saltatochkryddat

. . . och julen varar intill påska.

Okej, det vet vi var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fasta.

Och då fastlagsbullarna finns till försäljning redan innan nyår så borde väl själva fastan gälla över nyårsafton, eller?

Men - när börjar julen? Första advent? Ja, om första advent infaller på senare halvan av oktober så, för längre än så räcker inte tålamodet.

Marknaden får stresspåslag och kör igång julannonser om både julbord (dags att boka) och julskyltning (årets julklapp?)

I år har vi i ganska stor utsträckning kunnat besöka affärer och shoppingcenter men i fjol lärde vi oss använda nätet, till de lokala köpmännens förtvivlan. Så i år måste både näthandeln och den fysiska handeln konkurrera och för att vara på säkra sidan, gäller det att vara först.

Det blir bara värre och värre. Dessutom har klimatet fått fnatt så en vit jul får vi ofta vänta med till i februari. Om alls.

Jag har fått för mig att de flesta högtider har med religion att göra. Eller hade, kanske jag ska skriva. Jul har väl med kalas, matfrossa och presenter att göra. Nyår har väl med fest och ett årsskifte att göra. Påsk har väl med skidåkning, skoterkörning och ägg att göra. Midsommar har väl med sol, sång, dans runt en stång och starka drycker att göra.

Eller?

Allt ska hinnas med. Och TV-reklamen gör allt för att påminna och stressa.

Själv är jag klar med alla julklappar och har bakat första omgången saffransbullar. Man kan aldrig vara säker, rätt som det är infaller julafton och då gäller det att vara beredd. 

Det är bara på hjulen som rullar på vägarna det finns hastighetsbegränsning. När det gäller julen råder tillåten överljudsfart. 

Haussa (uttalas hå:sa) är ett svårstavat ord, som bland annat kan betyda att skruva upp förväntningarna. Till exempel på julen.

Motsatsen heter baissa. Jag föredrar att uttala det som det stavas, det blir roligare att tona ner förväntningarna då.😉

.

. . . har vi haft skitstora problem.

Tänk dig ett hyreshus med källarvåning, en halvtrappauppvåning och ytterligare en våning ovanför med totalt sju lägenheter i olika storlekar. Tänk dig att under ett antal dagar inte få använda vatten och avlopp. 

Vi tänkte oss oöverstigliga hinder och tvångsförflyttningar. Men så fick vi information om att dessa absoluta restriktioner bara gällde mellan kl 7.30 och till den målade bilen försvann på eftermiddagen. "Bara". Alltså.

Vi sjusovare tvingades ställa väckarklockan på ett hutlöst tidigt klockslag för att hinna duscha, koka kaffe och brygga te.

Så fick vi veta att de tänkte åtgärda halva huset åt gången, i rakt nedstigande led. Detta gjorde ju att vi kunde nyttja varandras faciliteter vid behov, vilket fick till följd att vi blev som en enda stor familj!

Visst innebar det en del besvär men det rörde sig om fyra dagar. På nätterna var vi fria att använda alla möjliga ledningar.

Inte grät vi och viftade med näsdukarna när hantverkarna packade ihop och lämnade men det hade, trots allt, varit en vecka att minnas.

Vi har många minnen att skratta åt, de andra skiter vi i. Så att säga.

Ibland behöver man påminnas om hur ofantligt bra vi har det, hur bortskämda vi är.

Och hur mycket vi bara tar för givet.

Som vatten och avlopp till exempel. Och goda grannar. Men bevara mig väl om elen skulle krångla hos oss just när det är sport på TV, då vore det kört. "Sport, vå jer he för nanting?"

Intressena skiljer sig åt men behoven är desamma. Skulle man kunna säga.

Tänk om det damp ner en reklamfolder med en mjuk pläd, en efterlängtad bok, tända stearinljus och en skinkmacka på bordet. Vad jag skulle se fram emot julen då. Kanske.

I många, många år längtade jag till jul. Då var jag barn och julen var en högtid med traditioner.

Mamma stod för traditionerna och hon fick inte ändra på någonting. Det skulle då möjligen vara att fernissa korkmattorna i kök och hall väldigt sent en kväll när vi gått och lagt oss och inte riskerade att springa över det nybehandlade golvet och sabotera hela processen. Själv satt hon uppe och löste korsord och njöt av det tända ljuset och känslan av att alla förberedelser var gjorda. Nu fick julen komma!

Själv har jag aldrig anammat de där årsvisa, traditionsbundna storstädningarna men så har jag också tappat allt vad känsla för traditioner heter. Kanske var början till slutet när granen, trots mina starka protester, kläddes med en ljuskedja som bestod av starka, kulörta färger som började tokblinka snabbare och snabbare ju mer uppvärmd den blev. The American Style.

Det får mig osökt in på Rustas reklamblad med "kitschiga detaljer" till julens utsmyckning.

En strut mjukglass i granen? Eller Donuts? Eller varför inte en tiger i paljettbyxor och rosa keps? WOW!!! Vilken julstämning jag får. När jag sen läser texten under husvagnen (Caravan) "dekorationsbelysning, batteridriven med timer", får jag flashback till den hysteriska ljuskedjan och allt vad känslan av julefrid heter försvinner.

I fjol, däremot, upplevde jag den ultimata julkänslan! Då var pandemin den avgörande faktorn.

Dotter Annie med familj bjöd in oss till en annorlunda julafton. Det var snö men inte särskilt kallt och vi samlades kring en öppen eld ute på deras tomt, son Ted med familj, barnbarnens morfar/farfar med sambo och Staffan och jag. Vi drack kaffe och glögg, åt pepparkakor och annat gott, delade ut julklappar, skrattade, pratade och myste. Senare kom Annies svärföräldrar och svägerskor och "avlöste" oss vid elden. Vilken underbar julafton! Så mycket kärlek. Så mycket tid för prat, skratt och minnen. En helt sagolik julafton.

När Staffan och jag kom hem, bytte vi om till myskläder och dukade fram ett julbord som kunde kategoriseras som minimalistiskt - men gott!

Ingen glasstrut, inga Donuts, vare sig i granen eller på menyn. Men en varm, mjuk, go känsla av hur bra vi har det. Bra - inte kitschigt.