saltatochkryddat

Plötsligt kommer de fram! Från alla håll och kanter, från möjliga och omöjliga vinklar och vrår. De som vet.

 

Det gäller förstås oroligheterna i Stockholmsförorterna. Jag hörde på radion ett urval av åsikter och jag måste säga att det var inte två stycken som hade exakt samma lösning på problemen. Men lösningar hade de.

Det gjorde att jag nu, äntligen, börjar förstå mig på politik. Varje parti har det enda rätta programmet för hur Sverige ska styras. Det är ju fantastiskt. Hur kan så många vara det enda rätta? Precis som religionerna, som sitter inne med den verkliga sanningen. Allihop. Vi kan till och med bråka om vilken musik som är bäst. Och vilka man får och inte får rösta på. Allvarliga män i kostym kan, helt seriöst, anklaga varandra för att deras land inte röstat som det borde - och har gjort i alla tider. Svikare!

 

Vilka som är svikarna i Husby, råder det delade meningar om. Politiker, föräldrar, poliser, ungdomarna själva, alla får sin släng av sleven och media har fullt upp. Måtte nu bara inte Zlatan byta klubb mitt i allt det här som händer . . .

 

Vem, eller vilka, som än rår för att bilar sätts i brand, att stenar kastas på räddningstjänstens fordon så att de inte kan ta sig fram och släcka, att poliser skadas, att skolor och dagis vandaliseras, vem eller vilka det än är så är det ett uttryck för någonting som är fel. Jättefel. "Det är inte okej", som vår statsminister så kraftfullt tog i med, innan han åkte iväg till nåt höjdarmöte. Så bra. Då lugnar allting säkert ner sig.

 

Här är det inte heller lugnt. Åttiplussaren går en tretimmars datakurs. Fördelat på tre dagar. Däremellan har hon läxa som hon glömmer. I dag skulle hon öva på att skriva mejl. Hon har varit in till mig en fem-sex gånger och bett om ursäkt för att hon stör men skulle jag möjligen kunna . . .

Jag har gjort vad jag har förmått men för en stund sen kom hon in, gapskrattande, och sa:

- Nej, nu får vi nog sluta för nu föreslog lillpaddan att jag skulle anlita en detektivbyrå!!

 

Vilken tur att jag inte hann läsa hennes mejl, det hade nog blivit min död. Hon hade nog inte tagit bort de ord som datorn föreslog, utan pinnade bara på vidare. Jag undrar hur många gånger hon hade försökt att skriva "det" innan Ipaden föreslog detektivbyrå?

 

Å, vad jag skulle unna alla ett sådant skratt. Så hjärtligt, så befriande. Så långt ifrån bråk och ilska man kan komma.