saltatochkryddat

Detta är en Goliatmusseron. 

Väldigt ofta blir jag nyfiken på varför saker och ting får de namn de får. Det drabbade mig bland annat när vi var ute för att plocka sandsopp, som i torkad fason helt klart är en fullgod smakersättare till den något lömskare murklan.  Plötsligt ropade Staffan: Goliat!

Han brukar inte slänga ur sig bibliska namn bara sådär så jag förstod att han hade hittat en av världens dyraste svampar, vilket ju faktiskt berättigar någon till att höja rösten.

Jodå, det var ett gäng goliattar där men då det var sandsoppar vi var ute efter så nöjde vi oss med att plocka två stycken dyrgripar. Kanske skulle det komma nån efter oss som skulle uppskatta en och annan Goliat mer än vi gjorde då. Vildsinta eller ej.

Att få vara ute i skogen en solig höstdag är en lisa för kropp och själ. Lisa?  Där har vi ju ett namn som betyder nåt minsann!  Men nu var det ju om skogen jag skulle skriva, eller kanske snarare skogsluften. Den är jag som tokig i! Ren, klar, mångfärgad, lite krispig och ändå mjukt omfamnande. Jag skulle vilja kunna bo mitt i skogen året om, om jag hade andra egenskaper än dem jag besitter. Jag är räddlive, mörkrädd, feg, fantasifull i överkant och misstänksam. Gissa vad som med säkerhet finns i en mörk skog!  Jag vet!

Men en solig höstdag. Den du.

För att återgå till namn. Många namn har en alldeles egen historia. En del blir älskade, andra byts bort, somliga blir förvanskade, andra ersätts och glöms bort. 

Själv funderade jag skarpt på att byta till Bember Vidoverj. Min bästis valde Åsaville Benderniz. Men det hela föll på att man var tvungen att vara myndig och att vänta tio år orkade vi inte. Synd, va?