saltatochkryddat

Häromdagen var vi på upptäcktsfärd i en, för oss, obekant stad. 

Sedan vi flyttade in till lägenheten från stugan, har vi knappt varit i själva stadskärnan, på grund av pandemin. Våra, numera dagliga, promenader går åt andra håll. Men så tänkte vi, plötsligt en dag, att vi skulle gå och kolla läget med Sara. Det är vårt nya kulturhus, som är under uppbyggnad och som  lär ska bli något i hästväg. Eller hästväg och hästväg, förresten. Det ska bli betydligt större än så; Skellefteå stads nya Kulturhus, cirka 80 meter högt!

Namnförslagen var många, speciellt de inofficiella. Men till slut blev det, kort och gott, Sara. Som en hyllning till en av Västerbottens största författare. Att efternamnet ströks kan bero på att det finns en och annan Lidman som skulle yvas. Jag känner en. Och egentligen borde han få yvas över sitt efternamn då bägge sönerna har bytt bort det mot Hugosson och Morén. Det är som ingen ordning på släktnamnen längre. Min måg, Adam, har samma efternamn som jag, till exempel. Det är jag i och för sig väldigt stolt över men förr i tiden skulle det nog ha betraktats med skepsis.

Att jag, som gift, inte heter som Sara och Staffan i efternamn, beror helt enkelt på att jag är less på att byta. Och på att den store indianhövdingen Floyd Red Crow Westerman heter så. Kan man inte, om man riktigt anstränger sig, ana ett släktband där? Precis som mellan Sara och Staffan . . .

Hur som helst, vår stad genomgår en förvandling. Det byggs överallt, mest på höjden. Gator läggs om, stängs av, blir enkelriktade och försvinner. Hoven droven. Åker man österut, där man tidigare fick vänta innan Bergsbyn och Ursviken dök upp, finns nu ett jätteområde med en batterifabrik som centralpunkt. Åker man västerut, mot stugan, där det tidigare bara fanns skog, kan man nu tro att det har kommit upp ett nytt bostadsområde men nix, det är ett gigantiskt vattenverk som ska förse Skellefteå med omnejd med friskt, fräscht nytt vatten. Och varifrån hämtar man vattnet? Självklart vid vårt stugområde så nu omfattas vi av restriktioner. Vi får, till exempel, inte bryta en guldgruva på vår tomt. Vilket vi självklart hade tänkt göra för att trygga vår ålderdom.

Ofta går vi igenom Nordanåområdet på våra promenader. Det är ett fint område det. Där finns det som andas förfäder och historia. Där finns också vårt före detta kulturhus. En gammal, jättevacker byggnad som under några år tjänstgjorde som läroverk. Där träffades min syster och svåger. DET, om något, kan man kalla kul tur.