saltatochkryddat

Detta är en Goliatmusseron. 

Väldigt ofta blir jag nyfiken på varför saker och ting får de namn de får. Det drabbade mig bland annat när vi var ute för att plocka sandsopp, som i torkad fason helt klart är en fullgod smakersättare till den något lömskare murklan.  Plötsligt ropade Staffan: Goliat!

Han brukar inte slänga ur sig bibliska namn bara sådär så jag förstod att han hade hittat en av världens dyraste svampar, vilket ju faktiskt berättigar någon till att höja rösten.

Jodå, det var ett gäng goliattar där men då det var sandsoppar vi var ute efter så nöjde vi oss med att plocka två stycken dyrgripar. Kanske skulle det komma nån efter oss som skulle uppskatta en och annan Goliat mer än vi gjorde då. Vildsinta eller ej.

Att få vara ute i skogen en solig höstdag är en lisa för kropp och själ. Lisa?  Där har vi ju ett namn som betyder nåt minsann!  Men nu var det ju om skogen jag skulle skriva, eller kanske snarare skogsluften. Den är jag som tokig i! Ren, klar, mångfärgad, lite krispig och ändå mjukt omfamnande. Jag skulle vilja kunna bo mitt i skogen året om, om jag hade andra egenskaper än dem jag besitter. Jag är räddlive, mörkrädd, feg, fantasifull i överkant och misstänksam. Gissa vad som med säkerhet finns i en mörk skog!  Jag vet!

Men en solig höstdag. Den du.

För att återgå till namn. Många namn har en alldeles egen historia. En del blir älskade, andra byts bort, somliga blir förvanskade, andra ersätts och glöms bort. 

Själv funderade jag skarpt på att byta till Bember Vidoverj. Min bästis valde Åsaville Benderniz. Men det hela föll på att man var tvungen att vara myndig och att vänta tio år orkade vi inte. Synd, va?

Men vid havet var vi. Och gudabenådat vackert var det.

Ibland drabbar den oss. Reslusten. Då packar vi ryggsäcken med kaffetermos och mackor och drar. Det behöver inte bli långt, bara det är mysigt där. Ibland längtar jag till havet och den här dagen blev det så. Sedan var vi nöjda och återvände hem till älven.

Det börjar så smått närma sig höstflyttning. Från forsens brus till trafikbruset. Man måste liksom ha omväxling på bruset. När sedan mörkret parkerar sig oförskämt länge och snön tror sig vara en gåva till mänskligheten, då är en stadslya det perfekta boendet. Med varmgarage och hyresvärdar som fixar snöskottningen. Med SHL-hockey och spansk fotboll på TV. Det går an.

Men den här tiden på året borde egentligen kallas klimakteriefasan. Förlåt, klimakteriefasen. Man svettas kopiöst ena dagen och får sätta på sig fårskinnsfodrat andra dan. Eller varför inte förmiddan kontra eftermiddan. Timme för timme?

Upptäckte till min glädje att det börjar bli dags för en sväng med bilen igen. Jag klarar inte en morgon utan tre smörgåskex! Göteborgs. Som numera tillverkas i Lettland. Därifrån kommer tydligen de utlovade leveranserna lika  ofta och säkert som de utlovade regnfria dagarna. 

Men - inget ont som inte har nåt gott med sig, Eller: It’s  a  blessing in disguise, som det väl heter på ren svenska nu för tiden.

Det är något speciellt med nummer 10, så mycket har jag förstått.

I hockey finns det bara en, säger EN, med 10 på tröjan. Eller finns och finns. I dag kom nyheten som jag, och många med mig, har bävat för; Joakim Lindström lägger av.

Nu är jag inte mottaglig för argument som "nångång måste det ju ske". Varför då? Jag är helt övertygad om att han skulle vara bland de bästa, även som åttioåring. Han är ju, trots allt, bara 39 år nu.

Själv la jag av med idrott i mycket tidig ålder.

Så fort jag lämnade mellanstadiet och dess idrottslektioner, landhockey, landbandy och kast med liten stenhård boll, lämnade jag också den aktiva (nåja) delen av tävlingsidrotten. Förutom åskådardelen. 

Vilka matcher och tävlingar jag har deltagit i! För när mina barn började med tävlingsidrotten, då deltog jag. Aningen mer än vad barnen uppskattade.

När de gav upp sina idrottskarriärer, adopterade jag nya. Inte barn, direkt, utan deltagare i olika sporter. Hockeyn var utan tvekan störst. Och när jag i mycket vuxen ålder, träffade min tvillingsjäl med samma passion för idrott (och mig 😉), var lyckan fullkomlig. I dag är den tillfälligt något grusad.

Jag är en gammal tant. Jag har hunnit vara med om en massa som har lagt av. Min bil, till exempel. Tillverkaren av den vita, mjuuka cocosglassen.  Beatles. Och nu, Jocke Lindström, nummer 10 i Skellefteå AIK. Liraren med stort L. Och inte har jag något barnbarn att hoppas på när det gäller att axla Jockes mantel. Möjligen Ronaldinhos.

Jocke, du kommer att vara saknad. Det var oerhört prövande när Jimmie slutade men han hade tröja nr 21. Den hissades i taket på Skellefteå Kraft Arena . Då klämde jag en liten tår.  han var ju liksom Mr AIK och stod mitt hjärta nära. Men nu. Nummer 10. Joakim Lindström. Den mest ödmjuka av alla stjärnor.

Okej, jag var inte gammal när Lill-Strimma blev min hockeyidol. Men han hade nr 5 på tröjan. En fantastisk hockeyspelare, men fem är bara hälften av tio. 

Det är precis det som är det märkvärdiga med nummer 10. Och jag har kollat. Siffran 10 betyder briljans. Var det nån som blev förvånad?

Inte jag.

Tusen Tack för allt, Joakim Lindström!

Hur ska jag nu förklara det här då?

Å ena sidan har jag fotfobi. Å andra sidan lägger jag ut en bild på mina fötter.

Å ena sidan älskar jag att slänga mig med dialektala ord. Å andra sidan är jag en nitisk korrekturläsare. Det skrivna ordet ska vara felfritt medan det talade ordet kan vara helt hovendroven.

Dialekter njuter jag av, det särskilda folkets språk. Men ungdomars vokabulär gör mig gråhårig. Ändå försökte jag införa ordet "taskig" en gång i mitt eget föräldrahem. Säger EN gång!

Men tonfallet och styrkan i min fars "VA SA DU!", rådde mig att inte ta det som en fråga och upprepa ordet, ej heller att använda mig av det hemmavid.

Nu är det jag själv som ryter. Åt teven mestadels. Aldrig åt ungdomen. Man vill ju låtsas hänga med i deras värld även om den är i det närmaste obegriplig ibland. Och även om mitt minne börjar vara taskigt så minns jag tydligt vissa saker . . .

I morgon ska vi åka på semester. En tvådagars. Mest bara för att få åka (jag) och köra (Staffan) bil, ta med fika och hitta den perfekta platsen att stanna på. Men för att riktigt börja längta hem till stugan, älven och skogen, tvingar vi oss att vara borta i två dagar och en natt.

Hoppsan! Här sitter jag och skriver och får plötsligt besök. Lille Skutt kom förbi. Eller herapalt’n som vi säger. Inte skriver. 

I fjol var det nödår. Man fick slåss för att få tag på det delikata guldet och då vi är fridsamma varelser, blev vi utan. Men nu har vi en burk filéer, som var ute på marknaden för några månader sedan. I otid alltså. Det är första gången jag inte ska rensa min surströmming själv och det kommer att kännas konstigt. Men det är bara att bita i den sura strömmingen och finna sig i situationen.

Staffan och jag äter våra delikatesser på olika sätt. Han tillhör gruppen som för sig snyggt vid bordet. Strömming, potatis och hackad, smörfräst lök äter han från tallrik och mellan tuggorna tar han en bit ljusugnsbröd i munnen. Jag smörar en brödbit, lägger varma potatisskivor ovanpå, sen bitar av strömmingen och sist ett försvarligt täcke med smörkokt lök. Mums 🤤 

Somliga tjollrar med tomatskivor och dill också, vilket helt och hållet är upp till dem. Alla har rätt att älska suring som man vill. Eller inte alls.

Om man skulle råka kräkas efter middan, beror det inte på att maten var dålig. Det beror snarare på att valet av dryck var olämpligt.

Vi brukar se ett TV-program som går fem kvällar i veckan och som heter Alone. Det är, förstås, en tävling som går ut på att bli dumpad någonstans i vildmarken och försöka leva och överleva där av vad naturen ger och trots det naturen ger. Alldeles ensam men utrustad med nödtelefon om utifall att.

Jag blir oerhört imponerad, och spyfärdig, av en del av deras måltider. Tänk bara att äta en orm!! Eller en råtta!

För att inte tala om mina tankar när deltagarna kryper in i sina egenhändigt byggda skrymslen och hör hur björnar, vargar och andra köttätande vilddjur finns alldeles i närheten.

Det handlar, förstås, om en oerhört stor penningsumma som tillfaller den sist kvarvarande tävlanden, sedan alla de andra gett upp.

Många av deltagarna svarar på frågan om vad de ska göra med pengarna ifall de vinner att de vill ge sina barn en tryggad framtid. Ekonomiskt då, förstås. Då fnyser jag.

Stanna hemma, spendera tid med barnen, ge dem kärlek och trygghet och tron på sig själva. Det är förebilder och hjältar det.

Men för oss TV-tittare är serien Alone rätt underhållande. Om man jämför med Dallas, Falcon Crest och andra "trollbindande" serier från förr. Med odjur som spred skräck. Tvåbenta. De var betydligt farligare än fyrbenta, sexbenta och åttabenta utan skjutvapen.

❤️

är klockan ungefär halv fyra på morgonen.

Den synen jag då får se genom det lilla toafönstret är helt obeskrivlig. Den går inte ens att fotografera så att resultatet gör den rättvisa. Det är bara ögat som kan ta in hela upplevelsen i dess rätta färger men då kroppens övriga funktioner inte alls vill igång vid den tiden, slits jag tillbaka till sängen.

Övriga minnesfunktioner är det väl lite si och så med men ögonen minns. Även om det bara är det ena som fungerar som det ska, det andra väntar på operation. Jag har förstått att det är ordspråket "Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta" som gäller i dessa tider.

För att återgå till bilden. Eller åtminstone knyta an till den.

I våra trakter går solen just nu ner vid 23.15 och upp strax efter klockan 2. När nöden så påkallar min uppmärksamhet vid fyratiden på morgonen, stiger jag gärna upp. Det vill säga under sommaren. På vintern spelar det ingen roll, då är det mörkt dygnet runt. Åtminstone nästan. Då ser jag ingenting vackert, vilken tid än nöden kräver att jag tittar ut genom fönstret. Men att, som nu, få se morgonsolens strålar mjukt och varsamt väcka skogen och dess innevånare är magiskt. Harungarna, som har legat och sovit i de stora blomkrukorna, vaknar. Fågelungarna som inte längre blir matade av sina föräldrar, är ständigt på upptäcktsfärd. Det händer alltid någonting.

Ibland tar vi bilen och åker iväg ett par timmar bara för att få komma hem igen. Knasigt, va?

Jag har hittills fått ett, säger ETT, myggbett!

Detta stärker teorin jag med 100-procentig säkerhet forskade fram i fjol. Vi har fått försommarmyggor och högsommarmyggor. Två helt väsensskilda odjur. De som kommer först är små och vegetarianer. Något senare in på sommaren kommer de blodtörstiga vampyrerna. Men då är alla fågelungar utflugna och äter upp de flesta mygg som är blodsugare! För så vis är naturen inrättad, som en stor man brukar säga. Och han har aldrig fel. Han heller.

Om det bara hade varit gånger 1, hade jag nog slagit världsrekord i minichans på Triss. Men nu, kors i taket, blev det ju dubbelt så mycket!

Måste det vara antingen eller när det gäller tur i kärlek och tur i spel? Om det faktiskt är så, vet jag definitivt vad jag väljer. Ändå måste man ibland prova lyckan på Triss, Lotto, Postkodlotteriet och trav. Nej, nu skojade jag. Vi spelar inte på trav. Det gjorde däremot min namne och jag förr. Järnspikar vad vi vann! Vi kunde naturligtvis ingenting om varken hästar eller kuskar runt landet så vi valde ut hästar med namn som fick oss att reagera positivt och kuskar som var trevliga i intervjuer. Vi spelade aldrig på favorittippade ekipage, det skulle vara så kallade skrällar som gav stor utdelning. Nu satsade vi ju inga stora pengar på spelet men det var lika spännande ändå.

Nu för tiden hoppar jag högt när maken och jag får en vinst på 30 kr gånger två på Triss för då kan vi byta in den mot två nya, fräscha, penningstinna lotter. Tror vi.

Egentligen spelar det inte så stor roll. Vi har varann, vi har barn och barnbarn, vi har syskon med familjer, vänner och vi har TV. Har du sett serien Alone? Om människor som tävlar om att längst kunna hålla sig vid liv i ödemarken, enbart med vad naturen kan bidra med. Ensamma. Ibland är de två.

Jag blir lika glad varje gång någon säger i sin nödtelefon: Jag ger upp! Jag längtar så mycket efter min familj.

Det är en stor vinstsumma som väntar på segraren men kärleken till familjen är mycket mer värd, upptäcker många. Plus att det inte är så smarrigt att ständigt tvingas äta snäckor, blad, rötter, sniglar och en och annan fisk kanske.

Pengar är inte allt. Men 2 x 30:- ger förlängd spänning. Tills hockeyn börjar om 😉

Jag säger som Magnus och Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Fel, fel, fel, HELFEL! Man kan inte ärva något som ingen äger.

Hur kan någon tro att man kan äga en planet i Universum? Jo, det finns faktiskt en hel del som kan det. Tro det, alltså.

Nu ska vi nog börja slåss om ägandet av planeten Mars också eftersom människan har satt sin fot där. Människan - universums överlägset intelligentaste varelse. Eller?

Jag är inte intelligent nog att förstå sånt där och jag skulle gärna vilja ha svar på en del frågor, typ

Är herravälde förenat med hög intelligens?

Är lagstiftning ett resultat av hög intelligens?

Är rikedom ett tecken på hög intelligens?

Du förstår vartåt det lutar, va?

Det lutar så pass mycket åt ett visst håll att jag inte ens törs säga ordspråket: Stor i orden men liten på jorden. Så jag sätter P. 

Särskilt modig har jag aldrig varit men nu är jag räddare än någonsin. Rädd för vad? Finns det nåt att INTE vara rädd för? Skogsbrand på grund av torkan. Där har jag två att vara rädd för. Sjukdomar. Finns hur många som helst att vara rädd för. Spindlar. Men dom dräper jag! Så många och ofta jag kan. Det får man inte göra för då börjar det regna, säger ett ordstäv. Och? Säger jag. Det är ju det vi behöver.

Jag passar på att vara lite rädd för vintermörkret som ska komma också, en helt logisk rädsla nu när jag njuter ohejdat av ljuset dygnet runt.

Nu tror jag att jag bestämmer mig för att njuta ohejdat i fortsättningen. Kommer åskan, jamen nu har jag ju mannen hemma hela tiden om utifall att. Lille P behöver jag inte bry mig om, det löser sig (Tack J-Å för att du lärt mig att tänka så). Det är ju så med det mesta att om man oroar sig i förväg har man ju förstört en tid i onödan. Jag ska inte oroa mig för barnbarnen, de har ju egna föräldrar som får ta den biten, om det behövs. 

Middagsmaten . . . Jädrans också! Där satt haken. Okej, nåt bekymmer bör man väl ha kanske.

Jag hatar verkligen att skiljas, både från människor och saker jag tycker om. Det gör ont i hela mig.

Jag minns en rundformad, lång dyschakudde som jag älskade. Okej, jag var ganska liten då men när dyschan (heter väl schäslongen nu) skulle slängas när den hade tjänat ut och även en hel del stoppning i form av träull kommit ut, då ville jag prompt att jag skulle få behålla kudden. Mamma föll till föga, ja, hon tolererade min sängkompis ända tills den började läcka ut mängder av träull.  Och det var ju mor som bäddade sängen varje morgon . . . Jag grät, bönade och bad att få behålla honom och offrade till och med min bästa stickemössa för att trä över Sixtens "huvud". Jo, för så hette han. Sixten.

Men en dag, när jag kom hem från skolan, nej, jag gick inte i nian, var han borta. Oåterkalleligen. Mor hade eldat upp honom i en stor byaugn där större skräp kunde brännas upp!

Som vuxen började jag förstå mors oerhörda vånda över att slitas mellan min kärlek till Sixten och fars kallsinniga syn på "skräpsaken". 

Och nu står han där igen, Sixten. Fast nu heter han Kanonkulan och har varit min sommarkompis och följeslagare i flera år. På vintrarna har han fått stå bekvämt i sonens garage. Nu, när jag gladeligen, kom för att hämta hem honom, blev han som vanligt jätteglad - till en början. Efter en kort stund tystnade han och förblev tyst. Folk (läs:karlar) hummade, funderade och kom med olika förslag. Till slut blev det enhälliga svaret: fel på bränslepumpen.

Jag tittade i panik på min make som bara skakade lite på skallen och såg bekymrad ut. Jag visste vad det betydde. Behöver vi verkligen en bil till? En sommarbil? Nu när jag har slutat jobba och är hemma?

Svaret borde ju vara självklart Nej. Men så tänkte jag på Sixten och hur länge jag saknade honom, min kompis och trygghet. 

Eftersom Staffan är en mycket klok man och känner sin fru väl, hyrde han en släp som rymde hela Kanonkulan och drog hem den till stugan. Han känner sin fru och vet att om hon bara får tid på sig och stå för ett eget beslut så ordnar det sig.

Så nu ska vi skiljas. Alltså bilen och jag. Om nu någon vill köpa den. Med ickefungerande bränslepump. Men med ett stort hjärta och en vacker själ.

Dock, en sak är säker; den här kompisen ska inte eldas upp i smyg! Då får den hellre stå kvar som åskbil. Min kanonkula. Med rätt att blixtra till.

Söt kan jag absolut hålla med om men oskyldig?  Nej! Det här är den mest duperande varelsen vi har i vår umgängeskrets. För att inte tala om den mest samvetslösa.

När jag tillfälligt hade satt stopp för hans länsning av fågelmaten, genom att i stället ge honom en rolig (för mig) rutschkana att åka i och utför, så vände den sig till Staffan, den snällare av oss två, och bad så snällt: Snälla, borra upp hålen på fågelholkarna så jag kommer åt äggen. Jag är så förskräckligt hungrig, bad han med knäppta händer 🤝.

Nej du, den gubben gick inte!

Nu har den absolut sötaste matgästen också kommit:

Ser du miniharen som parkerat sig och väntar på att sommarblommorna ska dyka upp. Dom är inte dåliga dom.

Det är två ungar och en farfar med vita ben och vita öron som dyker upp varje dag. De äter bara gräs än så länge och det tillåter vi såklart.

Det är precis som det står på solrosens kruka, som vi fick av ett par kära vänner en gång: Man talar om att välja vänner, men vänner väljer sig själva.

I fjol åkte vi som vanligt till honom med present den sjätte juni, hans födelsedag. I 45 år hade jag tvingat på honom en present, som han självklart "uppskattade" och tackade för. Men det var när jag avslöjade Nyheten som hans ansikte sprack upp i ett stort leende: "Det här är sista födelsedagspresenten du får av oss. Vi har bestämt att när våra barn fyllt 45 år, ska de inte få några presenter längre. Då är det bara barnbarnen som ska få presenter i fortsättningen."

Jag såg frågande på honom och hans glada nuna. "Då är jag äntligen fri att fara och fiska under bästa fiskeperioden", förklarade han utan att se det minsta lilla skyldig ut.

I dag, på hans 46:e födelsedag, har jag alltså bara skickat ett sms och gratulerat. Ovanligt snabbt fick jag ett Tack och en glad gubbe till svar. Vad gör man inte för att glädja sina barn.

Vad hans två år yngre syster tycker om beslutet, lämpar sig inte i tryck 😂

Mina äldsta barnbarn är 18 och snart 20! Staffans yngsta är tre månader. Det innebär att vi får njuta av alla åldrar, vilket är helt fantastiskt, dramatiskt, bekymmersamt, uppiggande och helt galet roligt.

Medan deras föräldrar får ta hela ansvaret.

Så vis är naturen inrättad.

Själv har jag inga direkta minnen av mina mor- och farföräldrar. De förstnämnda var borta innan jag föddes. Min farfar var sjuk och sängliggande, åtminstone är det vad jag minns. Min farmor hängde med ett bra tag men vi hade ingen riktig närkontakt. 

Tack och lov är det annorlunda nu. Vi är som en enda stor härva av generationsfolk som delar humor, intressen, TV-favoriter, matvanor, hemligheter och annat.

Men ibland förstår jag inte vad den yngre generationen säger. De använder så konstiga ord. Jag minns att min far ifrågasatte hur något "skitgott" smakade. Med all rätt, egentligen. Men inget konstigt mot det som i dag är sjukt gott. Trots det så njuter man magiskt mycket. 

På tal om det, snälla sommarvärme kom! Det skulle vara så coolt.  

Till den kategorin hör inte jag. När det gäller blåsten, alltså. Troll är en annan sak.

Vår far, vars kropp fungerade som en meteorologs instrument, sa om blåsten: Det måste blåsa för att det ska bli ett annat väder. Det var benvärken som skvallrade nåt dygn innan. Då var han tvungen att stå barfota på kallt underlag för att "pirret" skulle lindras. Det enda stället i vårt hus som hade kallt golv, var vårt till golvytan mycket väl tilltagna skafferi! Även innehållsmässigt.

Nåt sånt har varken mina systrar eller jag.

Nä, blåst gillar jag inte.

Men vårt orangeri tycker jag om. Mycket. Nu har Staffan fixat det som behövde fixas så nu kan vi sitta "ute" i vilket väder som helst. Utom åska.

Här kan vi umgås med fåglarna vid fågelbordet, njuta av älvens alla humör och, inte minst, känna känslan av att befinna sig mitt i skogen! Än så länge i alla fall. Grannarna österöver har tvingats till både ändrade utsikter och insikter men tar det med jämnmod. Gott humör är en bra tillgång i alla lägen.

I orangeriet kan man följa allt som händer i naturen. En ekorrunge, till exempel, är mer än lovligt oslug. Den vill väldigt gärna äta av fågelmaten men begriper inte hur det ska gå till. Den försöker klättra uppför stolpen som fågelbordet hänger i men kanar obönhörligt ner på marken. En gång tog den fart och lyckades hamna ovanför maten men där tog fantasin slut beträffande hur man tar sig ner en lämplig bit, dvs till maten. Till slut tog den ett språng och förvandlades till en flygande ekorre! Vi hörde hur småfåglarna skrattade hejdlöst. En annan ovälkommen matgäst är hackspetten. Vi jagar bort den så fort vi ser den men nu har vi fått hjälp! En koltrast kom störtdykande mot Hacke och jagade den långt in i skogen. Inte för att Kolis själv vill åt fröna, den har aldrig ätit där, utan den har väl egenhändigt tagit på sig uppgiften att hjälpa oss. Vilken fågel! Och vacker är den också, svart och gul 🖤💛

Snart blommar det på liljekonvaljkullen också. Fatta att man lever i paradiset. Inte ens ormen fattas. Det skulle den gärna få göra. Men det är ju inte varje år den hälsar på, åtminstone inte så vi ser den.

Att få känna sig som en del av naturen är fantastiskt vår, sommar och höst. Vintern har jag ett frostigt förhållande till.

Men nu kommer sommaren! I morron ska det visst vara plus sju-åtta grader här. Oslo ska enligt prognos ha +30. Stackarna. Vad dom ska svettas.

Skogen är mitt andningshål, min syrereserv, mitt finrum.

Älven är mitt vattenhål, min ögonspegel, min diamantkälla.

Fåglarna är min underhållning.

Allt finns kring stugan. Än.

Jag erkänner att jag är beroende OCH att jag har tagit  för givet att allt ska förbli som det alltid har varit. För att vara brunögd, är jag otroligt blåögd. 

Allting förändras. Även jag. Det har jag minsann sett i spegeln om inte annat. 

Jag skulle kunna försöka krysta fram nån sorts liknelse mellan tallar och granar och deras kottar mot mig själv och mina kottar, Ted och Annie, och deras kottar och så vidare. 

Men det låter jag bli. Det skulle vara väldigt långsökt. Trodde jag. Men i dag hände nåt som gav mig anledning att ifrågasätta min existens.

Att jag inte lägger ner så mycket jobb på mitt utseende när vi är i stugan, har fått konsekvenser. I dag, till exempel, hade jag varken tvättat eller fönat håret, utan lät blåsten sköta om frisyren. När vi tog en siesta efter kaffet och lutade oss tillbaka i solstolarna hände det! En fågel landade på mitt huvud!! En liten, gulgrön pippi satte ner sina vassa fötter i mitt hår! Den tog förmodligen sikte på ett ledigt fågelbo att lägga beslag på men insåg snabbt att ett sånt gallskriker inte så den lyfte per omgående och försvann långt in i skogen.

Jag förstår att fåglarna är förvirrade. Skogsmaskiner har nämligen varit framme och förändrat naturen till oigenkännlighet. Hädanefter ser jag till att fixa nån sorts frisyr även ute i obygden, man vill ju inte att folk ska tro att man har fått pippi på riktigt.

Är vi på samma nivå, Nasse och jag, eller?

Så här är det: När jag lagar mat behöver oftast fläkten vara igång, så jag startar den. Då börjar eländet. En odefinierbar röst, mörk och som låter stupfull, börjar "sjunga" nåt som väl ska likna opera. Den ackompanjeras av stråkar, självklart!, eftersom jag inte är ett direkt fan av sådan musik.

Jag frågar Staffan varje gång om han hör operamusiken och han svarar, diplomatiskt, "nånting hör jag men du vet ju att jag är dålig på musik". Det är inte till stor hjälp för visst sjutton hör man nånting när fläkten är igång men det ska INTE vara opera! Det är otroligt störande.

I stugan finns det ingen baryton eller tenor ovanför spisen, där infinner sig ett helt annat problem.

Jag gillar att baka. Jättemycket. I lägenheten i stan misslyckas jag inte så ofta med bakningen men i stugan är det tvärtom, jag lyckas inte speciellt bra med de sorter jag normalt gör till belåtenhet i stan. Där den sjungande fläkten borde störa mig i min koncentration så till den grad att allt skulle bli fadäs. Jag begriper ingenting. Du och jag, Nasse.

Men nu närmar sig flytten till vår älskade stuga och älv. Än ligger det kvar hyfsat mycket snö på vissa ställen men som luttrad norrlänning vet man ju att om vi åker dit i övermorgon kan det mesta vara borta. I dag, när vi kom dit, hördes inte ett ljud från någon fågel. Men när jag hämtade lådan med fågelfrön de luxe, startade vaktposten någonstans uppifrån ett träd med ett högt: Hon är på väg! I dag blir det fest! Och genast kom det gensvar från när och fjärran. Det blev nästan öronbedövande. Men helt underbart.

Tänk, vilken skillnad det kan vara på sång. Fågelsång kontra fläkt. Det är nästan som Elvis Presley kontra M A Numminen. Skillnaden är bara att det är inte bara jag som kan höra M A Numminen. Varför? Varför är jag begåvad med ett fläktmusiköra? Och varför går det inte att i så fall byta kanal? 

Nåja, mina problem är ändå förhållandevis små och lyfter jag blicken en pytteliten bit så skäms jag. Det gör aldrig Nasse. Han är den han är och just därför är han älskad. Och när jag irriterat frågar min man om han inte hör musiken och operasångaren i fläkten, tittar han på mig och säger: Jo, nånting hör jag men om det är opera vet jag inte, jag är så dålig på musik.

Är det inte kärlek, säg . . . 

Lika spännande som ett slutspel i hockey, kan det vara att se vilka som hinner först till Fågelholk de luxe.

Härom dagen åkte vi till stugan för att kolla läget. Stuga och tomt i allmänhet och AIK-holken i synnerhet. Vilka skulle hinna först att boa in sig i den mest åtråvärda holken? Men ingen hyresgäst syntes till.

Vi vet ju att förra sommarens vinnare var utsatta för trakasserier som gick så långt att AIK-märket plötsligt en dag var bortrivet. Banditer!

Nu börjar det närma sig flytt även för oss. Inte riktigt än, först måste all snö på tomten bort. Det brukar hända en natt i början på maj. Tjoff! bara så är den borta. Och myggen tar över.

I Skellefteå AIK fanns för lääääänge sedan en kedja som kallades Mygg-kedjan. Spelarna Acka, Garvis och Hedlund fick tillsammans epitetet Myggkedjan tack vare, eller på grund av, att de svärmade ihärdigt i anfallszon, precis som myggor. Okej, på en hockeyplan kan den egenskapen kanske vara bra men inte på en sommarstugetomt där det är meningen att folk ska njuta och koppla av.

"Våra" myggor flyttar sin anfallszon beroende på var det finns blod. Ja, blodet finns ju förstås hos oss, som faktiskt äger stuga och tomt och verkligen också borde äga rätten till vårt eget blod. Men inte!

Vi älskar att ha djur på vår tomt men myggor är inga djur! De hör inte ens till epitetet odjur. Vad de absolut inte har fattat är att de tillhör gruppen "fågelmat" och att de borde, likt solrosfrön, ligga stilla i ett dvalliknande tillstånd tills de blir uppätna. Tysta! De borde verkligen inte ha utrustats med något som helst ljud, fåglarna hittar dem ändå, men ytterligare en miss av naturen är det otroligt irriterande inandet som hörs långt innan man, eventuellt, får syn på upphovet till ljudet. Enbart ljudet kan skapa klåda.

Våra bästisar, Sälly och Ärland, som återkommer till nånstans på taket varje år, gör vad de kan för att skydda oss genom att äta så många myggor de kan och orkar. De patrullerar gräsmattan dagarna i ända, vilket vi verkligen uppskattar, men de orkar ju bara fylla magen till en viss gräns. 

Men än lever förhoppningen hos oss att årets kommande sommar blir lika bra som förra årets. Vad det var för väder minns jag inte, det är oviktigt, men det jag verkligen minns är frånvaron av inande både utomhus och inomhus. Inte såg jag till så många myggor heller. Tänk ändå, ibland är det en välsignelse att bli gammal med försämrad syn och hörsel som följd. Och minne!

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, en jättefin dikt av Erik Lindegren. När vi "tvingades" läsa dikter, på gymnasiet, och dessutom analysera dem, protesterade hela min kropp. Inte på grund av själva diktläsandet, utan analyserandet; vad ville författaren ha sagt, varför valde författaren just det ordet och så vidare, och så vidare. För mig skulle en dikt vara läs- och minnesvärd om den skulle ha betydelse just för mig. Du vet, "Varför ska man älska den man ändå aldrig får, varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år". Det var grejer det! Precis som att jag hade skrivit den själv. Och det hade jag. Överallt. I matteboken. På omslag och pärmar. På skolväskan (väldigt liten text på undanskymd plats så inte pappa skulle upptäcka det). Jag var ständigt olyckligt kär, där föremålen för min låga ständigt växlade. Den ende som höll sin förstaplats en längre tid var Paul McCartney. Han var dessutom ett bombsäkert exempel på olycklig kärlek. Som jag led!

Men tiden gick och plötsligt uttalades inte Starr som Ringos efternamn (Star=stjärna), utan starr kom in i mitt liv, inte bara som en ögonsjukdom, utan med tillägget grå. Finns det ett tydligare tecken på ålderdom? Grått hår, grå syn, grå dimma i hjärnan.

Det där första barnbarnet som föddes, gjorde det för tjugo år sedan! Det andra barnbarnet som föddes, tog körkort härom dagen. Milstolpar i en människas liv. Vad jag inte fattade var att jag liksom också hängde med, inte i utvecklingen men i åldrandet. Vilket jag är oerhört glad för!

John Lennon och George Harrison är borta. Men inte långt borta. Så länge jag minns, finns dom.

Vilket förstås inte är någon som helst garanti för varaktigheten.

Såg du att jag skrev "dom" och inte de, som hade varit det korrekta. I en blogg har jag en frihet att hantera språket nästan som jag vill. Så är det definitivt inte överallt. Tänk vilken cirkus det skulle kunna bli, speciellt i rubriker. Dom fick sin dom. Dom kämpar för domkyrkan. Det finns en fördom om dom. 

Förslaget om att ordet dom ska komma att ersätta både de och dem, är inte genomtänkt.

Nej, tänk om om dom!

. . . skulle det mesta förmodligen gå åt flatters. Inte fanders, som är det vanliga sättet som det går åt men det "vuxna" ordet fick inte vi barn säga så vi uppfann ett närliggande ställe att gå åt.

Jag tänker på alla beslutsfattare med makt här i världen. Visst är de smågåve, vilket på ren svenska betyder en hel del, exempelvis "inte direkt nedtyngda med klokskap".

Ibland blir jag så full i skratt när jag ser och hör dem. De tror på fullt allvar att planeten Tellus, till vardags kallad jorden, är den enda som finns i hela världsrymdens universum och att de har fullmakt att bestämma över och göra vad de vill med den. Ja, jag vet att jag har tjatat om det tidigare men jag saknar fortfarande svaret på min undran; Vilken skola gick de på?

När jag var liten, brukade vi barn ibland leka en lek som, om jag minns rätt, bestod i att med hjälp av en pinne rita upp en cirkel i grusgången och dela upp den i ett antal länder, som vi bestämde över. Om någon annan, med hjälp av turen, kunde göra anspråk på att ta över ens land, blev det ofta ett surt "då är inte jag med längre" och leken avslutades. Ingen vinnare korades och ingen förlorare, det hade vi inte tid med. Det gällde ju att komma först till bästa gungan, den som man snabbast fick upp högsta farten med, utan att man fick stickor i ändan. Jag skulle önska att alla krigsivrare fick stickor i ändan också om de inte skyndade sig att lämna andras länder ifred.

Saker och ting kan inte bara gå åt flatters, det finns även det som redan är åt flatters. Och har varit där länge. Vad det kan vara, beror helt och hållet på vem som påpekar det. Och nu förflyttar vi oss till vuxenvärlden som glömt att det nånsin har benämnts annat än åt fanders alternativt åt helvete. Jag har dock bestämt mig för att, i mitt missnöjesuttryck, fortsätta med åt flatters. Det är ändå ingen som lägger någon större vikt vid att jag är missnöjd med TV-program, väder, priser, minne som tappas bort, namn och annat som kan vara åt flatters.

Om du undrar över Bloggens bild i dag så är vi två. Jag kan absolut inte minnas när, var och varför. Och definitivt inte frisyren. Men med tanke på det rynkade ögonbrynet, kan jag sluta mig till att humöret inte är det bästa. OM och VAD jag tänkt fotografera, kan jag inte ens gissa mig till. Förslag undanbedes eftersom jag är rädd för att ju knäppare, desto närmare sanningen.

Nu har det börjat blåsa ute. Självklart! Det händer ju sällan att det först börjar blåsa inne. Den här blåsten säger mig att det ska bli väderomslag. Tänk om allt vore så enkelt att begripa. 

Det är inte bara Påsk, om du nu trodde det.

Det är till exempel slutspel i hockey, födelsedagar, fotbollsstart, stugkoll, Köping, Antikrundan, garderobsrensning, fastställda läkarbesök, inköp av påskgodis ifall det kommer nån söt påskkäring, alltså listan är lång. Då har jag inte ens nämnt maten. Det ska jag inte göra heller.

Fast egentligen hör väl maten till en av påskens största begivenheter, eller? Somliga ägnar sig åt religion, går i kyrkan och sedan hem och äter. Andra sportar, helst utför, och går sen på afterski och festar. En del får världens största påskägg, fyllt med godis. De går sällan sedan och äter påskmat. Men äter gör de.

Handlarna slår på stort och erbjuder extrapriser på exakt samma varor som i fjol med exakt samma priser som då var ordinarie pris. Maten har blivit dyrare minsann. Till och med extrapriserna.

Vi har två födelsedagsbarn som vi också ska hinna med mellan slutspelsmatcherna och maten.

Staffans sonhustru Madde fyller 40 och mitt barnbarn Alfred blir myndig. Vilken skillnad det nu blir för oss andra? Han har liksom varit myndig i rösten ett bra tag, myndig i sina åsikter redan från födseln och myndig nog att flytta till eget boende. Med betoning på eget. Han har "inrett" ett rum i garaget med säng, dator och exklusiv konst på väggarna, designade Liverpool. Men äter, det gör han där maten serveras. Tänk att det finns en sorts kärlek som bara svämmar över till barnbarn och inte spelar det någon roll om de är snart 20 eller 18 eller 17 eller 14 eller 12 eller  5 eller två månader. De är bara så älskansvärda hur de än är.

Jag kan inte minnas att påsken var nåt speciellt när jag själv var barn, vilket inte behöver betyda att det överensstämmer med fakta. Det kan i stället bero på mitt minne . . . 

På tal om det så var min älskade barndomskompis Ywe hit härom dagen. Det är så kul när vi träffas för då berättar vi minnen från förr för varann. Och så förvånade vi blir! Va, gjorde vi det? Nähä, SA hon så? Jo, det kommer jag ihåg, det var ju han …. äsch vad hette han, joo Magnus! Nä, inte var det Magnus, det var ju Kalle! Vilken Kalle? Jamen, den där lilla killen som… Det fanns ingen liten kille som hette Kalle! Jo, jag kalle han Kalle i alla fall. Gissa om det blir många skratt på vår egen bekostnad.

Då, på den forntiden, fanns det väl inga pråliga påskägg fyllda med godis? Nu finns de i alla möjliga material och storlekar men jag säger inte att dagens barn är så mycket lyckligare än vi var tack vare det. 

Man kan väl nästan säga: De e mycke’ nu.

På grund av vissa onda faktorer, kan vi inte längre gå och se hockey live, tyvärr. Men vi gör vårt bästa för att stötta laget hemifrån, bland annat ikläder vi oss Skellefteå AIK-tröjor och tänder dito ljus

Det jag inte kunde frambringa, var hans ständiga kommentarer och tips till spelarna. Han går på taktik och känsla. Jag går enbart på känsla. Och framförallt mina känslor för spelarna. Gu nåde den kommentator som säger nåt negativt om någon av "mina" spelare! Eller som i husorganet Norran ger för lågt betyg till desamma. Jag funderar faktiskt på att börja betygsätta de skribenterna efter stavfel, syftningsfel, grammatiska fel och faktafel med totalt personliga åsikter och erfarenheter. Huka er, grabbar och tjejer!

Just nu är det dock lycka och lugn som gäller här hemma. Mannen med stort S kom hem från Regionsjukhuset i Umeå i går! Han mår bra men är slut och trött. Jag har, med hans tillstånd förstås, läst hans journal och både imponerats och förskräckts. Än har jag inte riktigt orkat sortera ut begreppen helt gällande vissa avsnitt. Det hade inte behövt bli så här, känns det som.  

Men nu är han här och hjälper mig att heja på AIK i fortsättningen, åtminstone lite försiktigt.

Och alla ni som har ringt, skickat sms eller hört av er på andra sätt, tack snälla 🙏🏼 Och alla som har erbjudit sig att åka till Umeå och hämta hem honom när han skulle bli utskriven, vilka goa människor ni är 🙏🏼

Och till Skellefteå AIK; Se nu till att ni vinner GULDET för alla era fans skull! Och för att ni är BÄST 🖤💛

De senaste fyra dygnen har jag sett mer blod än jag har gjort under tidigare levnadsår, sammanlagt. Och det värsta har ju varit att inte kunna påverka flödet. Det var det fler som inte kunde, fast de borde ha kunnat. Alltså blev det helt nödvändigt med en resa till Regionsjukhuset i Umeå.

Det nästan mest dramatiska, förutom allt blod, var väl att den drabbade tvingades åka bil i ilfart med mig vid ratten. Fjorton mil med en tidsgräns på två timmar med en chaufför som i princip inte kört på två år och med ett vänsteröga med kraftigt nedsatt synkapacitet på grund av gråstarr.

Jag njuter av att åka bil när Staffan kör men tror inte att han kände samma njutning med blod forsande ut ur näsan och även ner i halsen och med mig vid ratten. Vi hade dock inget val om inte han skulle blöda ihjäl. Visst försökte den ene Skellefteläkaren ordna med ambulanstransport men det fanns ingen ledig och att invänta en sådan var inget alternativ.

Vi anlände i tid till Umeå och då började allt flyta, inte bara blodet. Min älskade make var helt slut men tapper och efter en kort stund, jämförelsevis, kunde de lirka ut tamponad och plastbubbla vilka åtföljdes av en fors av blod i alla former.

De tvekade aldrig inför att lägga in patienten men vägrade att lägga in hans chaufför! Hon skulle alltså tvingas orientera sig ut ur det jättelika sjukhuset och hitta sin bil på en av en oerhörd mängd olika parkeringar i alla möjliga och omöjliga väderstreck. En sköterska sa: Det är jättelätt, kom ska jag visa! Hon pekade och förklarade men jag skulle ju vända mig om och krama Staffan med tårar i ögonen så den av sköterskan utpekade enkla vägen tog mig bara till öde lokaler, helt tomt på folk.

Då kände jag att "visst sjutton ska jag klara det här med ett någorlunda fungerande minne och igenkänningsfaktorer" och - det gjorde jag! Där stod bilen och väntade. Sen körde den efter gröna skyltar med pilar på och hips, vips var vi båda på väg längs E4 norrut!

Om jag tyckte att resan ner var lång så var den hemåt både mörk och dubbelt så lång. Men när jag, trött men välbehållen, stannade framför vårt garage, fick jag ett sms: Välkommen hem ❤️, från min dotter. Hon hade via Hitta-appen följt mig hela vägen. Det rörde mitt hjärta.

Nu är det dag fyra efter blodbadets intåg och Staffan är kvar i Umeå men får nog snart komma hem, hoppas vi. Då ska han få dricka varmt kaffe när han vill. Hoppas vi. Då ska han få duscha när och hur många gånger han vill. Då ska han få allt han önskar sig. Men jag måste komma ihåg att kasta bort blodpuddingen som ligger i kylskåpet . . .