saltatochkryddat

Det finns människor som har en speciell betydelse för mig. En av dem är "hon med håret". Så beskrivs hon fortfarande, trots att hennes halvmeterhöga frisyr sjunkit betydligt på sista tiden. Tidigare, när hon körde taxi, fick hon alltid kommentarer om sitt hår, som sopade innertaket på bilen men, som hon sa, "ju fler kommentarer jag får, desto högre blir håret". Jag gillar hennes inställning. Hon vänder inte kappan efter vinden, hon låter vinden blåsa upp sitt hår i stället.

Yvonne, för så heter hon, och jag träffades första året på gymnasiet och sedan dess har vi funnits till för varann. Hon ringer till mig när hon har läst nåt nytt forskningsrön i Må Bra, Hälsa eller någon annan av hennes husgudar. Då handlar det alltid om mig. Hon lockar, pockar, hotar, kräver, övertalar och försöker bevisa att just det här är det enda rätta för mig om jag vill bli frisk. Till nästa nummer. Men hon gör det av ren och skär välvilja och omtanke.

Själv har hon, självfallet, provat på det mesta, för hon är inte riktigt kry hon heller, och med skiftande resultat. Men det finns ett botemedel som slår allt annat och det är skogen! Hon plockar bär, hon plockar svamp, hon cyklar på skogsvägar och upptäcker nya "ställen", hon åker skidor och hon njuter.
Förr, medan hon rökte, trivdes hon med ensamheten på vidderna. Då rökte hon bort både mygg, flugor och björnar. Men hennes kropp sa till henne på skarpen att någon mer rökning var det inte tal om, så nu vill hon ha med mig på sina eskapader, mest för att jag ska prata så att björnarna hör.

Nu är det så att min ambition inte på långa vägar är lika stor som hennes, jag vill mest bara fika kaffe och limpmackor med Västerbottensost när jag är i skogen, så jag följer inte med på annat än - kantarellplockningen!

Tidigare, under rökningsåren, hittade hon till svampstället med hjälp av gamla fimpar. Nu är det värre. Men värst blev det ett år när vi hittade dit, plockade de gula läckerbitarna, men skulle, tyckte Yvonne, ta en sväng förbi ett blåbärsställe som hon hade sett en gång. Det skulle vi inte ha gjort! Vi plockade de få bären som fanns, kanske tio stycken, och sen bestämde vi oss för att gå - rakt mot bilen.
Efter en halvtimme tvingades vi inse att vi hade gått vilse! Bilen var ju inte mer än tio minuter bort. Överallt var det skog. Skog, skog, skog. Inga ledtrådar. Inga mobiler. Inget vatten.
Timmarna gick och Yvonne började planera för natten. Var vi skulle sova för att kunna känna oss trygga för björnarna. Själv hörde jag ett annat ljud och gjorde henne uppmärksam på det. Ett flygplan, sa hon, dom ser oss aldrig. Men jag hävdade att det var ett billjud och när vi, dödströtta och uppgivna, gick mot ljudet, upptäckte vi en gammal, nästan igenvuxen traktorväg.
- Den här måste leda nånstans, sa jag, mest för att övertyga mig själv.

Vi följde den och efter en stund såg vi undret! Mellan tallarna skymtade vi en gul postbil som, förhoppningsvis, körde på en väg. Det visade sig vara helt rätt och vi klev ut på en smal landsväg, som vi absolut inte kände igen. Yvonne snyftade av lättnad och jag började sjunga högt. Bådas läten var beklagansvärda.

Så småningom träffade vi en ängel, som till en början verkade lite skeptisk när vi försökte förklara var vi hade bilen eftersom det visade sig att den var flera mil bort. Hon skjutsade oss och vi var väldigt tacksamma. Det var däremot inte föraren av en stor lastbil med en skogsmaskin på släp, vilken just hade baxat och trixat ner skogsmaskinen på marken för att kunna komma förbi vår bil på den lilla skogsvägen. Det gick hur bra som helst. Var säkert en halv millimeter mellan bilens backspegel och vidundret.
Innan vi åkte knöt Yvonne fast ett färgglatt band på en buske vid vägen så att vi skulle veta var kantarellstället fanns, nästa år. Hon är inte den som låter sig avskräckas i första taget.
Året efter hade vi med oss garnnystan i grälla färger. Vi drog trådar efter oss hela vägen fram till svamparna. Bättre än GPS. Och definitivt bättre än att Yvonne skulle börja om att röka.

I en skogsdunge stod tre älgar och en björn och skakade på huvudena.