saltatochkryddat

Och några Ölandstok. Man kan nästan säga att blommorna i vasen på ett sätt personifierar mig. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att jag är en ärta, som dessutom sprider vällukt omkring mig, nej, det är min fascination för ord som avses. Ölandstoken talar väl för sig själva.

Lukt luktar illa. Doft doftar gott. Våra blommor doftar underbart. Så tycker jag. Men om man hårdrar det hela, finns förstås golukt. Typiskt!

Sen tycker jag faktiskt att hårddrar är mer lättförståeligt än hårdrar, vilket i min värld kan ersättas med luggar. Vilket typiskt nog inte enbart behöver betyda att man drar någon hårt i håret, utan att man också kan lugga någon på pengar. En lugg kammas framåt men det är sällan den som luggas, utan man tar i där håret är som tjockast.

Tjocka behöver inte nödvändigtvis betyda omfångsrika, det kan, logiskt nog, även beteckna ett slags dimma.

Min far, som var en klurig rackare, lurade oss ofta, speciellt vid ett strålande fint och soligt väder, med att säga: Nu blir det snart regn. Och då han var en verklig väderspåman, protesterade vi bestämt: Men hur kan du påstå det, det syns ju inte ett moln på himlen.

- Tjockan går på land, sa han och myste. Inte illa ment men han avsåg då en tämligen överviktig kvinna som gick på vägen. Och vi kollade. Och, förlåt oss, frustade av skratt över att ha blivit lurade. För han var, som sagt en väderspåman. Tyvärr var det hans värk i kroppen som kunde förutspå att det skulle komma väderomslag.

Min sons första spontana telefonsamtal inföll en senhöstdag när första snön singlade ner. Ted var väl i fyra-femårsåldern och kom inrusande med andan i halsen: Fort! Jag måste ringa morfar!

Eftersom morfar aldrig svarade själv i telefonen, blev mormor naturligtvis jätteglad när hon hörde vem det var som ringde men storligen förvånad när uppringaren med andan i halsen sa: Hej, jag måste få prata med morfar!

När en lika förvånad morfar tog luren (jodå, på den tiden fanns det lurar) sa Ted: Hej! Du morfar, kommer den här snön att ligga kvar?

- Nej, tvingades morfadern svara, den är borta om ett par timmar.

Efter det nedslående svaret, rusade Ted ut och ropade: Snabbt, Hans, vi har bara ett par timmar på oss!

Jag hör ofta folk klaga över dagens barns och ungdomars språk. Men vad? Minns de inte vår rebelliska tid med ord som "ba" (Å han ba å hon ba), "lix" , "IQ noll", "sipp", "skitknäpp" m fl

Men gränsen för mig gick, med buller och bång, när jag argt tyckte att min far var "taskig" som nekade mig nåt som jag nu inte kommer ihåg. Men jag minns tydligt hans "VAD SA DU!" 

Lägg märke till avsaknaden av frågetecken efter.

Jag gillar, lajkar, språk och, måste jag erkänna, jag tycker det är fett najs med syftningsfel men stavfel går bort. Där går en limit för en före detta korrekturläsare.

Jo, jag vet att jag har sagt att de får vara ifred utomhus så länge de inte kommer in i huset.

Men att spinna ett fångstnät precis utanför farstudörren är en ren terrorhandling!

Jag hade faktiskt kunnat gå ut och få både nätet och rovdjuret rätt i ansiktet, vilket hade inneburit ett trauma för resten av livet. Det är inte säkert att det ens hade blivit nåt "resten av livet".

Jag gallskrek, utan att våga öppna munnen utifall att . . ., och min Hjälte kom rusande från snickarboden. När han, efter min stumma hänvisning, såg orsaken till paniken, vände han tvärt och gick snabbt tillbaka till snickarboden!

Lika fort kom han tillbaka med två långa träbitar som han kvickt klappade ihop med rovdjuret mellan. Slut spindel kvar.

Nu när Hjälten är hemma på heltid, behöver jag egentligen aldrig vara rädd, inte ens för åskan. Han fixar den också. Väderprognoserna må förutspå åska hur många gånger som helst men den håller sig borta. Även naturkrafterna har svårt att mäta sig med en Superhjälte. Och vad består då hans styrka i?

Lugn! Ett lugn som så gott som ingenting kan rubba. Trots mig.

Jag har fortfarande kvar min "åskbil", Kanonkulan, fast jag inte behöver den. Men jag tycker ju så mycket om den och den går så bra på skogsvägar så jag vet inte om jag kan skiljas från den. Finns överhuvudtaget den blivande ägare som duger i mina ögon? Gideon, barnbarnet som är närmast körkortsåldern, kastar inga trånande blickar på Kanonkulan men kanske att Arwen . . .

Hon har visserligen några år kvar innan det blir dags för henne att börja köra bil men det innebär ju också att jag med gott samvete kan ha kvar den i flera år till. Eller kanske Emma. Hon fyller snart två. Jo, nog vill hon säkert ta över den, när hon fyller arton. ✊🏼

Okej, jag vet att jag är en känslomänniska med få naturliga gränser, somliga skulle nog använda ännu starkare ord men det är som det är. 

Om jag hämtar in min handduk som hängt och torkat i solen och torkar det nytvättade ansiktet med den och det samtidigt hoppar ner en stor svart spindel i tvättfatet, då har jag rätt att agera. I ord och handling!

Den hade förmodligen fortfarande levt om den hade haft förstånd att stanna ute. Men - a Deal is a Deal. Så är det för det har jag bestämt.

Så här är det: På 70-talet bodde min dåvarande sambo och jag i Västerås. En dag var vi hembjudna till sambons klasskompis föräldrar. De ville väl få ett exotiskt inslag i vardagen. Norrlänningar, you know.

Där blev det, av någon outgrundlig anledning, tal om att vi, eller åtminstone de, som pratade genuint Skelleftemål, satte ett "n" framför pojknamn och ett "a" framför flicknamn. De frågade, förstås, varför det var så.

Då förklarade sambon att "jo, för att förr i världen hette alla människor Ulf och för att veta om det var en hon eller han, satte man ett a’ framför en honulf och ett n’ framför en hanulf".

Jag såg, mycket förvånad, på sambon. Var fick han den helt bisarra, verklighetsfrämmande förklaringen ifrån? Och höll på att skratta mig sjuk.

Klasskompisens föräldrar såg, däremot, inte förvånade ut, utan genuint intresserade.

Nu har det gått många år sedan dess och nu har jag, tack vare min käre make, fått en a’Gusti! En alldeles underbar moster till honom vid dopnamn Gusti men vad tror du alla säger, just det a’Gusti. Jag tycker mycket om både damen och månaden, otroligt vackra och färgstarka bägge två.

N’Ander känner jag inte men jag vet att han finns och har funnits i många exemplar. Men a’Gusti är unik. Jag ska aldrig glömma där hon satt, liten och bräcklig, och på sin bredaste, fantastiska dialekt berättade om när hon en gång körde motorcykel utan att ha lärt sig att stanna. Det fick passageraren bakpå göra, genom att hoppa av och springa allt vad han kunde tills han var förbi och kunde möta henne och stoppa ekipaget.

Jag tänker på henne där jag sitter, mitt i skogen och ser på allt det vackra som augusti för med sig. Och plötsligt hör jag ljudet från en framrusande mc uppe på landsvägen.

Det finns tillfällen att bevara. I minnet och i hjärtat.

Som skulle till Jula och Biltema i Luleå en lördag? Som skulle gå ut och äta med barn och barnbarn efter det?

Han, som tycks stå i muren och vänta på en frispark? Han, som låter armarna hänga avslappnat utmed sidorna? Eller han, som står med armarna bakpå ryggen och ser cool ut?

Som i stället hamnade vid en hästhage ("lillan ville se hästarna först") bredvid en ståtlig gammal byggnad, ur vilken en drös människor rusade ut och sjöng Ja må du leva i hur många stämmor som helst

Just det, Lidman längst till vänster, som ser lite spänd ut. Bilden är dock tagen långt senare på kvällen, då han liksom slappnat av en aning.

Per, heter han. En lillebror som blivit stor, kan man väl utan överdrift säga. 60 år har han fyllt och nu var det verkligen helt rätt med en överraskningsfest för honom. Han, om någon, är värd den. Sönerna och dottern hade tillsammans med andra släktingar organiserat allt. Och alla lät tårarna ta plats mellan skratten. Så himla fint.

I morgon ska han förmodligen skjutsa sonen Joakim till Kallax flygplats. Då kan han kanske ta en tur till Jula och Biltema också. 

Om han vågar . . . 😉

Vårt jordgubbsland såg rent för bedrövligt ut. Och inte gav det någon större skörd heller. Vi sände en ursäktande tanke till stugans föregående ägare, mannen med de gröna fingrarna, och grävde upp hela alltet.

Eftersom vi hade införskaffat pallkragar, satte vi de livskraftigaste plantorna dit. Då det blev över en liten yta, satte vi ett fåtal smultronplantor där, som annars riskerade en våldsam död på grund av en åkgräsklippare som behövde en parkeringsplats. Just där. Där de växte.

Nu har det gått ett par år och smultronen har helt tagit över hela pallkragen. Man kan säga att smultronen sitter på tronen. Men det gör man ju inte.

Det fick mig att tänka på Greta. Det är inte alltid de största med de kraftigaste rösterna som hörs. Greta Thunberg är liten och späd med en röst som hörs utan att hon nämnvärt höjer den. Men jisses vad hennes budskap hörs. Och sprids.

Jag hoppas att hon och hennes följare över hela världen, tar plats och tränger bort gubbarna som har gjort sitt. Precis som våra smultron. Som man än så länge kan trä på ett friskt och fräscht strå.

Jag tror på framtiden! Tack vare en pallkrage, där, från början, ett fåtal små plantor, växte ut över hela och ger oss en god och vacker illusion om vad som kan hända. Smultron är goda. Jätte-, jättegoda. Och även om de är små så ger de tillsammans en fantastisk efterrätt åt oss. Med en klick grädde.

Medan jordgubbarna skrumpnar.