saltatochkryddat

För alla ser väl att det är en örn!

Vi har på tusen olika sätt försökt få hackspettar att förstå att de inte är välkomna till småfåglarnas matservering men icke. Då tog jag till slut min vän Google till hjälp och se, där fanns ett verkligt och miljövänligt tips. Hackspettar är rädda för stora rovfåglar sa Google och tipsade om att tillverka en naturtrogen örn, till exempel. Sagt och gjort. Jag hade ju redan hittat stommen till den livsfarliga örnen i skogen och när jag så klistrade dit två stränga ögon, borde det ju vara klippt för hackspettarna. Och visst avbröt de inlandningen till fågelbordet och skrek rätt ut av ren fasa!

Jag var nöjd. Småfåglarna brydde sig inte om örnen, de hade bara mat i sikte.

Men - min vän Google hade missat en grej. Hackspettar ser och lär. När inte småfåglarna blev uppätna av den gigantiska rovfågeln, började snålheten efter gratis mat ta över och den större hacken vågade sig fram, glufsade i sig frön utan att bli attackerad och själv uppäten och då var det förstås kört. Hacke den mindre tog till sig lärdomen och med ett dödsföraktande skrik kastade han sig mot fågelbordet. Det gick hur fint som helst att äta och kasta frön omkring sig. Rackarns!

De matglada ekorrarna kunde Staffan överlista på direkten. Eftersom matserveringen till fåglarna tronar längst upp på en metallstång så smorde han in den med matolja och vips fick Kvirre åka rutschkana i stället för att käka lunch. Mycket listigt och effektivt gjort av min Handyman.

Kriget mellan hackspettarna och mig har däremot fortsatt med lika förödmjukande resultat - för mig. Till slut tvingades jag ta till den tidigare så framgångsrika skrämmaren designad Staffan : Bullens varmkorvburk!

Fästad i ett låååångt snöre och med en mutter hängande inuti burken på samma snöre (äh, du fattar, va?) så att när Hacke närmar sig målet, eller måltiden, drar någon av oss ett snabbt ryck i snöret och plåtskramlet som uppstår, skrämmer livet ur hackspettarna. Men är det något den arten har så är det gott om dåligt minne. Så, efter en stund är den där igen och kriget är i full gång.

Men småfåglarna, de gulliga, kvittrande, färggranna, sjungande, de har intelligens nog att kunna särskilja ljud som ska skrämma objudna gäster från ett välkomnande pladder från oss.

På tal om ljud så har jag varit så orolig över att koltrastens skönsång har fattats hela våren. Han brukar sitta längst upp i en stortall och sjunga så vackert över nejden men nu har den bara lyst med sin frånvaro och jag har deppat. Men så i går! Det var som att han kände på sig att han behövde låta höra av sig. Förmodligen bor inte familjen på det vanliga stället av någon anledning. Kanske är ungarna allergiska mot liljekonvaljer, vem vet. Men de är där! Här! Och jag är mild i mitt sinne.

Även om hackspettarna inte är ett dugg rädda för örnar. Jag får nog fasen tillverka en struts.