saltatochkryddat

Förgyllt, dessutom.

I nio år har vi bott på Brunnsgatan i Skellefteå. Kanske tio, vem vet. På denna gata finns det ett antal hus, i en del bor det flera stycken, i andra kanske bara två.

I våra hyresvärdars tre hus har vi ett någorlunda hum om vilka det är som bor och eventuellt vad de heter. Sen vet vi ju var Britt och Mats bor eftersom Britt och min Staffan har vuxit upp i samma lilla by och skrutt vore det väl om man inte höll reda på om det finns hednäsare i grannskapet.

Sedan blev det värre.

Så kom det, helt plötsligt och utan förvarning, en inbjudan till en fest. En lära-känna-fest liksom. Ja, den kunde vi ju inte missa. Alla tog med egen mat och dryck och Åke tog med sig dragspelet.

Plötsligt befann sig en pratglad skara människor i olika åldrar sittande vid bord i ett stort partytält och efter att vi hade gjort en presentationsrunda var det full fart på pratet och skratten.

Arrangörerna utsatte oss med ojämna mellanrum för diverse utomhusaktiviteter som kunde ge poäng. Efter en dramatisk skiljeomgång som avgjordes med en enda pil, stod Staffan och jag som segrare och fick ta emot det ärofyllda vandringspriset, brunnslocket! Ja, vad kan vara mer passande om man bor på Brunnsgatan? Men vi går inte omkring och stilar med att ha ett mästarband runt halsen där priset hänger, även om vi skulle vilja det.  Vandringspriset  är nämligen fruktansvärt tungt så det får stå på sin plats på balkongen där alla kan se det och avundas oss. 2022 års Brunnsmästare. De du!

Det var en förunderlig fest. Inte nog med att det kändes som att vi var en enda stor familj som tillsammans ägde en gata, det mest remarkabla var nog att jag, som egentligen avskyr dragspelsmusik, njöt i fulla (inte onyktra) drag och sjöng för full hals till Åkes ackompanjemang.

 

Varför jag avskyr dragspel? Jo, för att jag i yngre dagar, mycket yngre, gång på gång fick höra att jag var så "klämmig" och när jag insåg vidden av det, en vuxen som pratade sig varm för dragspelsmusik för att den var så klämmig, stod det helt klart för mig att jag jämfördes med ett stort, tjockt instrument som mestadels gnällde eller var hysteriskt hurtigt. Du fattar, va?

Men Åkes dragspel var bara glatt. Det var jag också.

Jag har förresten svårt för fiol också. Varför säger jag inte. Visst var jag snäll nu, kusin Eva?😉

Vi kan väl bara konstatera att när min goa, fina farfar, som var musikant, jo, fiol, lämnade jordelivet så fick pappa ärva fiolen. Han kom hem och skulle visa sin talang, satte fiolen under hakan och drog. Stråken släppte i ena änden och hängde som ett hårsvall över strängarna, där två i panik hade  slitit sig loss.

Jag har kvar den. Den sitter på väggen och gör mig glad.