Nära mellan kärlek och hat? Sällan!
Det sägs ju att man ska och bör älska allt och alla. Däremot ska man inte hata. Man kan tycka lite si och så, kanske till och med på gränsen till avsky men absolut inte hata. Men jag kan inte låta bli!
Jag erkänner att jag har lätt för att bli gramse på offentliga personer, typ Niklas Wikegård. Människor som provocerar mig med sin självgodhet och brist på självinsikt tycker jag inte om. Men jag hatar inte.
Offentliga personer får man tycka om med betoning på tycka. Det får de stå ut med. Hur de sen är som privatmänniskor, det vet vi kanske inte och ska heller inte sätta likhetstecken mellan den ena och den andra. Oj, så nobelt. Och ädelt. Om det nu var så att det funkade på det viset. Men det gör det inte "för det vet jag". Ett oslagbart argument.
En skådis som, dessutom, spelar olika roller, kan jag döma ut helt som människa. Jag vill inte nämna några namn för jag vet att många tycker att han är "bara sååå bra", medan jag knappt klarar av att se på honom. Det har väl antagligen med någon stor farbror som gick feminint och vickade på rumpan i min barndom att göra. Det mesta kan väl härledas dit, tycks det. Mel Gibson tycker jag inte heller särskilt mycket om och hans namn kan jag offentliggöra eftersom han bor så långt borta men, trots det, känner jag ju honom mycket bra, vilket skulle bevisas med att jag har tagit mig rätten att inte gilla honom. Tom Hanks, däremot, det är en hyvens grabb det. Och Dustin Hoffman, vilken kille! Känner dom väl.
Det är nu inte bara människor som väcker känslor. Även Melodifestivalen gör det. Jag uppskattar verkligen LizzYs direktrapportering på fb även om hon naturligtvis har helt fel. Det var dock inte det som det här skulle handla om, utan mitt hatobjekt nummer ett. Ohotad etta eftersom inget annat kommer upp i hatnivå, förutom
strumpbyxor!
Gudars skymning, vad jag hatar strumpbyxor. Att sätta på sig ett par (!) sådana känns ungefär som att pressa ner sig i en skokartong, utan syre men med en massa ohyra. När jag har lyckats åla mig in i eländet, får jag andnöd och det börjar klia överallt. De är ju för övrigt så himla känsliga att de måste behandlas med silkesvantar, annars går de sönder. En glömd vante, en liten flisa på en nagel och det springer en maska värd hundratalet kronor. Plus ett förstört humör. Och eventuellt en saboterad festkväll.
Jag hatar strumpbyxor. Nu är det sagt. Och jag skäms inte ett dugg.
Det sägs att allt och alla man möter i livet, är en del av livets läxa. Man är fullärd när man lärt sig att möta allt med kärlek. Jag blir aldrig fullärd. Så länge strumpbyxan finns kvar ska jag hata. Och älska att hata.
Jag erkänner att jag har lätt för att bli gramse på offentliga personer, typ Niklas Wikegård. Människor som provocerar mig med sin självgodhet och brist på självinsikt tycker jag inte om. Men jag hatar inte.
Offentliga personer får man tycka om med betoning på tycka. Det får de stå ut med. Hur de sen är som privatmänniskor, det vet vi kanske inte och ska heller inte sätta likhetstecken mellan den ena och den andra. Oj, så nobelt. Och ädelt. Om det nu var så att det funkade på det viset. Men det gör det inte "för det vet jag". Ett oslagbart argument.
En skådis som, dessutom, spelar olika roller, kan jag döma ut helt som människa. Jag vill inte nämna några namn för jag vet att många tycker att han är "bara sååå bra", medan jag knappt klarar av att se på honom. Det har väl antagligen med någon stor farbror som gick feminint och vickade på rumpan i min barndom att göra. Det mesta kan väl härledas dit, tycks det. Mel Gibson tycker jag inte heller särskilt mycket om och hans namn kan jag offentliggöra eftersom han bor så långt borta men, trots det, känner jag ju honom mycket bra, vilket skulle bevisas med att jag har tagit mig rätten att inte gilla honom. Tom Hanks, däremot, det är en hyvens grabb det. Och Dustin Hoffman, vilken kille! Känner dom väl.
Det är nu inte bara människor som väcker känslor. Även Melodifestivalen gör det. Jag uppskattar verkligen LizzYs direktrapportering på fb även om hon naturligtvis har helt fel. Det var dock inte det som det här skulle handla om, utan mitt hatobjekt nummer ett. Ohotad etta eftersom inget annat kommer upp i hatnivå, förutom
strumpbyxor!
Gudars skymning, vad jag hatar strumpbyxor. Att sätta på sig ett par (!) sådana känns ungefär som att pressa ner sig i en skokartong, utan syre men med en massa ohyra. När jag har lyckats åla mig in i eländet, får jag andnöd och det börjar klia överallt. De är ju för övrigt så himla känsliga att de måste behandlas med silkesvantar, annars går de sönder. En glömd vante, en liten flisa på en nagel och det springer en maska värd hundratalet kronor. Plus ett förstört humör. Och eventuellt en saboterad festkväll.
Jag hatar strumpbyxor. Nu är det sagt. Och jag skäms inte ett dugg.
Det sägs att allt och alla man möter i livet, är en del av livets läxa. Man är fullärd när man lärt sig att möta allt med kärlek. Jag blir aldrig fullärd. Så länge strumpbyxan finns kvar ska jag hata. Och älska att hata.
Kommentarer
Trackback
