saltatochkryddat

Den 11 september ska jag förmodligen också gå på fotboll.

Där ska jag också göra ett val.

Matchen spelas i Medle, där jag nästan har vuxit upp, gått i skola, bott, fött barn, skjutsat och hämtat dem till och från allt möjligt, haft och har goda vänner.

Det borde alltså vara självklart att jag sitter där och hejar på Medle SK. Kan tyckas så, ja.

Var ligger då problemet? En spelare i motståndarlaget! En enda spelare gör att jag, utan problem, lämnar mitt gamla lag åt sitt öde. Självklart, han är ju mitt barnbarn. Hur jag nu kan vara så gammal att jag har ett barnbarn som är så gammalt att han spelar i ett herrlag. Obegripligt.

Samma dag infaller ju ett annat knivigt val. Där har jag större problem. Jag nynnar ständigt på Tomas di Levas låt: Vem ska jag tro på, tro på, tro på, när allt är såhär . . .

Under själva valrörelsen väljer jag att inte tro på någon politiker alls. De har ju talskrivare som tror åt dem.

Annan tid kan de mer vara sig själva och göra bort sig lite här och där men ett par dagar senare är det glömt för då har Expressen och Aftonbladet hittat en kändis som har varit otrogen och den bortgjorda politikern kan andas ut.

Nu påminns vi om att vi har både kommunpolitiker, regionpolitiker och riksdagspolitiker som alla tycker olika. Men hur många åsikter kan det finnas?

Själv kan jag byta åsikt mitt i en mening om någon säger nåt som verkar vettigare. "Tänkte inte på de’, liksom. 

När jag var yngre var jag som en riktig politiker. Höll fast vid min åsikt även om jag insåg att jag möjligtvis kunde ha fel, vilket jag aldrig skulle erkänna. 

Sen blev jag vuxen och fick egna barn som argumenterade ner mig rätt snabbt.

Nu har jag barnbarn och där ger jag mig inte ens in i en diskussion, jag bara njuter av att lyssna.

Slutsatsen blir:

I fotbollsmatchen den 11 september är valet glasklart med hjälp av hjärtat.

I det andra valet finns inget hjärta inblandat och hjärnan tar inte emot mer input så jag får fråga barn och barnbarn, de som äger framtiden.

Själv njuter jag av nutiden. Det är fasingen på tiden!