saltatochkryddat

 

Får jag presentera: Årets nykomlingar!

När mörkret lägger sig över bygden, behöver jag ljus och åter ljus. Det här dukade bordet fyller sin funktion, till och med glasen är ljuslyktor. Jag kan aldrig få nog. Det är bara ett problem.

 

Det är det här med släckandet. Varje kväll. Blåsa ut ljus, släcka stjärnor och stakar, dra ur en massa kontakter och kolla brandvarnaren. Den är nämligen inte helt pålitlig. Jo, nog larmar den, men bara för plättar. Inte ens rökslingor från avblåsta ljus rakt under den, reagerar vår vakt för men gräddar jag plättar då jäsingen skriker den så hela kvarterets befolkning blir stirriga och ser om sitt hus.

Alltså blir det inte ofta plättar numera. Mitt hjärta tål det inte längre. Jag blir så fruktansvärt rädd när tjutet går genom mina öron och bränner sönder allt i dess väg. Så känns det. Och hjärtat rusar, trots att jag är beredd på det värsta. Dessutom blir jag arg. Så oresonligt förbannad på en rund dosa uppe i taket, som bara gör sitt jobb, att jag lätt skulle kunna massakrera den till molekyler.

 

Den går inte att få tyst på heller. Någonting i dess konstruktion måste ha gått snett. Man kan bara kliva upp på trappstegen, ducka för ljudvågorna samtidigt som man försöker få loss den. Sen bäddas den varsamt (inte om det är jag som gör det) in i en filt och om det inte hjälper, måste batteriet slitas ut.

 

När allt är över och den sitter där i taket igen, då tänker jag att det är rätt skönt ändå att ha en fungerande livförsäkring. Tills mannen säger att nog vore det gott med plättar till middag i dag.

 

Annars har jag faktiskt fått lära mig ett och annat om räddningstjänsten i veckan. Äldsta barnbarnet har praktiserat två dagar på pappans arbetsplats. Det var vansinnigt jobbigt! Han är avskräckt för tid och evighet från att skaffa sig ett jobb. Det vill säga om han inte blir dataspelsutvecklare. Ja, eller brandman! Kors i taket.

 

Åter igen står det lasersvärd på Mios, sju år, önskelista. Fastän han har fått minst ett varje jul. Men varför önskar du dig ett sånt i år igen, frågade jag aningslöst. Jo, för mitt gamla är trasigt, det låg ute i regnet och blev förstört, svarade han. Men du ska väl inte lämna det ute heller, sa jag. Jaså, sa han och spände ögonen i mig, men jag kan väl inte veta vilket väder det ska bli heller!!

Jag älskar hans logik.

 

Snart är det dags att gå en tändarrunda. Det blir tidigare och tidigare för varje dag. Mörkret lägger sig och jag gör allt vad jag kan för att motarbeta det. Eller har jag missförstått vitsen med advent?

 

Vi har varsin fåtölj för återhämtning och laddning av batterier, mobilen och jag. Mobilen vilar mest på natten och jag på kvällen. Men i dag skulle vi behöva en rejäl dagsdos, båda två.

 

I går inföll dagen S, som i shopping. Eller inte nödvändigtvis shopping men det låter ärtigare än "gråskallarnas årliga busstur", eller vad man nu ska kalla det. Man skulle också kunna beskriva det som tre bergsgetter, en tapper och ett timglas på rymmen. Att det är jag som är timglaset, råder ingen tvekan om men då förstår du väl att vi inte talar om figuren! Nej, det är orken, som successivt rinner ur, som är likheten.

 

Vi sticker iväg tidigt, tidigt med buss till Björkarnas stad. Väl framme tokregnar det alltid. Vem bryr sig? Vi har bara en kort rusch till första anhalten, caféet, där uppiggande kaffe gör susen. Anhalt två var, i år, nedlagd. Vi befarade att Umeå, likt många andra städer, med shoppingcenter utanför stadskärnan, skulle ha fler tomma butikslokaler men så var det lyckligtvis inte.

 

Som vanligt gick vi systematiskt tillväga. Vi betade av en efter en intressant butik i riktning mot lunchrestaurangen. Men vad? Hela centrumkärnan liknade en stor lerpöl med stängsel och stök. Dessutom regnet. Om någon av oss hade tänkt sig att ha en välordnad frisyr hela dagen, fick denna någon i ett tidigt skede inse att det var bara att glömma. Och är det nåt vi kan, så är det att glömma. "Var var det jag såg den där röda blusen?" "I vilken galleria fanns den där mysiga butiken med allt möjligt?" "Det enda jag är riktigt säker på är att det var på Flash!" (Vilket visade sig vara Dea Axelssons) Så vi gick dea. På riktigt svenska betyder det ju "därifrån".

 

Det hände att vi tappade bort varann. Då fick mobilerna jobba. Ibland svarade vi, ibland någon annan.

Att orka gå in i flera provhytter och prova byxor, tyder på väldigt god kondition. Att köpa en tunika, utan att prova, tyder antingen på mod eller slut ork kvar. Gissa om jag provade? Men i dag har jag gjort det och både tunikan, julsakerna och adresslapparna passade. Till och med det röda snöret.

 

Jag hade en hellyckad dag i går, det känner jag i kroppen. Tyvärr kan jag inte unna mig någon vila i fåtöljen i kväll, AIK behöver mig, skadefri och spelsugen. Och skulle jag ha ont nånstans, håller jag det hemligt. Upper- eller lower body, vad spelar det för roll för ett timglas? Det är bara att vända på det och köra igång igen!

 

Nej, vi pratade knappt om honom ens. Trump.

Vi hade en egen agenda.

 

I går var det äntligen dags för konstnärsmöte! En gång i tiden var Vi Tre bara tre arbetskompisar. Sen blev vi en treenighet. Nu är vi tre konstnärer.

Den första fråga man då ställer sig är: Konst - när??

 

Jo, en av oss, Annika, gör fantastiska alster av tovad ull. Konst. Definitivt.

En annan, Åsa, skapar hur vackra och fantasifulla ting som helst av blommor och växter. Konst. Definitivt.

Jag leker med ord. Ingen konst alls.

Men jag får vara med ändå, tack vare Åsas titulerande av mig: ordkonstnär. Jag tackar och bugar men det känns lite konst-igt.

 

Att träffas samma dag som Donald Trump vunnit presidentvalet i USA, borde ha borgat för att han skulle bli samtalsämne nummer ett, men har man inte setts på tre månader, finns det så mycket annat som måste uppdateras. Åsas floristutbildning i Stockholm, Annikas stugrenovering och kommande Japanresa och min Spanienvistelse. Till exempel. Att vi sen, osökt, kommer in på framtiden och där hamnar i ett gränsland fyllt med fantasi, bus, vurpor och massor med skratt, följer liksom traditionen. En och annan krämpa hinns också med men det blir ändå liksom i förbifarten, när vi ändå avhandlar saker som finns i golvhöjd. Då blir det som naturligt att oförmågan att resa sig på grund av smärtor i knän, kommer på tal. Vilket naturligtvis bidrar till en utvikning i ämnet med garanterade skrattanfall.

Så, hur skulle vi ha kunnat prata om Trump?

 

Men OM vi hade gjort det, skulle jag nog ha sagt att jag tror att den karln inte kommer att vara president länge. Han kommer att göra sig så omöjlig på den posten att till och med "den vita medelklassen", som sägs vara hans huvudsakliga väljare, ångrar sig och förbannar sin dumhet.

Annika skulle förmodligen ha sagt att hon är rädd för följderna av hans rasistiska och antifeministiska åsikter.

Åsa kanske hade förfasat sig över att han värnar allas rätt till att bära vapen i självförsvar, samtidigt som han pekar ut vissa kategorier av människor som inte lika mycket värda som andra.

 

Så varför skulle vi prata om honom? USA:s nästa president. Världens mäktigaste man. Med total brist på respekt för kvinnor. Vi vill hellre prata om sånt som gör oss lyckliga, när vi träffas. Det är också en konst.

 

Tror någon att dagens ungdomar använder ordet "mossig" om, exempelvis, sina föräldrar? Eller att de är "insnöade"?

Nej, insnöad gäller nog bara cykeln som står i cykelstället och därför inte går att använda. Alltså måste man få bilskjuts.

 

Jag har börjat se på mig själv med barn och ungdomars ögon, det vill säga, jag jämför vissa situationer med när jag var i deras ålder och det är oftast inte till min fördel. Jag fattar inte språket, jag förstår mig inte på deras musik, jag tycker det ser anskrämligt ut när man ser halva kalsongerna på grund av att byxorna hasat nästan ända (!) längst ner på skinkorna. Och, såg du? Jag använde ordet anskrämligt. Hur många av dagens unga gör det?

 

Ibland, när något av mina barnbarn, med full iver förklarar något för mig som jag absolut inte förstår, känner jag igen min moster i mig. Blicken försvinner i fjärran men huvudet nickar och munnen säger "Jaha!". Jag visste då och de vet nu att hon hänger inte med. Så varför låtsas?

Varför inte nöja sig med att de tycker att jag bakar goda kakor?

 

Visst tyckte jag att det var roligt när pappa och morbror John dissade Beatles. Fast det ordet fanns ju inte då men det var i alla fall vad de gjorde. Då kände jag mig så mycket mer, så mycket mognare, så mycket modernare, än gammgubbarna. Lite överseende, faktiskt, för de var ju så gamla. Få se nu, år 1963, då var gammgubbarna mellan 45 och 50 år . . . Det var länge sedan jag var så pass ung.

 

- Fanns det glass, när du var liten?

- Jamen, självklart! Flera sorter.

- Fanns det TV när du var liten?

- Ääää, jo, den kom då.

- Hur många kanaler fanns det?

- Ääää, en  . . .

- Va??! Men hur många kunde ni streama?

- Titta här, jag har bakat! Vill ni ha en kaka?

 

Om barn alltid gjorde som vuxna sa, skulle världen aldrig utvecklas. Har jag läst nånstans.

Kanske tyckte mina föräldrar då som jag, i dag, att det verkar vara mer invecklat än utvecklat att växa upp i dagens samhälle. Kanske var det därför mamma började baka redan klockan fem på morgonen. Världens godaste kakor.

 

Mossa, mossa på er alla människobarn! (Nicke Lilltroll)