saltatochkryddat

Dags för semester!

 

Plus 22 och sol. Det bara fortsätter och fortsätter . . . Orken avtar, latmasken tar över. Nu ska bloggen få lite sommarledigt och, förhoppningsvis, komma tillbaka utvilad och fräsch och med en massa energi till att berätta om ditten och datten.

 

Jag begriper inte, på fullt allvar, att den har läsare varje dag. I snitt är det cirka 25 personer som läser mitt svammel men helt plötsligt kan det vara kring 60. Vad beror det på? Och - vem är du, kära läsare? Nyfikenheten är stor.

 

Vissa dagar skriver jag för Carina. Inte personligen alltså, men jag ser henne framför mig. Ibland är det Lasse. Syrrorna dyker ju upp då och då, förstås. De läser bloggen. Jag tror att jag vet, vilka mina "trogna" läsare är - alla fem. Men resten då?

 

Egentligen är det, faktiskt, av underordnad betydelse. Jag skriver en blogg för att jag mår så bra av det! Om sedan någon annan också gör det, mår bra alltså, är det en stor bonus men det är inte mitt primära syfte, ego som jag är. Det är nog glädjen över att få umgås med orden, att få uttrycka mig som jag vill, utan chefredaktör, korrektur eller censur, som gör min blogg så viktig för mig. Jag är min egen chef, mitt eget korr och min egen, alldeles för dåliga, censur. Det trivs jag med.

 

I går, till exempel, när grannarna bjöd på rabarberpaj och kaffe i den gemensamma utegruppen, hade jag trott att jag skulle skriva nåt om att de "la rabarber på trädgårdsbordet" men det tyckte inte korret var ett dugg roligt, så då fick jag utesluta det. Helt rätt, ser jag så här efteråt, det var inte alls kul.

Däremot, var det vansinnigt roligt att få höra att en kompis, som haft blåsor fulla gommen, köpte sig en sexbitars prinsesstårta och åt upp eftersom den var det enda som inte gjorde ont att tugga. Sånt gillar jag!

 

På tal om godsaker så har jag och min sons svärmor en gemensam passion, nämligen Budapeststubbe. Hon är liiite mer hängiven än jag så hon försökte bli av med sitt begär genom att köpa två stycken stubbar och sätta i sig alldeles själv. Det hjälpte inte, berättade hon. Suget finns kvar. Tack, Maggan, för att du delade med dig av, inte stubben, men erfarenheten. Jag försöker att lära mig av andras erfarenheter, det blir smalare så.

 

Nu du, vill jag önska dig, allra käraste läsaren min, en riktigt, riktigt fin sommar! Själv kommer jag att finnas i stugan, på bilsemester och på Instagram, lite här och där, då och då, maudepunktw. Riktigt tyst kan jag ju inte vara.

 

Pussåkram