saltatochkryddat

Det var väl så han sa, den gode Mattias Fredriksson, när han tog sig upp för den jobbiga, tokbranta backen i Tour de Ski. Jag har tänkt på de orden många gånger under de senaste månaderna.

Varje dag har känts som ett tungt, jobbigt kliv mot det hägrande målet: den 21 december. Vintersolståndet. Vilket vackert ord.

Det har varit mörkt, mulet och murrigt både utom- och inomhus, men även inombords har det känts ovanligt tungt. Det beror förstås på att jag fick en tuff period för själen sedan hjärtat fått en ny kompis och hjärtevän. Själen hängde liksom inte med i svängarna, utan ägnade sig åt att vara mörkrädd, på gräsen till svartsjuk. Förstod inte vad som hade hänt och kände sig åsidosatt.

Nu ägnar den sig helhjärtat åt att glädjas åt hjärtevännen, pacemakern. Den har äntligen förstått att hjärtevännen är en själens välgörare också. 

På tal om välgörare, i går hörde Alfred, 15, av sig via sms: Jag skulle vilja göra en beställning på knäck utan plast.

Som tur var hade hans mor, tillika min dotter, förberett mig på att plast kunde även benämnas hackad mandel. I knäck. Ett jättedumt tilltag av en vuxen människa att förstöra knäck genom att tillsätta någonting som försämrade resultatet så till den milda grad, det måste upphöra.

Jag skulle aldrig komma på tanken att blanda i hackad mandel i knäcken hädanefter. Speciellt inte så länge mormor får specialbeställningar. Knäck och köttfärssås. Båda numera utan plast.

Vi har börjat ett nytt liv, mannen och jag. Han är ju numera både dag- och nattledig,  vilket vi båda njuter av. Men vad gör man så här i Coronatider då? Förutom att läsa böcker, lösa korsord och se på sport på TV? Man går ut och går. Vanudå? Ingen som blev imponerad? Då ska du veta att promenader i ur och skur har inte stått högt på agendan, dels hos en som jobbat i vården och gått och gått och gått heldagar och ibland nätter. Inte heller hos en knäsvag gammal tant, som knappt vågat gå utanför dörren utan stöd, på grund av ett skadat, värkande knä. Nu är det andra bullar som gäller!

Tyvärr verkar vädergudarna inte unna oss det välgörande nöjet genom att göra gator och gångvägar såphala och kullriga men vi trotsar dem och "pjekkar på" med broddar under sulorna och syre i lungorna. 

Och, från och med nu, när vi alla går mot ljuset och förhoppningsvis ljusare tider, finns faktiskt hoppet om att vi, kliv för kliv, kommer att överleva uppförsbacken.

Nu tar vi först klivet in i julen, en annorlunda sådan på många sätt, och bäddar in oss och njuter av att bara vara i stället för att stressa och hinna med.

Jag önskar dig en frisk, skön, god och glad jul och du, "låt aldrig hoppet försvinna, det blir ljusare igen". Kram 🤗