saltatochkryddat

Lite då och då eller nu och då, tänker jag tillbaka. På då. Och nu.

Det är ju onekligen enklare att just tänka tillbaka på då. Nuet befinner jag ju mig i. Och där är det mycket snö kvar.

Vissa år har vi hunnit med vårbruket före sista april, krattat överallt, städat hela huset plus växthuset. Tvättat fönster. Sånt som är roligt att göra eftersom det är ett tecken på att vi snart kan flytta ut till stugan. Kaffealtanen är skurad och kaffemöblerna ditställda. På det lilla, runda bordet  står en kruka med violer i en massa färger, som lyser i kapp med solen.

Vissa år, ja.

Det här året är det inget visst med. Snön ligger kvar, till och med i stan. Kring stugan är det rena nordpolsvidderna. För två veckor sen, tog vi oss inte in i stugan pga all snö som rasat från taken och täppt till. Nu gör vi visserligen det men vad ska vi in och göra?

Det vore nära till hands att bryta ihop men det vore väldigt onödigt slösande på energi eftersom läget kan vara helt förändrat om en vecka, eller så. Den norrländska våren är inget att skryta med. Den hinner inte ens framkalla några vårkänslor. Inte heller nån vårdepression för mitt i vintern blir det sommar! Och då ska man vara glad. Myggen är mat till fåglarna. Regnet är bra för bönderna. Och museerna. Systembolagets försäljningssiffror skjuter i höjden, bra för statens finanser. Det finns en massa saker att vara glad för.

Det finns folk som åker skidor så länge det finns en gnutta snö kvar. Även om de får åka framåt tre meter och sedan backa tillbaka samma sträcka. Jag känner dem. Jodå. De förstår inte att: Då var då och nu är nu, är en bra regel att hålla sig till. 

Någon annan jag känner tycker bättre om: Var sak har sin tid. Men det har definitivt inte snön fattat! Den har gått över tiden så det smäller om det.