saltatochkryddat

Om det bara hade varit gånger 1, hade jag nog slagit världsrekord i minichans på Triss. Men nu, kors i taket, blev det ju dubbelt så mycket!

Måste det vara antingen eller när det gäller tur i kärlek och tur i spel? Om det faktiskt är så, vet jag definitivt vad jag väljer. Ändå måste man ibland prova lyckan på Triss, Lotto, Postkodlotteriet och trav. Nej, nu skojade jag. Vi spelar inte på trav. Det gjorde däremot min namne och jag förr. Järnspikar vad vi vann! Vi kunde naturligtvis ingenting om varken hästar eller kuskar runt landet så vi valde ut hästar med namn som fick oss att reagera positivt och kuskar som var trevliga i intervjuer. Vi spelade aldrig på favorittippade ekipage, det skulle vara så kallade skrällar som gav stor utdelning. Nu satsade vi ju inga stora pengar på spelet men det var lika spännande ändå.

Nu för tiden hoppar jag högt när maken och jag får en vinst på 30 kr gånger två på Triss för då kan vi byta in den mot två nya, fräscha, penningstinna lotter. Tror vi.

Egentligen spelar det inte så stor roll. Vi har varann, vi har barn och barnbarn, vi har syskon med familjer, vänner och vi har TV. Har du sett serien Alone? Om människor som tävlar om att längst kunna hålla sig vid liv i ödemarken, enbart med vad naturen kan bidra med. Ensamma. Ibland är de två.

Jag blir lika glad varje gång någon säger i sin nödtelefon: Jag ger upp! Jag längtar så mycket efter min familj.

Det är en stor vinstsumma som väntar på segraren men kärleken till familjen är mycket mer värd, upptäcker många. Plus att det inte är så smarrigt att ständigt tvingas äta snäckor, blad, rötter, sniglar och en och annan fisk kanske.

Pengar är inte allt. Men 2 x 30:- ger förlängd spänning. Tills hockeyn börjar om 😉

Jag säger som Magnus och Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Fel, fel, fel, HELFEL! Man kan inte ärva något som ingen äger.

Hur kan någon tro att man kan äga en planet i Universum? Jo, det finns faktiskt en hel del som kan det. Tro det, alltså.

Nu ska vi nog börja slåss om ägandet av planeten Mars också eftersom människan har satt sin fot där. Människan - universums överlägset intelligentaste varelse. Eller?

Jag är inte intelligent nog att förstå sånt där och jag skulle gärna vilja ha svar på en del frågor, typ

Är herravälde förenat med hög intelligens?

Är lagstiftning ett resultat av hög intelligens?

Är rikedom ett tecken på hög intelligens?

Du förstår vartåt det lutar, va?

Det lutar så pass mycket åt ett visst håll att jag inte ens törs säga ordspråket: Stor i orden men liten på jorden. Så jag sätter P. 

Särskilt modig har jag aldrig varit men nu är jag räddare än någonsin. Rädd för vad? Finns det nåt att INTE vara rädd för? Skogsbrand på grund av torkan. Där har jag två att vara rädd för. Sjukdomar. Finns hur många som helst att vara rädd för. Spindlar. Men dom dräper jag! Så många och ofta jag kan. Det får man inte göra för då börjar det regna, säger ett ordstäv. Och? Säger jag. Det är ju det vi behöver.

Jag passar på att vara lite rädd för vintermörkret som ska komma också, en helt logisk rädsla nu när jag njuter ohejdat av ljuset dygnet runt.

Nu tror jag att jag bestämmer mig för att njuta ohejdat i fortsättningen. Kommer åskan, jamen nu har jag ju mannen hemma hela tiden om utifall att. Lille P behöver jag inte bry mig om, det löser sig (Tack J-Å för att du lärt mig att tänka så). Det är ju så med det mesta att om man oroar sig i förväg har man ju förstört en tid i onödan. Jag ska inte oroa mig för barnbarnen, de har ju egna föräldrar som får ta den biten, om det behövs. 

Middagsmaten . . . Jädrans också! Där satt haken. Okej, nåt bekymmer bör man väl ha kanske.

Jag hatar verkligen att skiljas, både från människor och saker jag tycker om. Det gör ont i hela mig.

Jag minns en rundformad, lång dyschakudde som jag älskade. Okej, jag var ganska liten då men när dyschan (heter väl schäslongen nu) skulle slängas när den hade tjänat ut och även en hel del stoppning i form av träull kommit ut, då ville jag prompt att jag skulle få behålla kudden. Mamma föll till föga, ja, hon tolererade min sängkompis ända tills den började läcka ut mängder av träull.  Och det var ju mor som bäddade sängen varje morgon . . . Jag grät, bönade och bad att få behålla honom och offrade till och med min bästa stickemössa för att trä över Sixtens "huvud". Jo, för så hette han. Sixten.

Men en dag, när jag kom hem från skolan, nej, jag gick inte i nian, var han borta. Oåterkalleligen. Mor hade eldat upp honom i en stor byaugn där större skräp kunde brännas upp!

Som vuxen började jag förstå mors oerhörda vånda över att slitas mellan min kärlek till Sixten och fars kallsinniga syn på "skräpsaken". 

Och nu står han där igen, Sixten. Fast nu heter han Kanonkulan och har varit min sommarkompis och följeslagare i flera år. På vintrarna har han fått stå bekvämt i sonens garage. Nu, när jag gladeligen, kom för att hämta hem honom, blev han som vanligt jätteglad - till en början. Efter en kort stund tystnade han och förblev tyst. Folk (läs:karlar) hummade, funderade och kom med olika förslag. Till slut blev det enhälliga svaret: fel på bränslepumpen.

Jag tittade i panik på min make som bara skakade lite på skallen och såg bekymrad ut. Jag visste vad det betydde. Behöver vi verkligen en bil till? En sommarbil? Nu när jag har slutat jobba och är hemma?

Svaret borde ju vara självklart Nej. Men så tänkte jag på Sixten och hur länge jag saknade honom, min kompis och trygghet. 

Eftersom Staffan är en mycket klok man och känner sin fru väl, hyrde han en släp som rymde hela Kanonkulan och drog hem den till stugan. Han känner sin fru och vet att om hon bara får tid på sig och stå för ett eget beslut så ordnar det sig.

Så nu ska vi skiljas. Alltså bilen och jag. Om nu någon vill köpa den. Med ickefungerande bränslepump. Men med ett stort hjärta och en vacker själ.

Dock, en sak är säker; den här kompisen ska inte eldas upp i smyg! Då får den hellre stå kvar som åskbil. Min kanonkula. Med rätt att blixtra till.

Söt kan jag absolut hålla med om men oskyldig?  Nej! Det här är den mest duperande varelsen vi har i vår umgängeskrets. För att inte tala om den mest samvetslösa.

När jag tillfälligt hade satt stopp för hans länsning av fågelmaten, genom att i stället ge honom en rolig (för mig) rutschkana att åka i och utför, så vände den sig till Staffan, den snällare av oss två, och bad så snällt: Snälla, borra upp hålen på fågelholkarna så jag kommer åt äggen. Jag är så förskräckligt hungrig, bad han med knäppta händer 🤝.

Nej du, den gubben gick inte!

Nu har den absolut sötaste matgästen också kommit:

Ser du miniharen som parkerat sig och väntar på att sommarblommorna ska dyka upp. Dom är inte dåliga dom.

Det är två ungar och en farfar med vita ben och vita öron som dyker upp varje dag. De äter bara gräs än så länge och det tillåter vi såklart.

Det är precis som det står på solrosens kruka, som vi fick av ett par kära vänner en gång: Man talar om att välja vänner, men vänner väljer sig själva.

I fjol åkte vi som vanligt till honom med present den sjätte juni, hans födelsedag. I 45 år hade jag tvingat på honom en present, som han självklart "uppskattade" och tackade för. Men det var när jag avslöjade Nyheten som hans ansikte sprack upp i ett stort leende: "Det här är sista födelsedagspresenten du får av oss. Vi har bestämt att när våra barn fyllt 45 år, ska de inte få några presenter längre. Då är det bara barnbarnen som ska få presenter i fortsättningen."

Jag såg frågande på honom och hans glada nuna. "Då är jag äntligen fri att fara och fiska under bästa fiskeperioden", förklarade han utan att se det minsta lilla skyldig ut.

I dag, på hans 46:e födelsedag, har jag alltså bara skickat ett sms och gratulerat. Ovanligt snabbt fick jag ett Tack och en glad gubbe till svar. Vad gör man inte för att glädja sina barn.

Vad hans två år yngre syster tycker om beslutet, lämpar sig inte i tryck 😂

Mina äldsta barnbarn är 18 och snart 20! Staffans yngsta är tre månader. Det innebär att vi får njuta av alla åldrar, vilket är helt fantastiskt, dramatiskt, bekymmersamt, uppiggande och helt galet roligt.

Medan deras föräldrar får ta hela ansvaret.

Så vis är naturen inrättad.

Själv har jag inga direkta minnen av mina mor- och farföräldrar. De förstnämnda var borta innan jag föddes. Min farfar var sjuk och sängliggande, åtminstone är det vad jag minns. Min farmor hängde med ett bra tag men vi hade ingen riktig närkontakt. 

Tack och lov är det annorlunda nu. Vi är som en enda stor härva av generationsfolk som delar humor, intressen, TV-favoriter, matvanor, hemligheter och annat.

Men ibland förstår jag inte vad den yngre generationen säger. De använder så konstiga ord. Jag minns att min far ifrågasatte hur något "skitgott" smakade. Med all rätt, egentligen. Men inget konstigt mot det som i dag är sjukt gott. Trots det så njuter man magiskt mycket. 

På tal om det, snälla sommarvärme kom! Det skulle vara så coolt.