saltatochkryddat

Lika spännande som ett slutspel i hockey, kan det vara att se vilka som hinner först till Fågelholk de luxe.

Härom dagen åkte vi till stugan för att kolla läget. Stuga och tomt i allmänhet och AIK-holken i synnerhet. Vilka skulle hinna först att boa in sig i den mest åtråvärda holken? Men ingen hyresgäst syntes till.

Vi vet ju att förra sommarens vinnare var utsatta för trakasserier som gick så långt att AIK-märket plötsligt en dag var bortrivet. Banditer!

Nu börjar det närma sig flytt även för oss. Inte riktigt än, först måste all snö på tomten bort. Det brukar hända en natt i början på maj. Tjoff! bara så är den borta. Och myggen tar över.

I Skellefteå AIK fanns för lääääänge sedan en kedja som kallades Mygg-kedjan. Spelarna Acka, Garvis och Hedlund fick tillsammans epitetet Myggkedjan tack vare, eller på grund av, att de svärmade ihärdigt i anfallszon, precis som myggor. Okej, på en hockeyplan kan den egenskapen kanske vara bra men inte på en sommarstugetomt där det är meningen att folk ska njuta och koppla av.

"Våra" myggor flyttar sin anfallszon beroende på var det finns blod. Ja, blodet finns ju förstås hos oss, som faktiskt äger stuga och tomt och verkligen också borde äga rätten till vårt eget blod. Men inte!

Vi älskar att ha djur på vår tomt men myggor är inga djur! De hör inte ens till epitetet odjur. Vad de absolut inte har fattat är att de tillhör gruppen "fågelmat" och att de borde, likt solrosfrön, ligga stilla i ett dvalliknande tillstånd tills de blir uppätna. Tysta! De borde verkligen inte ha utrustats med något som helst ljud, fåglarna hittar dem ändå, men ytterligare en miss av naturen är det otroligt irriterande inandet som hörs långt innan man, eventuellt, får syn på upphovet till ljudet. Enbart ljudet kan skapa klåda.

Våra bästisar, Sälly och Ärland, som återkommer till nånstans på taket varje år, gör vad de kan för att skydda oss genom att äta så många myggor de kan och orkar. De patrullerar gräsmattan dagarna i ända, vilket vi verkligen uppskattar, men de orkar ju bara fylla magen till en viss gräns. 

Men än lever förhoppningen hos oss att årets kommande sommar blir lika bra som förra årets. Vad det var för väder minns jag inte, det är oviktigt, men det jag verkligen minns är frånvaron av inande både utomhus och inomhus. Inte såg jag till så många myggor heller. Tänk ändå, ibland är det en välsignelse att bli gammal med försämrad syn och hörsel som följd. Och minne!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, en jättefin dikt av Erik Lindegren. När vi "tvingades" läsa dikter, på gymnasiet, och dessutom analysera dem, protesterade hela min kropp. Inte på grund av själva diktläsandet, utan analyserandet; vad ville författaren ha sagt, varför valde författaren just det ordet och så vidare, och så vidare. För mig skulle en dikt vara läs- och minnesvärd om den skulle ha betydelse just för mig. Du vet, "Varför ska man älska den man ändå aldrig får, varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år". Det var grejer det! Precis som att jag hade skrivit den själv. Och det hade jag. Överallt. I matteboken. På omslag och pärmar. På skolväskan (väldigt liten text på undanskymd plats så inte pappa skulle upptäcka det). Jag var ständigt olyckligt kär, där föremålen för min låga ständigt växlade. Den ende som höll sin förstaplats en längre tid var Paul McCartney. Han var dessutom ett bombsäkert exempel på olycklig kärlek. Som jag led!

Men tiden gick och plötsligt uttalades inte Starr som Ringos efternamn (Star=stjärna), utan starr kom in i mitt liv, inte bara som en ögonsjukdom, utan med tillägget grå. Finns det ett tydligare tecken på ålderdom? Grått hår, grå syn, grå dimma i hjärnan.

Det där första barnbarnet som föddes, gjorde det för tjugo år sedan! Det andra barnbarnet som föddes, tog körkort härom dagen. Milstolpar i en människas liv. Vad jag inte fattade var att jag liksom också hängde med, inte i utvecklingen men i åldrandet. Vilket jag är oerhört glad för!

John Lennon och George Harrison är borta. Men inte långt borta. Så länge jag minns, finns dom.

Vilket förstås inte är någon som helst garanti för varaktigheten.

Såg du att jag skrev "dom" och inte de, som hade varit det korrekta. I en blogg har jag en frihet att hantera språket nästan som jag vill. Så är det definitivt inte överallt. Tänk vilken cirkus det skulle kunna bli, speciellt i rubriker. Dom fick sin dom. Dom kämpar för domkyrkan. Det finns en fördom om dom. 

Förslaget om att ordet dom ska komma att ersätta både de och dem, är inte genomtänkt.

Nej, tänk om om dom!

. . . skulle det mesta förmodligen gå åt flatters. Inte fanders, som är det vanliga sättet som det går åt men det "vuxna" ordet fick inte vi barn säga så vi uppfann ett närliggande ställe att gå åt.

Jag tänker på alla beslutsfattare med makt här i världen. Visst är de smågåve, vilket på ren svenska betyder en hel del, exempelvis "inte direkt nedtyngda med klokskap".

Ibland blir jag så full i skratt när jag ser och hör dem. De tror på fullt allvar att planeten Tellus, till vardags kallad jorden, är den enda som finns i hela världsrymdens universum och att de har fullmakt att bestämma över och göra vad de vill med den. Ja, jag vet att jag har tjatat om det tidigare men jag saknar fortfarande svaret på min undran; Vilken skola gick de på?

När jag var liten, brukade vi barn ibland leka en lek som, om jag minns rätt, bestod i att med hjälp av en pinne rita upp en cirkel i grusgången och dela upp den i ett antal länder, som vi bestämde över. Om någon annan, med hjälp av turen, kunde göra anspråk på att ta över ens land, blev det ofta ett surt "då är inte jag med längre" och leken avslutades. Ingen vinnare korades och ingen förlorare, det hade vi inte tid med. Det gällde ju att komma först till bästa gungan, den som man snabbast fick upp högsta farten med, utan att man fick stickor i ändan. Jag skulle önska att alla krigsivrare fick stickor i ändan också om de inte skyndade sig att lämna andras länder ifred.

Saker och ting kan inte bara gå åt flatters, det finns även det som redan är åt flatters. Och har varit där länge. Vad det kan vara, beror helt och hållet på vem som påpekar det. Och nu förflyttar vi oss till vuxenvärlden som glömt att det nånsin har benämnts annat än åt fanders alternativt åt helvete. Jag har dock bestämt mig för att, i mitt missnöjesuttryck, fortsätta med åt flatters. Det är ändå ingen som lägger någon större vikt vid att jag är missnöjd med TV-program, väder, priser, minne som tappas bort, namn och annat som kan vara åt flatters.

Om du undrar över Bloggens bild i dag så är vi två. Jag kan absolut inte minnas när, var och varför. Och definitivt inte frisyren. Men med tanke på det rynkade ögonbrynet, kan jag sluta mig till att humöret inte är det bästa. OM och VAD jag tänkt fotografera, kan jag inte ens gissa mig till. Förslag undanbedes eftersom jag är rädd för att ju knäppare, desto närmare sanningen.

Nu har det börjat blåsa ute. Självklart! Det händer ju sällan att det först börjar blåsa inne. Den här blåsten säger mig att det ska bli väderomslag. Tänk om allt vore så enkelt att begripa. 

Det är inte bara Påsk, om du nu trodde det.

Det är till exempel slutspel i hockey, födelsedagar, fotbollsstart, stugkoll, Köping, Antikrundan, garderobsrensning, fastställda läkarbesök, inköp av påskgodis ifall det kommer nån söt påskkäring, alltså listan är lång. Då har jag inte ens nämnt maten. Det ska jag inte göra heller.

Fast egentligen hör väl maten till en av påskens största begivenheter, eller? Somliga ägnar sig åt religion, går i kyrkan och sedan hem och äter. Andra sportar, helst utför, och går sen på afterski och festar. En del får världens största påskägg, fyllt med godis. De går sällan sedan och äter påskmat. Men äter gör de.

Handlarna slår på stort och erbjuder extrapriser på exakt samma varor som i fjol med exakt samma priser som då var ordinarie pris. Maten har blivit dyrare minsann. Till och med extrapriserna.

Vi har två födelsedagsbarn som vi också ska hinna med mellan slutspelsmatcherna och maten.

Staffans sonhustru Madde fyller 40 och mitt barnbarn Alfred blir myndig. Vilken skillnad det nu blir för oss andra? Han har liksom varit myndig i rösten ett bra tag, myndig i sina åsikter redan från födseln och myndig nog att flytta till eget boende. Med betoning på eget. Han har "inrett" ett rum i garaget med säng, dator och exklusiv konst på väggarna, designade Liverpool. Men äter, det gör han där maten serveras. Tänk att det finns en sorts kärlek som bara svämmar över till barnbarn och inte spelar det någon roll om de är snart 20 eller 18 eller 17 eller 14 eller 12 eller  5 eller två månader. De är bara så älskansvärda hur de än är.

Jag kan inte minnas att påsken var nåt speciellt när jag själv var barn, vilket inte behöver betyda att det överensstämmer med fakta. Det kan i stället bero på mitt minne . . . 

På tal om det så var min älskade barndomskompis Ywe hit härom dagen. Det är så kul när vi träffas för då berättar vi minnen från förr för varann. Och så förvånade vi blir! Va, gjorde vi det? Nähä, SA hon så? Jo, det kommer jag ihåg, det var ju han …. äsch vad hette han, joo Magnus! Nä, inte var det Magnus, det var ju Kalle! Vilken Kalle? Jamen, den där lilla killen som… Det fanns ingen liten kille som hette Kalle! Jo, jag kalle han Kalle i alla fall. Gissa om det blir många skratt på vår egen bekostnad.

Då, på den forntiden, fanns det väl inga pråliga påskägg fyllda med godis? Nu finns de i alla möjliga material och storlekar men jag säger inte att dagens barn är så mycket lyckligare än vi var tack vare det. 

Man kan väl nästan säga: De e mycke’ nu.