saltatochkryddat

Hösten kom. Årstiden med mina favoritfärger och en klar, syremättad luft.

Men plötsligt ändrades både färger och luft, allt blev grått och det blev svårt att andas.

Fredag kväll. Min telefon ringde. Det var inte hon, det var hennes man, trots att hennes namn stod på displayen.

Jag förväntade mig nåt roligt bus då, han är bra på sånt. Men det var en bruten röst som sa ord jag inte förstod. Vägrade förstå.

Hon var död. Vår vän och kompis sedan länge.

Sist hon ringde var hon full i skratt och ville testa en grej på telefonen. Jag var i tidsnöd, skulle ha barn och barnbarn på middag och var i full gång med matlagningen av olika maträtter (kyl- och frysrensning i stugan vid säsongslutet). Dessutom hade jag jättedålig mottagning på telefonen så jag kunde inte medverka i hennes experiment. Hon skrattade och sa "lycka till med maten" och Hejdå.

För alltid. Det visste ju förstås varken hon eller jag då.

Vi är ett gäng som hållit ihop sedan vi var unga tjejer, genom lycka och sorg, genom livets alla skeden. Vi kallade oss The Syjunters till en början för att inte bli sedda som gamla tanter som handarbetade, vilket vi faktiskt gjorde till en början. En del seriöst, andra mer lättsinnigt men kul hade vi. Hela tiden via förändringar från te och smörgåsar, via julgodistillverkning,  utekvällar, lilla julafton till middagar med vin och prat. Massor av prat. Skratt och gråt. Helt enkelt och självskrivet vänner för livet.

Vad händer nu? Utan henne? Hon som gjorde världens godaste älgstek och omelett varje Juntajul. Hon som skrattade så nöjt när hon lyckades lura någon. Hon som skrattade så kärleksfullt när hon berättade grejer som hennes man sagt eller gjort.

Hon som var - Anitha. Oersättlig.

Hur blir livet utan dig? Anitha, du fattas oss så.