saltatochkryddat

att hitta ett oöppnat paket isglass i frysen. Därför hamnade det i slasken. 

När det är minus 29 grader ute och man tänker att "vi kanske har nåt gott i frysen som vi kan laga till och njuta av åtminstone" och förhoppningsfullt börjar rota, med vantar på, och leta, VAD hittar man väl då?! Ett oöppnat paket isglass! Men när har det kommit dit? Hade vi så varmt nån stund i somras att idén om att köpa hem isglass till barnbarnen dök upp som en god idé dessutom?

 Vilken miss! Glassarna fick ligga i "slasken" och tina bort i sin egen takt men pinnarna tog jag givetvis reda på. Som vanligt såg jag framför mig Odlaren Maude, som skulle sätta frön i bänkar vid sommarstugan. Tack vare det nyfunna förrådet av märkpinnar ska det nu bli en rejäl satsning till våren! Eller? Blir det som vanligt?  Staffan gör i ordning jorden enligt konstens alla regler och jag går med stor energi in för jobbet med att så in frön; morötter, sallad, dill, persilja, you name it . . .

Sedan är det dags för vädret att göra sitt. Oftast missköter det sina uppgifter och synen om en dignade skörd bleknar mer och mer. Det där med vattning vid behov och ogräsrensning avtar med tiden och tillväxten liksom stannar av. Höstens skörd är inget att tala om. (Man ska inte prata om dem som inte är närvarande). 

Nu har vi fått meddelande om att älgar har synts på vår stugtomt i vinter. Bra, då kanske de har tuktat våra buskar och träd, som kommer att ge rikliga skördar kanske redan till hösten. I fjol fick vi ett äpple på äppelträdet. Skulle vi få två stycken detta år, är det en dubblering av skörden, skulle vi få tre stycken är det ett under! 

Nej, det är bara att krypa till korset och erkänna att mina fingrar inte är det minsta gröna men mina intentioner är goda. Tyvärr kan man inte äta dem.

Just nu är det långt till vår. Termometern visar minus tjugo och drygt det och snön bildar alpina höjder på våra tomter.  Det blåser så att blodet isar sig MEN den ljusa dagen i dag är 5 minuter och 56 sekunder längre än i går! WOW! Vi har 155 dagar på oss innan det vänder åt andra hållet.

Hoppas att vi hinner njuta av en glass eller två innan dess. Men ingen isglass! Aldrig i livet!!

I dubbla filtar dessutom, då är det inte bara kallt utan KALLT!

Antingen har vi för litet frysskåp inne i köket eller så har vi för mycket mat däri. Allt ryms inte. Bakverk, säger maken. Jo, jag vet att jag går loss på bakning redan ett par månader innan jul men det är mest för att slippa annat, tråkigare, jobb. Och för att "ifall det skulle komma nån".

Alltså behöver vi en frysbox ute på balkongen. Dagens boxar tål inte så mycket kyla som de gjorde förr. Jo, invändigt men inte den påträngande utifrån kommande kylan. Alltså bäddar vi om boxen med dubbla filtar. När det är riktigt kallt, då 1) kommer ingen på besök, 2) har den eller de som mot förmodan kommer, inte tid att stanna. Posten, som numera delas ut varannan dag, hinner knappt in i huset innan den, förmodar jag, utan värme i den lilla bilen redan har vänt och är på väg till nästa.

Reklamutdelarna kommer vid tretiden på natten! Då bjuds här icket på kaffe!

De enda som skulle tänkas trotsa kylan för några kakor är barnbarnen. Men de har ju så mycket annat för sig, jobb, skola, träning, dataspel, kompisar, flick- och pojkvänner, ja, det begriper ju var och en att ett fika hos                   "gamlern" inte har högsta prioritet. Jag klagar inte, man har ju själv varit ung en gång och lite minns man ju från den tiden.

När min käre make och jag dricker vårt tvåkaffe (visst lät det där gammalt 😱) tar vi nåt som redan finns inomhus, en skorpa eller nåt annat läckert som är lättåtkomligt. Dock inte en sockerbit som var vanligt förr i tiden. Då hade inte varningarna för socker nått ut till folket, möjligen den skämtsamma varianten: Ät inte för mycket socker, då kan du bli äckligt söt!

Men bilden av pappa och morbror John med varsin sockerbit mellan läpparna och en kopp kaffe utan fat, är fortfarande levande och frestar till att ta efter. Ändå häftigare var när de hällde ut kaffet på fatet, blåste på det och sörplade sakta in det i munnen via sockerbiten. Nu blev jag frestad! Men nej, inget socker för mig. Då kan jag ju bli äcklig, jag som redan är så söt. Förlåt, FÖR söt ska det vara. Diabetes typ 2.

Minus 33 i fredags, plus 5 i dag, alltså fyra dagar senare. Problemet är nu att jag inte vet om jag har influensa eller väderverk. Bara att jag mår dåligt och har tokvärk i hela kroppen.

Varm ibland, kall ibland. Svettas så det ångar från kroppen, fryser så jag skakar. Feber? Vem vet, inte jag. Febertermometern, den digitala muntermometern, har lagt av och nån annan vägrar jag att befatta mig med!

Allt vi får göra är att vänta och se. Och känna. Staffan har panschohandlat på egen hand i dag och förutom det som stod på listan, har han köpt pariserkorv med tillhörande bröd. Jojo, det gäller att se om sitt hus, ifall hustrun nu skulle vara sjuk. 😍

Men nog minskar våra nyuppkomna problem om man jämför med dem som ledningen för landets försvar ser komma. Eventuellt. Men ganska säkert. Jag förstår mig inte på krig. Förutom snöbollskrig som jag aldrig har deltagit i av rädsla för att få snö innanför kragen. Så fruktansvärt kallt och dessutom obehagligt när den smälter och rinner i strida bäckar nerför ryggen. Och det är tjugofem grader kallt i luften. Tur att man, oftast, fick välja själv om man ville delta i ett sånt krig eller ej. Nu är tiderna förändrade och vårt neutrala land ska inte räknas som neutralt längre. Jag förstår inte. Vi ska ingå i en försvarspakt som ska göra oss trygga. Hittills har vi varit trygga genom att vara ett neutralt land. Nä, det är inte mycket jag fattar.

På tal om ofattbart. Vi har inte haft nån julgran i år. Dagen innan vi skulle åka och tjuvhugga en liten gran som stod alldeles förfärligt jättenära vår stugtomt och som säkerligen skulle börja ge skugga på vår gräsmatta om en femtio-sextio år, då började det toksnöa. Och det slutade aldrig. Så vi skrinlade våra planer på julgran och upptäckte att vi inte ens skulle ha haft plats för den! Vad hade hänt?! Jo, förnuftet hade fått plats!

Plötsligt händer det.

Jag skulle önska att det hände fler på vår jord.