Bakom tapeterna finns de kvar
Sonen var väl cirka tre år och vi hade fortfarande inte renoverat och byggt klart så vi hade en lilltoa i den kalla hallen utanför köket. Vi befann oss där, sonen och jag, när vi båda hörde ett märkligt ljud. Ted öppnade dörren och konstaterade lugnt "aha, det var bara Kalle som gick upp för trappan". Kalle? Jag kände hur nackhåret reste sig på mig.
- Vilken Kalle, frågade jag.
- Ja men han som bor däruppe, svarade Ted som den naturligaste sak i världen.
Nu vet vi ju alla att barn har livlig fantasi och många dessutom har låtsaskompisar, som kan bli jobbigt verkliga och närvarande, men det här kändes som något annat. Jag visste ju, nämligen, att en Kalle hade bott i huset tidigare. Medan han levde . . . Det hade inte min treåring någon vetskap om.
Jag misstänkte att vi byggde bort honom. Det fanns ett litet kök på övervåningen som vi tog bort. Anar att Kalle inte tyckte om det men jag vet inte säkert.
Det känns konstigt att se "sitt" hus på bild i en helt ny skepnad. Visserligen såg jag det göras om till en del när min dotter och måg köpte det men sedan de sålt det vidare, har det ändå hänt mycket. Jättefint, har de gjort, de senaste ägarna, tycker jag. Men . . .
Syrénbuskarna har jag planterat. Gäststugan var sonens bostad och det var där han tvingades ta emot budet om att hans älskade morfar hade gått bort. Car-porten, det var där min Ford Capri brann. I tvättstugan bytte jag blöjor på mitt äldsta barnbarn första gången. Varenda kvadratmeter var fylld med minnen. Nu ommålade och med andra tapeter men bakom den nya ytan fanns de kvar.
Hoppas nu att de som köper huset inte tar bort syrénbuskarna, för dem hade jag ett fasligt sjå med. Dottern och mågen tog bort den fantastiska karaganbusken som jag hade fått som skott av Barbro, grannen, och som växte sig gigantisk. Vi begravde urnan efter vår hund under den. Så om nu någon gräver djupt och hittar resterna efter en urna med en silverpläterad namnplåt som det står "Maude Logardt" på, ska de inte tro att det är jag som ligger där. Det blev bara ett litet missförstånd vid beställningen, som jag skrattade gott åt. Men det blev samtidigt slutet på något och början på något annat. Maude Logardt försvann och Maude Westerman uppstod. Ett helt nytt liv. Så kan man också se det.
Nu börjar en ny historia med huset. Lycka till och hoppas att ni ska trivas. Men om ni skulle se Kalle, tala då om för honom att han gärna får flytta till oss i stugan. Jag tror att han passar bättre där.
Jag såg också huset på hemnet i dag...Och visst har jag också minnen från det.Men jag tror inte att jag varken såg eller hördes talas om nån Kalle. Men däremot så minns jag starkt alla Starwars böcker och tidningar som lästes i detta hus...=) Det är så fint så jag tror definitivt det blir sålt.
Åh, vad fint skrivet. Själv översköljdes jag av nostalgi när jag såg bilderna. Det där huset är ju min barndom ju. Trappan där vi tävlade om vem som kunde hoppa från högsta trappsteget, klädkammaren där man kunde hitta fina silverutstyrslar med axelvaddar att klä ut sig i, pannrummet där det var så varmt, köket där det åts glöhepper och vattklimp med sirap och från vilket man också kunde höra pappa Brännström skrika lungorna ur sig "Liiiiiiiiiiisaaaaaa! Kom hem och ät!" om man spetsade öronen...
StarWars,ja, Karin, tänk hur det kan bli. Nu är det Annies pojkar som spelar StarWarsdataspel och Teds son som leker med hans gamla StarWarsgubbar. :) Hoppas dina minnen är positiva minnen... LizzY, du är ju bara för underbar! Men - behövde du verkligen spetsa öronen för att höra Lorentzo? The man with the dräparvoice. ;)
Maude, skylten...jag föredrar helt klart Maude som uppstod:-)))För hon Logardt hade ju ingen blogg!
Tack Karin, fastän äldre och fulare så föredrar jag också hon som uppstod.;)
