agerade hon informatör och tittade åt höger, medan jag tittade åt vänster. "Grönt", sa hon och jag började avancemanget men då jag är en dubbelkollare så kontrollerade jag vänster OCH höger en gång till och tvärbromsade! "Men herregud", vrålade jag, "det kommer ju en bil från höger!!" "Ja, det var ju det jag menade, det kommer en röd bil från höger", medan skrattet bubblade upp och blev till pärlor som studsade runt i bilen.

I går körde jag på intuition. Vi skulle hämta fler passagerare. Hon agerade gps, eftersom jag inte visste var Hökvägen ligger. När jag av misstag påbörjade en sväng mot Häckstigen och insåg mitt misstag, sa jag ett kraftigt ord. Vad är det, frågade hon. Jamen, jag höll ju på att svänga in på Häckstigen i stället. Gör det, sa hon, det är ju dit vi ska. Intuition vs gps.
Ibland behöver inte svåra ord vara svåra för att det ska bli svårt. Men av någon underlig anledning  är det bara när hon umgås med mig som det blir tokigt. Påstår hon.
Påstår kan också betyda en kopp te.

Nånting är det . . . Men vad?

(null)

Ja, vad?? 
Jag har satt nånting här och jag trodde jag visste vad . Icket så. Upp kom nåt som inte alls liknade det jag trodde jag hade satt. Liknar just ingenting.
Så jag gömde hinken väldigt noga i går när två blomsterflickor kom på besök. Att jag nu offentliggör den, beror på att det geografiska avståndet till de båda, gör att mina öron klarar av deras skratt utan att det börjar ringa ihärdigt och smärtsamt i hörselgångarna.

Syster Gun gav mig rådet: plantera den gärna i skymundan. Ovanligt. De flesta ska ju planteras antingen i sol eller i skugga. Inte den här tydligen.
Sen bytte hon snabbt samtalsämne och sa att hon hade sett på morron-TV att det skulle bli åska i mina krokar. Ha! Sa jag och refererade till en klarblå himmel och stekande sol.
När jag för en stund sen och högst temporärt bytte utsiktsplats såg jag något annat. Stora, mörka bumlingar till moln. Nu är jag tillbaka vid den röda hinken på balkongen och tittar rakt söderut. Inte ett moln. Solen gassar så jag börjar känna en doft som påminner om stekt fläsk. Några åskmoln finns inte. Åtminstone inte förrän mannen kommer hem och kan skydda mig. Snart ska jag hämta min lilla kanonkula till bil. OM den inte skulle klara besiktningen, får den ändå stå parkerad vid stugan hela sommaren som en säkerhetsåtgärd ifall det blir blixt och dunder.
Då får den stå lite i skymundan bredvid den röda hinken och den då prunkande blomman som jag, förmodligen, är ensam om.



Medan jag sov

(null)

Nån gång mellan klockan 23.30 i går kväll och klockan 07.53 i morse hände det. Björkarna slog ut! Och jag vaknade inte ens av smällen.
Japp, det var våren det. Ibland hinner man se den, ibland sover man helt enkelt över den.
Nu är det bråttom! Sommarstugan kallar. Det ska krattas en hel massa, det ska städas bort en hel vinter, både ute och inne, växthuset ska göras i ordning för att ta emot spirande växter av olika slag, fönster ska tvättas så att vi, när vi är inne, ser bra ut. Och, viktigast av allt, maken ska återställa orangeriet i ursprungligt skick, efter vinterns härjningar, så att vi kan ha en myggfri zon nära skogen med utsikt över älven.

Om våren kunde komma lite lagom smygande så att man kunde ta allt pö om pö, eller tö om tö,  utan att frysa ihjäl på kuppen, vore väldigt önskvärt. Men nu bor vi där vi bor, med rötterna fastfrusna i tjälen på vintern och med älvens guldglitter i ögonen på sommaren, så det är bara att ta det som det kommer. Nån vår att tala om har vi inte, möjligtvis en åttatimmars, och hösten ska vi inte tala om. Den är en sensommar som på någon vecka övergår i en kolsvart isblåsa ända tills Kung Bore anländer med sitt vita följe. 

Men - och nu kommer den! Kärleksförklaringen. Våra dagsljusa sommarnätter. Som jag älskar dem. När du kan ta en skogspromenad mitt i natten (med mygghatten på) och se varenda lite myra, känna den fantastiska doften av ren luft och se att en förvriden tall verkligen är en tall och inte en björn. Att kunna ro ut med båten och meta i fullt dagsljus klockan två på natten. Eller elva. Eller ett. Eller när som helst.
Butiker  annonserar om mörkläggningsgardiner. Jag säger nej tack. Jag sover så gott ändå. Vaknar inte ens när löven slår ut.

Sa nån ”värderingar”?

(null)

Såg en del av partiledardebatten går. Ett hett diskussionsämne var det enormt ökande antalet våldtäkter som sker i vårt land. Det talades om "andra kulturers värderingar", inte bara från SD:s ringhörna, utan från de flestas. Jag tänker inte ge mig in i just den debatten, men jag måste lufta en fundering jag haft en längre tid. Och den handlar om värderingar. Eller?

Det gäller ett ord. Ett ord som skriks i ilska, frustration, besvikelse på idrottsplatser, tävlingsarenor, lekplatser (!), i princip överallt där frustration uppstår. "F*tta". Du känner igen det, va? En av benämningarna på det kvinnliga könsorganet.

I min vildaste fantasi kan jag inte förstå och begripa hur just det ordet används av, framförallt, grabbar, killar och män, som ett utryck för någonting negativt. Är inte just det ordet synonymt med det som de flesta manliga varelser längtar efter? Eller har de ordet vagina i sina tankar? Alternativt snippa? Skulle inte tro det, va?

Jimmie Åkesson sa i debatten: Man byter inte värdering för att man byter mark. Men jag tror inte att han tänkte på den egna tomten kontra fotbollsplanen, eller gräsmattan mot skogsmarken. Det tror inte jag heller och det skrämmer mig.

Jodå, jag har hört att även det manliga könsorganet får sig en åthutning ibland, när något gått snett, men det är mer sällan. Av förklarliga skäl?
Om vi nu ska lära våra nysvenskar vårt språk, våra traditioner, våra seder och bruk, borde vi inte då tänka på hur vi låter? För det är väl ändå inte så, att vi drar likhetstecken mellan vårt språk och våra värderingar? Även om det är precis det som vi lär ut.

Är det vår så är det!

(null)

Jag föreslog ett snabbfika på stående fot men det ville han inte höras talas om.
Det är ju vår! Då plockas solstolarna fram och placeras vid älvskanten. Så njuter man av kaffe och macka i stugan. Punkt slut.
I vanliga fall är hans resonabel och medgörlig men vissa saker håller han stenhårt på.

Vi drack vårt kaffe. Vi åt vår macka. Vi satt i solstolarna och såg ut över den istäckta älven.
"Jag tror jag ser öppet vatten!" En liten mörk fläck mitt på älven fick mig att lyckligt hojta till. "Men du ser den inte, den är skymd bakom stortallen", skyndade jag mig att säga för att förhindra ett krasst svar som skulle krossa min vårlycka. För sent. Karln är ju rörlig och vig så han lutade sig åt sidan och konstaterade: Det är ett gammalt skoterspår.
Men så tittade han på mig och såg besvikelsen, så han tillade: Men det ser tunt ut . ..

Han känner mig så otroligt väl, min make. 

Orangeriet som han och svågern satte upp förra sommaren, höll inte för den groteska mängden snö som kom. Det har inte rasat men det har farit illa.
(null)


Bröt han då ihop och svor långa ramsor? Inte direkt. Han var tyst medan han inspekterade  förödelsen, sen sa han: Mycket jobb blir det. Men nog ska det gå att fixa till.
Själv var jag nära gråten. Jag, som bara har att vänta tills allt är klart.
När han är i stugan och får pyssla på, då kan man höra honom vissla "Jag är lapp och jag har mina renar", ett bevis på att han trivs och mår gott. Undras om jag kommer att få höra den slagdängan under arbetet med orangeriet? Omöjligt är det inte.
I stugan kan allt hända. Till och med att snön töar bort.

På tal om svikare . . .

(null)

Det mullrar i nejderna och nej, det är inte åskan.
Silly Season, hört talas om den? Det är en årstid av starka känslor i bygderna, när människor av kött och blod torgförs på en marknad där hugade spekulanter får lägga bud och bjuda över varann. Varje människa har en så kallad agent vid sin sida, som håller reda på budgivningen.
Det hade inte slavarna på slavmarknaden.
Det hade inte heller jag.

Född och uppvuxen i Skellefteå accepterade jag  en flytt till Västerås, som faktiskt berodde på ett missförstånd, men, som dom sa di gamle: Ungdomen ska röra på sig, det är bara nyttigt.

Jag trivdes, fick jobb där jag lärde känna mycket folk och fick fina vänner, nya erfarenheter och lärde mig massor. Men. Det var inte hemma.
Efter några år gick flyttlasset tillbaka. Nu var jag hemma. Med mig i bagaget hade jag en hel hop lärdomar, som jag tror jag har haft nytta av i livet. Och kärleken till Skellefteå blir bara starkare och starkare. My Hometown.
Utan mina år i Västerås, hade jag kanske aldrig fått perspektiv, aldrig vuxit som människa, aldrig förstått att jag inte kan växa utan mina rötter. Vem vet?
Och ingen såg mig som en svikare när jag for.
Men så var jag inte hockeyspelare heller. Det är jag väldigt glad för i dag.



Då och nu

(null)

Lite då och då eller nu och då, tänker jag tillbaka. På då. Och nu.
Det är ju onekligen enklare att just tänka tillbaka på då. Nuet befinner jag ju mig i. Och där är det mycket snö kvar.

Vissa år har vi hunnit med vårbruket före sista april, krattat överallt, städat hela huset plus växthuset. Tvättat fönster. Sånt som är roligt att göra eftersom det är ett tecken på att vi snart kan flytta ut till stugan. Kaffealtanen är skurad och kaffemöblerna ditställda. På det lilla, runda bordet  står en kruka med violer i en massa färger, som lyser i kapp med solen.
Vissa år, ja.

Det här året är det inget visst med. Snön ligger kvar, till och med i stan. Kring stugan är det rena nordpolsvidderna. För två veckor sen, tog vi oss inte in i stugan pga all snö som rasat från taken och täppt till. Nu gör vi visserligen det men vad ska vi in och göra?
Det vore nära till hands att bryta ihop men det vore väldigt onödigt slösande på energi eftersom läget kan vara helt förändrat om en vecka, eller så. Den norrländska våren är inget att skryta med. Den hinner inte ens framkalla några vårkänslor. Inte heller nån vårdepression för mitt i vintern blir det sommar! Och då ska man vara glad. Myggen är mat till fåglarna. Regnet är bra för bönderna. Och museerna. Systembolagets försäljningssiffror skjuter i höjden, bra för statens finanser. Det finns en massa saker att vara glad för.

Det finns folk som åker skidor så länge det finns en gnutta snö kvar. Även om de får åka framåt tre meter och sedan backa tillbaka samma sträcka. Jag känner dem. Jodå. De förstår inte att: Då var då och nu är nu, är en bra regel att hålla sig till. 
Någon annan jag känner tycker bättre om: Var sak har sin tid. Men det har definitivt inte snön fattat! Den har gått över tiden så det smäller om det.

Ett rent hälsicke!

(null)

Nej, jag har inte stavat fel. Jag hade faktiskt kunnat skriva hälvete också, utan att det hade varit direkt fel.
Att jag dessutom lägger ut en bild på en del av min fot, säger väl hur illa det är. Eller hur, Karin Långdahl?
Det finns inte en behandling som jag inte har gått igenom, från kortison och elakupunktur till gips, för att bli av med smärtan bakpå hälen och upp till knävecket. Ingenting hjälper.
Jo, att klaga hjälper lite. Sådärja, nu känns det bättre. Det är HÄLsosamt att få pysa ut lite frustration då och då. Men jag törs inte tänka på försäkringskassans handläggare som får mer i lön, ju fler avslag på sjukskrivning de rapporterar in, för jag sa att det är bra att pysa ut LITE frustration åt gången. Inte explodera.
Jag har diagnosticerats med "pre-diabetes" och förutom att undvika socker, ska jag ta promenader på minst 30 minuter, helst varje dag. Jo, tjena.
Om Skellefteå AIK får lika motigt i matchen mot Växjö i kväll, som jag har det, då kan vi HÄLsa hem! Men så bli det naturligtvis inte. När det kommer till finalspel, känner vi inte av några smärtor. Så passa dig, Rahimi, för att göra nåt fult mot nån av våra spelare! 
So, come on, Boys, let’s give them häl!



Maktgalen. Är man? Blir man? Eller?

(null)

I dagar som dessa har jag fått mycket att fundera över. Blir man galen av att ha mycket makt eller får man mycket makt just för att man är galen?

Som så många gånger förr, vände jag mig till min högra hand för att få klarhet. Svenska Akademiens ordlista/ordbok brukar vara pålitlig. Men, döm om min förvåning, den här gången svek den mig. Ordet "maktgalen" finns inte! 

Nu, när vi med säkerhet vet att det finns maktgalna människor, kan vi inte påstå det, eftersom ordet inte finns.
Tänk om nyordet "serieotrogen" inte kommer att användas i sin rätta betydelse av oss obildade typer, utan i den givna betydelsen "en som inte kan vara trogen, utan bedrar gång på gång" i stället för den av Akademien godkända: en partner som alltid ser på en TV-serie tillsammans med sin andra partner, men som tjuvtittar på ett avsnitt alldeles ensam. 
Då försvinner nog det ordet också.

Jag har inte kapacitet tillräckligt för att kunna avgöra om världens mäktigaste män och kvinnor är galna eller inte men nog misstänker jag att det finns ett tomrum i deras hjärnor där "sunt förnuft" skulle ha huserat. Nu spänner de musklerna i Syrien, eller, rättare sagt; nu sitter de i tryggt förvar i sina väl bepansrade hem och låter andra göra skitjobbet med att döda civila vuxna och barn. Allt för den goda sakens skull.

Om jag satte på mig en knytblus, skulle jag strypas. Däremot njuter jag av att sätta på mig en Skellefteå AIK-tröja och -halsduk. Min lojalitet har gränser. Den kultur som, av sig själv?, utnämnts till finkultur, känner jag ingen samhörighet med efter det att Kulturprofilen och hans anhangs förehavanden, har lyfts fram i ljuset. 
Men den fin-fina kulturen som en sjungande, hoppande massa på över femtusen personer utgör, när de visar sin glädje och kärlek till Skellefteå AIK, den vill jag gärna vara en del av. Nu är vi framme vid finalen. Hoppas, hoppas den blir en kul tur.


När rönnbären faller från äppelträdet

(null)

Något av det jag uppskattar mest i livet är de gånger min dotter behöver "prata av sig". Det behöver inte handla om direkta problem, det kan lika gärna vara ämnen av mer filosofisk natur. Av naturliga orsaker är just de samtalen de mest livgivande.
I morse hade vi ett sånt. Det började med ett sms kvart över åtta: "Ring när du har tid. Jag mår bra."
Sexton minuter över åtta kom sms nummer två: "Du behöver inte ha bråttom men dröj inte för länge". För att undvika ett tredje sms inom en minut med försäkran om att jag verkligen inte skulle stressa för hennes skull så ringde jag. Förstås. Hon lär inte ett dugg förvånad när hon svarade. Och inte en tillstymmelse till självkritisk. Bara glad.
Det över timmen långa samtalet började med en kattunges kritiska tillstånd som hade förvandlats till ett mycket levande sådant, till själva knäckfrågan, fanns det någon godhet i Hitler?
Efter många, många kloka ord från båda, kunde vi enas om att en TV i köket skulle lösa det mesta.

Ibland kan det enkla vara det svåra. Att bara få skratta. Ett skratt kan lösa upp knutar, lika väl som hårt sittande hosta. Visst kan man dela glädje och må bra av det men dela ett hjärtligt skratt gör gott i både kropp och själ på ett helt annat sätt. Även tidigt en söndagsmorgon.

Min egen mor var alltid uppe tidigt men hon skulle aldrig komma på idén att ringa till oss döttrar och inleda en filosofisk fundering om Hitlers eventuella godhet, speciellt inte en söndagsmorgon. Om hon var äppelträdet så var vi de sura rönnbären. Så hon bakade i stället, i väntan på. Hon var så oerhört hänsynsfull. Det är inte min dotter. Och gissa om jag är glad för det ❤️

Va? Var det jag som gnällde?

(null)

Ja, var det verkligen jag som var sur och gnällig för att jag inte fick äta Anthon Bergs chokladpåskägg med mandelmassa? Va? När det finns bananer, blåbärssoppa och alvedon? Soppan är givetvis osockrad och bananen är naturens eget under av god smak.

Nä, det var ju inte så här vi hade tänkt oss påskfirandet, mannen och jag. Han, ensam i köket med ett korsord, jag liggande i sängen med en orkeslöshet där till och med själva gruvandet inför att stiga upp och göra toabestyr, gör mig genomsvettig.
Nu har jag ju sett på Facebook att det är fler runt om i Skellefteområdet som ligger däckade i flunsan. Jag begriper ändå inte varifrån jag har fått smittan. Att jag umgicks med femtusen andra på hockeymatchen i torsdags, bortser jag ifrån. Inget ont kan komma från det.

I morron ska jag göra ett nytt försök att duscha. I går gick det inget vidare. Då var jag övermodig.
Vill du veta hur min frisyr ser ut? Det tror jag inte.

Mannen är ett under av tålamod och kärlek. Men jag insåg att, när han torkade min blöta lekamen
efter duschen i går och när han dammsög hela lägenheten i dag, hans påskledighet inte har skilt sig mycket från vardagsslitet på jobbet. Så nästa gång han är långledig ska jag pyssla om honom. Förhoppningsvis inte med blåbärssoppa och bananer. Han får hålla till godo med andra delikatesser.

Skumt var ordet

(null)

Påsk! Vad innebär det ordet för dig? Lidande, död och uppståndelse eller fjällen, sol, god mat och massor av godis?
Jag vet i alla fall vad den har inneburit för mig och hur den betydelsen har ändrats.
Som barn märkte vi av långfredagen mest. Den var lååååång. Inte för att vi växte upp i ett speciellt religiöst hem men våra föräldrar var präglade av sin uppväxt och då innebar långfredagen ett enda stort lidande. För barnen, alltså. Inga stojande lekar, inget bus.
För oss innebar lidandet att vi inte fick spela kort och att vi inte fick gå ut förrän efter högmässan. Den var också lååååång.
Flera år senare, när strängheten i samhället börjat luckras upp, blev det till och med legalt att anordna långfredagsdanser. Dit fick inte syrran gå. Själv hade jag självklart inte en tanke att gå på någon danstillställning, den eran i mitt liv hade inte infunnit sig. Det fanns faktiskt ett lagstadgat förbud mot att ha roligt på långfredagen och om man trotsade förbudet tvingades man böta.
Det var så strängt att till och med en fotbollsmatch stoppades av polisen. På 1800-talet? Nähä du, år 1967!
Men på långfredagen i nådens år 1970 inbjöds Malmöborna för första gången till dans på fem restauranger. Utanför motdemonstrerade upprörda människor. På scenen spelade orkestern "Sånt är livet". Ungefär så.

Själv har jag alltid ansett påsken vara höjdaren av alla höjdare. Detta mest beroende på Anthon Berg. Nu snackar vi påskägg. Fyllda med mandelmassa. Med mandel och choklad. Med ..... 
Det blir inte bara långfredan som blir lång och lidande. Jag får inte längre njuta av Anthon Bergs ljuvligheter. Inget annat påskgodis heller. Och sockerfritt godis är INTE påskgodis. 

Inte ska jag till fjällen heller. Varför skulle jag det? Utan godis? 
Men god mat ska vi äta, mannen och jag. Om inte . . . Nej, magsjukan på hans jobb är nog över, förhoppningsvis. Och - skulle man inte ödmjukt kunna få be om en gnutta sol? Det är ju ändå påsk.
Glad och God Påsk på dig, kära du!

Boll??

(null)

En boll har alltid varit rund. Nåt att använda vid lek och spel.
En chokladboll har också alltid varit rund. Och god. Nu kan den tydligen vara långsmal och hur den smakar, har jag ingen aning om - än.
Allting är föränderligt, språket, klimatet, pensionsåldern, ja, i princip det mesta. Och på tal om ålder så är inte en sjuttioåring längre sjuttio år, utan femtio. Medan femtioåringarna visst är trettio. Hur gammal jag är? Inte en aning. 

En sanning är inte längre en sanning. Den kan vridas och vändas på, vara mångbottnad och så nära en lögn den kan bli, utan att bli åtalad. Ta tidningsrubriker, till exempel. När jag står i en kassakö brukar jag roa mig med att kolla tidningsomslag och försöka lista ut vad som döljer sig bakom alla smaskiga rubriker. Detta efter en egen näsbränna.

I min ungdom var Björn Borg en av mina stora idoler. Men vad visste man om privatpersonen Björn? Inte så mycket som jag önskade. Till en dag när jag såg en löpsedel med texten: Nu kan vi avslöja Björn Borgs hittills hemliga liv mellan tennisturneringarna! Köpte jag tidningen eller rusade jag och köpte tidningen? NU skulle jag äntligen få komma Björn närmare in på livet.
Kort sagt kan jag väl säga att han, håll i dig!, åt, sov och tränade! Antal timmar redovisades.
Var då rubriken en lögn? Absolut inte. Den fyllde sitt syfte, att väcka nyfikenhet, locka till läsning  och köp av blaskan.

Jämfört med dagens "aptitretare" var den oskuldsfull. Nu ska jag inte peka ut någon särskild blaska, helt enkelt beroende på en rädsla att väcka en helt onödig uppmärksamhet men att en av Sveriges största tidningar, med en så kallad sportavdelning, kan använda den till att sprida rent skvaller, där rubrikerna har väldigt lite med verkligheten att göra, det är att håna eventuella läsares intelligens.

Det är nyttigt med en viss skepsis. Som påståendet att sommartiden infaller i natt. Jag är mycket skeptisk.


Sur eller glad? Kan inte bestämma mig.

(null)

Det skiljer alltså två kronor. Den ena summan gäller elförbrukning för en månad i den lägenhet vi bor och lever i, dygnet runt. Med allt vad det innebär. Den andra summan avser elabonnemanget för sommarstugan, där vi inte är, än mindre förbrukar någon el. Kallställt, som man säger.

Nu vet jag inte om jag är glad över att det, trots allt, inte kostar mer att bo i en varm lägenhet, ha en spis med ugn som tillagar och bakar, lampor överallt, TV-apparater som visar alla möjliga trevligheter med mera, med en massa mera. 
Eller, ska jag vara skitsur, över att det är två kronor DYRARE att betala för ett abonnemang och en ledning, där inte en enda kilowattnanosekund förbrukas under vintermånaderna?

Det tål att tänka på.

Vilket även en del media har att göra. Tänka. Inte kanske så mycket när det gäller elektricitet som när det gäller humanitet. Nu har exempelvis Aftonbladet drabbats av ruelse, det har du säkert sett. Om det leder till självrannsakan hos vissa "drakar", är det verkligen på tiden. 

Vad är det som säljer lösnummer? Skandaler? Sexövergrepp? Opålitliga politiker? Snösmockor? Kändisskvaller? Antal dödsoffer efter årets influensa? Eller - kan det vara att fru Trump snubblade på gräsmattan?
För inte är det de positiva nyheterna som får rubrikerna, det är då säkert. Det är vad drakarna i alla fall har bestämt sig för. Snaskigt säljer. Och vi hakar på, eller?

Men det var det här då med elräkningarna. Sur eller glad?  Jag misstänker att mitt beslut kan färgas av hur det går på Skellefteå Kraft Arena i morron. I’ll be there. Laddad till tusen. Kilowatt.

Borta!!

(null)

Flera gånger om dagen har jag varit ute och sopat bort nyfallen snö från min vackra installation för att in- och utgående skulle få njuta av istulpaner.
I går fanns den inte kvar!
Men på marken låg en slemmig, färglös massa. Isen hade smält. SMÄLT! I solen. SOLEN!
"Åhå, det ligger luften. Nånting är på gång." Jodu, Ledin, du har så rätt. Nånting är det och jag tror jag vet vad.

Men låt mig berätta om veckan som gått. Åtminstone från och med tisdag, då Annika och jag var utbjudna på mat av Åsa alias "Palle". Men så gott! 

Onsdag hade jag juntan hos mig, vi pratade, skrattade, smågrät och åt. Men så mysigt!

Torsdag inviterade vi kusin med make, paret kallas alltid Oveva för enkelhetens skull. Trots att de är frisksportare, hurtbullar, engagerade, aktiva och allt annat som är vår motsats, trivs vi väldigt bra tillsammans. Men så roligt!

Fredag var vi bjudna till ett par på gångavstånd, tillsammans med ett annat känt par. Från minut ett till dess vi stängde dörren efter oss, flera timmar senare, var det inte tyst en sekund. Så många ämnen som avhandlades, så många expertlösningar som uppfanns, så många hejdlösa skratt och en sån fantastisk förplägnad. Men så festligt!

Lördag. Ja, det är i dag det. Men så återhämtande!
Mycket sport på TV. Varma mackor. En promenad utan minusgrader. Inga krav. En tupplur.
Men så härligt att få vara!

Men har man sett! Kattmamman har fredagsstädat!

(null)
Ja, nån annan förklaring finns inte. Det är nästan så jag får dåligt samvete. Men bara nästan. För i stället för att mannen i mitt liv och jag fredagsstädade, åkte vi med nybakat till barn och barnbarn i Kusmark och samlade kramar.

Kusmark, byn som producerar hockeyspelare i världsklass. Grannby till Ersmark, byn som sett David Lindgren växa upp, en artist i världsklass.
Är man i världsklass får man finna sig att granskas och kritiseras, ibland å det grövsta. Ofta av andra som inte är i närheten av världsklass men som ändå vet hur man gör det mesta bättre.
När det gäller hockey, exempelvis, har jag en viss förståelse eftersom supportrar styrs av känslor. För och emot. Men man behöver ju inte spy ut sin besvikelse med svordomar, öknamn, hotelser och annat som kan förekomma. Man kan, som syster Gun och jag, messa till varann under match och fråga: Ska vi bänka nummer xx? Om vi är överens om åtgärden, kan du ge dig sjuttsingen på att just den "bänkade" gör mål inom några minuter. Och inga är lyckligare än vi! Skäms inte ens.

När det gäller David Lindgren har jag svårare att förstå. Där styrs inte kritiken av känslor, utan av illvilja. De som slår sig ner i TV-soffan med besserwissermin och hån i blick. De som själva skulle kunna leda ett TV-program med miljoner tittare, vara naturligt mycket roligare, utan färdigskrivna manusvitsar. Självklart. Det skulle nog David vara också.

Konstruktiv kritik kan vara bra. Se bara på syrrans och mina åtgärder under hockeymatcher. Men gnäll gagnar ingen. Inte ens gnällaren själv, som bara blir surare och mer och mer missnöjd.

Men kolla! Jag band ihop det! Började med kissemissar och slutar med missnöjda.
Du får tycka vad du vill. Själv är jag nöjd. Mycket nöjd.

Jajamänsan, spår av vår!

(null)

Solcellslampor lyser inte om de inte matas med solljus, eller hur?
Så - hur i hela fridens dagar kan solcellslamporna på balkongen lysa?
De två med vitt sken lyser en god stund efter skymningens inträde. Den gröna lyser en liten stund och sen börjar den blinka innan den lägger av helt. Men de LYSER!
Trots att vi bara har snö under oss, omkring oss och över oss och vi inte ens vågar tänka ordet "vår", så har den, trots allt, ett visst märkbart inflytande.

Jag kan inte minnas när vi hade så mycket vinter som i år men, å andra sidan minns jag inte så mycket. Väder och snödjup, till exempel, ryms inte i mitt minne. Snön smälter så varför minnas? Vi har garage, så varför klaga? Vi har hyresvärdar som skottar och en traktor som plogar, så vad finns att lägga på minnet? Vi har tidningsbud som kommer i alla väder vid tretiden på natten och smyger in Norran genom luckan i dörren, så vi borde minnas hur imponerade vi är av dem men icke. Vi har brevbärare som ringer på dörren och kommer med paket som vi egentligen ska hämta på något utlämningsställe, så borde vi inte minnas att vi slapp gå ut i snöovädret? Inte jag inte.

 Och eftersom solcellslamporna har börjat lysa så vet jag att ljusets återkomst närmar sig med full kraft. Det räcker för mig. Jag har viktigare saker att tänka på än att hålla reda på vädret. Pensionsutbetalningar, till exempel. Än är jag inte helt övertygad om att de anländer med regelbundenhet. Och aldrig i livet ska jag nånsin klaga över att det har varit för mycket av varan. Så glömsk är jag inte.

Jag är så glad över att vara arg

(null)

Eller så kan man ju använda sig av uttrycket: Man ser inte skogen för bara träd. Världen är full av plattityder, ordspråk och talesätt. Som man i allmänhet inte tänker djupare på.
Men jag kan åtminstone förklara varför jag är glad över att vara arg. På Skellefteå AIK.
Tänk att ha SHLs tabellsituation ständigt för ögonen, att läsa om träningar, vilka var med, vilka var eventuellt skadade, känna nervositet inför matcher, blandat med förväntan, helt enkelt att kunna fokusera på ett hockeylags väl och ve. Jag fattade inte hur privilegierad jag var - tills i går.

I går rämnade världen för en vän. När hon ringde, förstod jag. 
Hur ofta fokuserar jag på vart och ett av träden, AIK, förhöjt blodsocker, en hälsena som ger mig ett hälsicke, stavfel i tidningen med mera, i stället för att se och känna lugnet som skogen ger? Ofta.
Jag tar skogen för given, den har ju alltid funnits där. Min familj, mina vänner, min hälsa.
Det har hon kanske också gjort. Tagit skogen för given. Men i hennes fall har den kalhuggits nu. 

Jag frågade en gång en skogsmaskinsförare varför det sparas några höga stubbar på varje kalhygge och fick svaret att det var för fåglarnas skull. Efter det har jag ofta lagt märke till att det nästan jämt sitter fåglar, modell större, på dessa stubbar och spanar. De kanske håller koll på återväxten. För den kommer, sakta men säkert.

I kväll möter AIK Djurgården. Självklart är jag spänd inför matchen, det står ju så mycket på spel. Självklart blir jag "jättedeppad" om vi förlorar. Det är ju min värld. Och det är jag så oerhört tacksam för.

Hennes värld finns inte nu. Den raserades i går. Men jag hoppas, hoppas att hon, likt fåglarna, kan upptäcka en återväxt så småningom. Små, späda plantor som växer upp till en stor och vacker skog. Där man kan andas syremättad luft.

Känsliga läsare varnas!

(null)

Han jobbar och sliter
runt folk som spyr och skiter
Av handsprit är hans hud skör
och mitt i alltihop är det nån som dör
Inte av vanvård eller brist på mat
hen har bara levt klart
Han vill ge den tröst som anhöriga behöver
men har sällan den tiden över
En skral bemanning
är tyvärr den sanning
som råder i denna välfärd
där snart ingen vill bli upplärd
 För vem är det dom hittar
bacillerna som smittar?
Jo, självklart de som sköter om
och kommer i närkontakt med dom
som behöver all hjälp de kan få
men nu är det faktiskt så
att de som vill, blir färre och färre
och vårdsituationen värre och värre
De som orkar, gör det inte för lönen,
de ser ögon, som ber bönen:
Hjälp mig, med det jag behöver, 
inte en tablett som söver,
utan en kram och sitt en stund
så möter jag tryggt John Blund.
Tänk, så lite det skulle behövas
för att i trygghet få sövas
men tyvärr, tiden räcker inte till det
han ska hinna lägga flera, vi vet.
Han gör allt han kan,
denna underbara man
och de arbetskamrater som är kvar,
de som inte skyndat har
att söka sig nån annanstans
där de ändå har en chans
att planera för en ledighet
som de garanterat vet.
Jag hoppas han har ork till en puss
MEN först efter en lång, varm dusch
som sköljer bort baciller och bekymmer
och allt vad välfärdsvården rymmer.
Sen faller det på min lott
att laga till nåt gott
och hoppas han får hela helgen fri
för det behöver han - och vi.

En underbart vacker ros till var och en
som orkar jobba inom vården
🌹❤️

Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det

(null)

Vad? Jo, att jag begriper mindre och mindre.
Låt mig ta några exempel.
Om vi slutar göra våra inköp på hemmaplan och i stället handlar på nätet, då kommer våra butiker i stan att gå i konkurs och upphöra. Så långt är jag med. Men. Varför tipsar då våra butiker oss att, exempelvis, beställa på nätet och hämta i närbutiken? Om närbutikens egna lager krymps mer och mer, då blir den ju så småningom bara ett utlämningsställe. Eller? Jag fattar inte.

Sverige har ett antal riksdagspartier. Samtliga har den enda rätta lösningen på vägen till det perfekta samhället. Fast olika.  De anklagar varandra för att vara huvudlösa i ena stunden och orealistiska i den andra. Vem, för det måste ju vara någon, sitter inne med den enda sanna lösningen? Eller? Jag fattar inte.

Läkare, med gedigen utbildning och erfarenhet, kan bedöma att en människa är för sjuk för att kunna arbeta och därför berättigad till det skyddsnät vi har i vårt land, som kallas sjukpenning. Försäkringskassan, som inte har medicinsk utbildning, kan avgöra att läkaren är inkompetent att bedöma detta och avslår den sjukes ansökan om sjukpenning med motivering att "du är inte sjuk, du är lat". Okej, det kanske inte står just så i svart på vitt men mellan raderna finns de svidande orden där. Om jag vore läkare skulle jag bli så förbannad att jag sa upp mig! Eller? Jag fattar inte.

Rubriksättarna på de största tidningarna i allmänhet och Sport-Expressen i synnerhet har ingen skam i kroppen. Eller? Jag fattar verkligen, verkligen inte.
Så - listig som en räv blir jag aldrig, det har jag insett.

Tidigare inlägg
RSS 2.0