saltatochkryddat

 

Vad är fint och vad är fult? Värdefullt och värdelöst? Det ligger kanske i betraktarens ögon men det kan vara svårare än så. Tro mig.

 

Jag har insett att jag borde ha bett om ursäkt för trettio år sedan! Men nu är det försent.

Min dåvarande chef hade varit på semester utomlands och när han kom hem, fick jag en present. Jaha, tack, tack, det var ju jättegulligt, tack så mycket.

Men en porslinsfigur. Va??!? Jag var väl sådär förtjust.

 

För skams skull ställde jag porslinsdamen på hallbordet hemma, chefen kunde ju komma på oväntat besök . . .

Sen hände något väldigt tragiskt. Men då hade jag redan bytt jobb och mer eller mindre tappat kontakten med honom. Figuren på hallbordet packades ner i nån låda och glömdes bort - nästan. På något oförklarligt sätt lyckades den ändå dyka upp då och då och påminna mig. Om honom, chefen som sa att jag var "den dotter han aldrig fick".

 

I går var jag inne hos min 80-plussare. Då såg jag i hennes bokhylla ett par porslinsfigurer som liknade min dam.

"Det där", sa hon efter det att jag frågat, "det där, förstår du, är fina saker det!"

Så slog hon upp i en bok där det stod om tillverkning och värde. Om mästare och gesäller. Om säkerställd äkthet.

 

I dag hittade jag min dam - i stugan! Ingen framträdande plats direkt, om jag ska uttrycka mig lite försiktigt luddigt. Och visst! Samma stämpel, samma identitet, samma äkthet.

Men hjälp!

 

Vad har jag gjort? Jag skäms! Jättemycket . . . Men jag visste ju inte bättre. Och inte sa han nåt.

Tror du att han hör mig i sin himmel nu, sådär trettio år efteråt? Jag provar i alla fall: Du, förlåt. Jag blev glad över att du köpt något till mig och bara till mig, det ska du veta, men jag förstod inte att du hade lagt ner sån möda på presenten. Du vet, är man ett skogstroll från Selsfors så förstår man sig inte så mycket på vad som räknas som fint i övriga världen. Men nu vet jag. Och din porslinsdam kommer aldrig mer att stå i skymundan. Inte för att hon är värd pengar, utan för det hon har fått mig att förstå. Och det är mycket, mycket mer värdefullt.

 

Förresten, pingviner kanske inte är så vackra i allas ögon. Kanske inte ens i mina. Men jag blir så enormt glad av dem. Det är också värdefullt.