saltatochkryddat

 

. . . annat. Som den här bilden, till exempel. Ursäkta den dåliga kvaliteten men den har några år på nacken. Dessutom är den tagen med "lådkamera".

 

Ibland misstänker jag att jag är gammal. Som när jag ser ovanstående bild. Den föreställer Ywe och mig, tillsammans i en solstol i Selsfors. Ja, tillsammans och tillsammans, nog verkar det som att Ywe skulle vilja lämna stället. MEN hon fick allt lov att sitta kvar eftersom hon hade ena foten i en socka. Orsaken till det var att ett cykelhjul hade kommit för nära när hon satt på pakethållaren. Vips hade hjulet snurrat in sig i foten och Ywe fick sitta still några dagar. Vad hjulet fick för straff vet jag inte.

 

Den här bilden fick mig att minnas så mycket mer. Bland annat hela texten på Hallo Summerboy, en låt som The Fairplayers gjort. Den enda låten faktiskt. Det var många år senare när Ywe inte tvingades sitta still längre. Då bildade vi bandet The Fairplayers. Ingen av oss kunde spela nåt instrument men vad gjorde det när vi var genier när det kom till att skriva låtar. Kolla bara här. Ett smakprov:

 

Hallo Summerboy, how are you my toy

Do-o you mi-i-iss me,

the time when you ki-i-i-issed me

Oh oh oh o Summerboy, my darlingtoy. . .

 

Wow!! Eller hur? Högprosa i samklang med den mest utsökta melodislinga. Det är en skatt vi ruvar på, minsann.

 

Jag hittade också foton på samtliga klasskompisar i sexan, inklusive magistern. Då hade jag fluffat hår! Jäsingen vad jag hade tuperat halva håret inför fotograferingen. Minnet sviker mig när jag söker en förklaring till varför inte hela håret är fluffat. Men jag ser glad ut på bilden i alla fall. Det gjorde alla som fick se den efteråt också . . .

 

Nu har jag i alla fall bildbeviset som jag kan övertyga äldsta barnbarnet med! Han trodde mig nämligen inte när jag sa att vi var tretton elever sammanlagt på HELA SKOLAN, när jag gick i första klass. I hans skola är de flera hundra. Och varje klass har sitt eget rum. Vi, tre klasser, delade på ett. Och en orgel. Samma orgel, vars pipor min far, i tidiga ungdomsår, knöt fast nylonlinor i som han drog i när han tyckte att det var läge för organisten att spela lite lattjo.

 

Det mesta förändras. Men inte allt. Orgeln finns nog kvar nånstans och det händer ibland att jag fluffar till håret lite grann. Inte bara halva, dock.

Så roligt ska vi inte ha.