saltatochkryddat

 

Det var en lördagsmorgon, två dagar efter min dotters sjuåriga födelsedag. Hon låg och sov och hörde inte de hemska nyheterna som TV-n förmedlade den morgonen.

Då ringde telefonen. Det var dotterns bästis, Lisa, som, när jag svarade, bara sa: Hur är det med Annie?

 

Du förstår, sjuåringen Annie, hade Palme som idol.

 

Ingen vet hur det kom sig, vad det berodde på eller när det hade skett men hon var totalt hängiven Olof Palme. Det fanns de (läs:den) i familjen och släkten som förfasade sig men hon vek inte en tum från sin ståndpunkt.

Den här boken som du ser ovan, hade en självklar hedersplats i hennes rum så småningom. Och på jackan hade hon fäst en knapp med texten: Jag saknar Palme.

 

Visst blev hon ledsen när hon fick höra vad som hade hänt men hon fick tröst av Lisa hela dagen och med en sjuårings förmåga att växla humör och sysselsättning så gick det bra.

Själv måste jag säga att det minne som etsat sig starkast fast hos mig, är trots allt Lisas röst i telefonen "Hur är det med Annie?".  Det var först då jag riktigt förstod att min dotters beundran för vår statsminister satt på djupet. Hon hade delat den med sin bästis, som i sin tur tagit den på allvar.

 

Du har väl sett Niklas Källners intervjuer med barn i programmet Skavlan, till exempel? Det gör ingenting om barnet han intervjuar om Livet, svarar med Stockholms alla tunnelbanelinjer, Niklas hakar på och lyssnar. Han ställer följdfrågor i det alldeles nya ämnet och han respekterar barnens svar, hur tokiga de än kan låta. Man ska ta barn på allvar. De är de mest fantastiska varelser som finns och de säger så underbara saker, som en vuxen aldrig skulle säga. Kanske av rädsla för att göra bort sig. Det är ju så viktigt hur andra uppfattar oss.

 

Så tänker inte barn. Och de lär sig snabbt att märka skillnaden om vi skrattar med dem eller åt dem.

Som den nyblivna femåringen, Molly, när vi var på restaurang och hennes mamma utbrast: Åååå, nu är jag så mätt så jag mår illa. Då kom det blixtsnabbt: Ingen fara, mamma, vi bäddar ner dig.

 

Den kommentaren var ju så gullig, så kärleksfull och så härligt rolig, att vi bara måste skratta. Men hon kände att vi skrattade med henne så det gjorde ingenting.

 

Men Niklas Källner, han skrattar inte. Det är en bedrift, större än en månlandning. Särskilt när han intervjuar barn och på frågan om vad en pojke ska göra när han är vuxen och har barn och de är olydiga, får svaret: Jaa..... jag vet inte ..... kanske sätter ut dom på Blocket eller nåt ...

Då skrattar han inte, även om han håller på att explodera, utan ställer den givna följdfrågan: Får man göra det om man är vuxen? Svaret han då får, är det riktiga scoopet: En del vuxna brukar hota med det ..

 

Ta barn på allvar, medan deras känslor är äkta. Tids nog blir de vuxna och anpassar sig.