Ursäkta om känslorna svämmar över (också)

(null)

De senaste fyra dygnen har jag sett mer blod än jag har gjort under tidigare levnadsår, sammanlagt. Och det värsta har ju varit att inte kunna påverka flödet. Det var det fler som inte kunde, fast de borde ha kunnat. Alltså blev det helt nödvändigt med en resa till Regionsjukhuset i Umeå.
Det nästan mest dramatiska, förutom allt blod, var väl att den drabbade tvingades åka bil i ilfart med mig vid ratten. Fjorton mil med en tidsgräns på två timmar med en chaufför som i princip inte kört på två år och med ett vänsteröga med kraftigt nedsatt synkapacitet på grund av gråstarr.
Jag njuter av att åka bil när Staffan kör men tror inte att han kände samma njutning med blod forsande ut ur näsan och även ner i halsen och med mig vid ratten. Vi hade dock inget val om inte han skulle blöda ihjäl. Visst försökte den ene Skellefteläkaren ordna med ambulanstransport men det fanns ingen ledig och att invänta en sådan var inget alternativ.
Vi anlände i tid till Umeå och då började allt flyta, inte bara blodet. Min älskade make var helt slut men tapper och efter en kort stund, jämförelsevis, kunde de lirka ut tamponad och plastbubbla vilka åtföljdes av en fors av blod i alla former.
De tvekade aldrig inför att lägga in patienten men vägrade att lägga in hans chaufför! Hon skulle alltså tvingas orientera sig ut ur det jättelika sjukhuset och hitta sin bil på en av en oerhörd mängd olika parkeringar i alla möjliga och omöjliga väderstreck. En sköterska sa: Det är jättelätt, kom ska jag visa! Hon pekade och förklarade men jag skulle ju vända mig om och krama Staffan med tårar i ögonen så den av sköterskan utpekade enkla vägen tog mig bara till öde lokaler, helt tomt på folk.
Då kände jag att "visst sjutton ska jag klara det här med ett någorlunda fungerande minne och igenkänningsfaktorer" och - det gjorde jag! Där stod bilen och väntade. Sen körde den efter gröna skyltar med pilar på och hips, vips var vi båda på väg längs E4 norrut!
Om jag tyckte att resan ner var lång så var den hemåt både mörk och dubbelt så lång. Men när jag, trött men välbehållen, stannade framför vårt garage, fick jag ett sms: Välkommen hem ❤️, från min dotter. Hon hade via Hitta-appen följt mig hela vägen. Det rörde mitt hjärta.
Nu är det dag fyra efter blodbadets intåg och Staffan är kvar i Umeå men får nog snart komma hem, hoppas vi. Då ska han få dricka varmt kaffe när han vill. Hoppas vi. Då ska han få duscha när och hur många gånger han vill. Då ska han få allt han önskar sig. Men jag måste komma ihåg att kasta bort blodpuddingen som ligger i kylskåpet . . .

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0