saltatochkryddat

Alla var kallade och alla kom. Somliga hade inte setts på länge och kände knappt igen varann, medan andra hade setts lite då och då.

Sommaren var lite blek om nosen,

medan sensommaren blommade som aldrig förr.

Höst, sommar och vinter hade en kortare träff och utbytte roliga historier.

Tonårshösten surade.

Hösten visade sina två ansikten.

Nu har de skingrats. Var och en till sitt. Men vem vet, kanske kommer sommaren tillbaka och hämtar något den har glömt. En stor årligen  återkommande risk är att vintern tyckte det var så trevligt på mötet att den vänder om, kommer tillbaka och stannar.

Du förstår vartåt det lutar, va? Jag gillar inte vintern! Jag gillar inte snön. Jag gillar inte kylan. Men, säger då någon, det spelas ju hockey på vintern. Precis! Det åks även skidor på längden och tvären. Man har alla ursäkter i världen att stanna inne, om man nu skulle behöva dem. Man kan sporta med TV-n. 

Ärligt talat så har jag inte så mycket emot själva årstiderna. Det är mer deras svans som hänger med, som jag inte klarar av. Våren har hysterisk städning i sitt följe. Sommaren har mygg, getingar, ormar och andra otrevligheter. Hösten har överdimensionerad svamptillväxt på gräsmattor och mörker. Vintern har kyla och snö. 

MEN sommaren i år har gått utan mygg! Likadant förra sommaren. Hur det kan komma sig? Jag tror stenhårt på våra mängder av småfåglar som pysslar om oss som tack för att vi bryr oss om dem. De offrar sig och äter insekter. Det kan väl inte finnas någon annan förklaring?

Hur det än är med den saken så är jag glad över att vi - fortfarande? - har fyra årstider. Alla får sitt. Men, och det är alltid detta men, skulle de inte kunna komma överens om att fördela längden lite mer rättvist? Och kanske nederbörden? Det händer ju att både vintern och sommaren roffar åt sig onödigt mycket nederbörd. Tycker jag. Men jag vet att det finns de som inte håller med så det blir nog ingen medling. Det får bli som det blir. Även om jag gärna skulle vilja kika lite på protokollet från årstidernas årsmöte men det tillåts ingen. Vi är hänvisade till TV-meteorologerna. Den enda av dem som jag har litat på var Carl-Einar Carlsson som, för "hundra år sedan" avslutade en prognos med orden: Och hur vädret blir, ja, det återstår att se.

Jamen, precis.

Så här har det sett ut i stort sett hela sommaren. Vår jättestora lönn framför stugan har kastat ner olikfärgade löv som skräpar och prasslar i vinden. Jag är orolig. Håller trädet på att dö? Det är ju så himla fint där det står och skuggar. Fåglar har sin sommarbostad där, år efter år, så vi och de är riktiga bekantingar som respekterar varann.

Jag hoppas att den förhållandevis kyliga och regniga sommaren är boven i dramat. Men orolig är jag.

Minns du orden "Låt stå" på svarta tavlan (som var grön)? Jag skulle vilja ha den makten att om jag skrev så på träd, buskar och blommor, skulle naturen lyda. Men den rackarn till ordningsman suddar ut det mesta. I år var han - jo, en ordningsman är en "han" - extra alert. Jag hann knappt plantera färdigt i blomlådorna innan han var framme och stökade till det. Det blev ingen tjusig fägring att yvas över, det blev mer en hängig samling utan livsgnista. Jag skyllde på jorden. Det kan man alltid ta till. 

Eller färgen på fingrarna. Tomatodlarens gröna och morotsodlarens ogröna. 

Tja, man kan inte få allt.

Men somliga får mer än andra. Om jag säger "en åttioåring" vad ser du då framför dig? En av värk böjd vithårig med käpp? Glöm det! Vi har två exempel på dagens åldringar. En man och en kvinna. Mannen ser ut som han alltid har gjort. Eller ja, åtminstone sedan han fyllde 30. Lång, rak i kroppen, spänstig gång, kraftfull röst, bara kanske en aning mindre hår men ändå. Kvinnan är vacker, vackrare nu än någonsin, samma härliga humör och hjärtliga skratt och i sin sommarklänning på själva födelsedagen såg hon ut som en ung flicka.

När jag, i förbifarten, nämnde för min son att mannen ifråga fyllde 80, höjde han rösten, till ett läge jag inte har hört sedan han var liten och arg, och vrålade: ÅTTI!!!! Jag förstår honom.

Så, frågan är rimligen: När blir man gammal? När man uppnått pensionsåldern? När man fyller 100?

Jag misstänker att svaret inte finns. Och inte behöver finnas. För det kommer alltid att finnas de som motbevisar. Vår ståtliga lönn har en del "årsringar under barken", misstänker jag men att den är på väg att ge upp, vägrar jag att tro. Den kanske bara tappar lite hår.

Jo, förstår du, precis bakom dig hittades ett bajs, modell större, och av alla gissningar och tvärsäkra kommentarer att döma så är det en björn som har varit på vår tomt och gjort sina behov. Fräckt, va?

Övriga förslag som vildsvin, lodjur, järv med flera fick inte tillräckligt med röster för att kunna konkurrera. Så björn fick det bli.

Några frågetecken finns förstås kvar men de ska inte rätas ut den här säsongen och till nästa är de glömda och förmultnade.

Något som inte förmultnat än är vår sagolika blomma på bordet i orangeriet:

Hur skulle man kunna slänga en sådan?

På tal om blommor eller, ja, nåt som kunde kallas blommor för länge sedan, har jag kämpat med i dag. Jag får mina ryck men det blev smärtsamt uppenbart i dag hur långt det är mellan rycken. En clivia som blivit två, skulle kanske trivas i varsin kruka, tänkte jag och satte igång. Efter tjugo minuters ymnigt svettande med att försöka få loss bägge, som satt som sten kvar i krukan, var jag tvungen att kalla på assistans. Mannen kom och började slita. Men nejdå, cliviorna var som fastcementerade. Vid närmare undersökning visade det sig att det var hundratals rötter som klamrade fast sig vid varann och vägrade släppa greppet. Den jord som jag trodde fanns, fanns icke. Bara rötter, starka som tusan. Det var bara att greppa ett sågtandat vapen och börja med förödelsen. Till slut lossnade hela härligheten men då återstod gallringen. Det ska bli spännande att se hur beroende de var av sina rötter . . .

I stugan tänkte jag en stund att jag skulle spara gladioluslökarna och se om jag kunde övervintra dem och få dem att blomma nästa sommar, som Margot gjorde 👍🏼.  Staffan sa nåt om att hade dom ens blommat den här sommaren, men han sa det mycket tyst. 

Det har varit en regnig och kylig sommar!!

Det är bara i Staffans växthus och i orangeriet som det har frodats. OCH hemma på fönsterbrädan i lägenheten, med ojämn vattning, ingen jord,  inget syre och fördragna persienner ifall solen skulle lysa nån gång.

Gröna fingrar, det är nåt jag har det!

I