saltatochkryddat

Normalt är detta en bild av en vedklyv som maken använder när han klyver ved.

Om jag säger det.

Säger maken samma sak så är det en vedkluv som han använder när han kluvar ved.

Sådana språkförbistringar kan uppstå när man vuxit upp långt ifrån varann. Sex mil, närmare bestämt. Men hans hemby ligger farligt nära Norrbottensgränsen, vilket förklarar det mesta.

Nu var det ju inte den det skulle handla om, utan byggnationen som "pryder" redskapet. Ett stort grått svartbygge där det surrar av oljud och svartgula varelser flyger ut och in. Någon skojfrisk skulle säkert göra en jämförelse med Skellefteå Kraft Arena och hockeyspelare klädda i svart och gult men det skämtet undanbes. Där snurrar högt älskade hockeyspelare som förgyller livet och tillvaron. 

I svartbygget, däremot, surrar elaka bestar med livsfarliga gaddar. Och skriker man "Stick!" så gör de som man säger! Men inte därifrån, nej, de försvarar sitt bo som att de ägde det.

När vi, på behörigt avstånd, diskuterade vilka åtgärder vi skulle vidta, blev det enkelt; vi överlåter problemet till snön och kylan, som garanterat kommer. Det är ju ändå bara drottningen som överlever och en enda geting ska vi nog klara av. Än är det långt till vår, säger mor . . .

Annars är Staffan och jag överens om det mesta, vi talar samma språk förutom då kluv och klyv och bruna bönor?  Bruna bönor? Jo, då säger jag "mmmm" och han "aldrig!"

Där förstår jag inte vad han menar.

Varje höst när vi flyttar in till stan igen, måste jag förnya något i hemmet. Detta för att trösta mig i bedrövelsen i insikten att sommaren är slut. Det behöver inte vara något stort och dyrt, det kan faktiskt hända att jag nöjer mig med en ny brödpensel. Om den är snygg.

I år har jag inte kommit på något - än. De nya påslakanen var bestämda sedan länge och räknas inte.

Jag tror jag väntar till de otroliga höstfärgerna utomhus har försvunnit. Då behövs nåt som piggar upp. Förmodligen blir det någon form av ljus. Eller blomma. Man vet aldrig. Det är det enda man kan vara säker på.