saltatochkryddat

är klockan ungefär halv fyra på morgonen.

Den synen jag då får se genom det lilla toafönstret är helt obeskrivlig. Den går inte ens att fotografera så att resultatet gör den rättvisa. Det är bara ögat som kan ta in hela upplevelsen i dess rätta färger men då kroppens övriga funktioner inte alls vill igång vid den tiden, slits jag tillbaka till sängen.

Övriga minnesfunktioner är det väl lite si och så med men ögonen minns. Även om det bara är det ena som fungerar som det ska, det andra väntar på operation. Jag har förstått att det är ordspråket "Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta" som gäller i dessa tider.

För att återgå till bilden. Eller åtminstone knyta an till den.

I våra trakter går solen just nu ner vid 23.15 och upp strax efter klockan 2. När nöden så påkallar min uppmärksamhet vid fyratiden på morgonen, stiger jag gärna upp. Det vill säga under sommaren. På vintern spelar det ingen roll, då är det mörkt dygnet runt. Åtminstone nästan. Då ser jag ingenting vackert, vilken tid än nöden kräver att jag tittar ut genom fönstret. Men att, som nu, få se morgonsolens strålar mjukt och varsamt väcka skogen och dess innevånare är magiskt. Harungarna, som har legat och sovit i de stora blomkrukorna, vaknar. Fågelungarna som inte längre blir matade av sina föräldrar, är ständigt på upptäcktsfärd. Det händer alltid någonting.

Ibland tar vi bilen och åker iväg ett par timmar bara för att få komma hem igen. Knasigt, va?

Jag har hittills fått ett, säger ETT, myggbett!

Detta stärker teorin jag med 100-procentig säkerhet forskade fram i fjol. Vi har fått försommarmyggor och högsommarmyggor. Två helt väsensskilda odjur. De som kommer först är små och vegetarianer. Något senare in på sommaren kommer de blodtörstiga vampyrerna. Men då är alla fågelungar utflugna och äter upp de flesta mygg som är blodsugare! För så vis är naturen inrättad, som en stor man brukar säga. Och han har aldrig fel. Han heller.