saltatochkryddat

Till den kategorin hör inte jag. När det gäller blåsten, alltså. Troll är en annan sak.

Vår far, vars kropp fungerade som en meteorologs instrument, sa om blåsten: Det måste blåsa för att det ska bli ett annat väder. Det var benvärken som skvallrade nåt dygn innan. Då var han tvungen att stå barfota på kallt underlag för att "pirret" skulle lindras. Det enda stället i vårt hus som hade kallt golv, var vårt till golvytan mycket väl tilltagna skafferi! Även innehållsmässigt.

Nåt sånt har varken mina systrar eller jag.

Nä, blåst gillar jag inte.

Men vårt orangeri tycker jag om. Mycket. Nu har Staffan fixat det som behövde fixas så nu kan vi sitta "ute" i vilket väder som helst. Utom åska.

Här kan vi umgås med fåglarna vid fågelbordet, njuta av älvens alla humör och, inte minst, känna känslan av att befinna sig mitt i skogen! Än så länge i alla fall. Grannarna österöver har tvingats till både ändrade utsikter och insikter men tar det med jämnmod. Gott humör är en bra tillgång i alla lägen.

I orangeriet kan man följa allt som händer i naturen. En ekorrunge, till exempel, är mer än lovligt oslug. Den vill väldigt gärna äta av fågelmaten men begriper inte hur det ska gå till. Den försöker klättra uppför stolpen som fågelbordet hänger i men kanar obönhörligt ner på marken. En gång tog den fart och lyckades hamna ovanför maten men där tog fantasin slut beträffande hur man tar sig ner en lämplig bit, dvs till maten. Till slut tog den ett språng och förvandlades till en flygande ekorre! Vi hörde hur småfåglarna skrattade hejdlöst. En annan ovälkommen matgäst är hackspetten. Vi jagar bort den så fort vi ser den men nu har vi fått hjälp! En koltrast kom störtdykande mot Hacke och jagade den långt in i skogen. Inte för att Kolis själv vill åt fröna, den har aldrig ätit där, utan den har väl egenhändigt tagit på sig uppgiften att hjälpa oss. Vilken fågel! Och vacker är den också, svart och gul 🖤💛

Snart blommar det på liljekonvaljkullen också. Fatta att man lever i paradiset. Inte ens ormen fattas. Det skulle den gärna få göra. Men det är ju inte varje år den hälsar på, åtminstone inte så vi ser den.

Att få känna sig som en del av naturen är fantastiskt vår, sommar och höst. Vintern har jag ett frostigt förhållande till.

Men nu kommer sommaren! I morron ska det visst vara plus sju-åtta grader här. Oslo ska enligt prognos ha +30. Stackarna. Vad dom ska svettas.

Skogen är mitt andningshål, min syrereserv, mitt finrum.

Älven är mitt vattenhål, min ögonspegel, min diamantkälla.

Fåglarna är min underhållning.

Allt finns kring stugan. Än.

Jag erkänner att jag är beroende OCH att jag har tagit  för givet att allt ska förbli som det alltid har varit. För att vara brunögd, är jag otroligt blåögd. 

Allting förändras. Även jag. Det har jag minsann sett i spegeln om inte annat. 

Jag skulle kunna försöka krysta fram nån sorts liknelse mellan tallar och granar och deras kottar mot mig själv och mina kottar, Ted och Annie, och deras kottar och så vidare. 

Men det låter jag bli. Det skulle vara väldigt långsökt. Trodde jag. Men i dag hände nåt som gav mig anledning att ifrågasätta min existens.

Att jag inte lägger ner så mycket jobb på mitt utseende när vi är i stugan, har fått konsekvenser. I dag, till exempel, hade jag varken tvättat eller fönat håret, utan lät blåsten sköta om frisyren. När vi tog en siesta efter kaffet och lutade oss tillbaka i solstolarna hände det! En fågel landade på mitt huvud!! En liten, gulgrön pippi satte ner sina vassa fötter i mitt hår! Den tog förmodligen sikte på ett ledigt fågelbo att lägga beslag på men insåg snabbt att ett sånt gallskriker inte så den lyfte per omgående och försvann långt in i skogen.

Jag förstår att fåglarna är förvirrade. Skogsmaskiner har nämligen varit framme och förändrat naturen till oigenkännlighet. Hädanefter ser jag till att fixa nån sorts frisyr även ute i obygden, man vill ju inte att folk ska tro att man har fått pippi på riktigt.

Är vi på samma nivå, Nasse och jag, eller?

Så här är det: När jag lagar mat behöver oftast fläkten vara igång, så jag startar den. Då börjar eländet. En odefinierbar röst, mörk och som låter stupfull, börjar "sjunga" nåt som väl ska likna opera. Den ackompanjeras av stråkar, självklart!, eftersom jag inte är ett direkt fan av sådan musik.

Jag frågar Staffan varje gång om han hör operamusiken och han svarar, diplomatiskt, "nånting hör jag men du vet ju att jag är dålig på musik". Det är inte till stor hjälp för visst sjutton hör man nånting när fläkten är igång men det ska INTE vara opera! Det är otroligt störande.

I stugan finns det ingen baryton eller tenor ovanför spisen, där infinner sig ett helt annat problem.

Jag gillar att baka. Jättemycket. I lägenheten i stan misslyckas jag inte så ofta med bakningen men i stugan är det tvärtom, jag lyckas inte speciellt bra med de sorter jag normalt gör till belåtenhet i stan. Där den sjungande fläkten borde störa mig i min koncentration så till den grad att allt skulle bli fadäs. Jag begriper ingenting. Du och jag, Nasse.

Men nu närmar sig flytten till vår älskade stuga och älv. Än ligger det kvar hyfsat mycket snö på vissa ställen men som luttrad norrlänning vet man ju att om vi åker dit i övermorgon kan det mesta vara borta. I dag, när vi kom dit, hördes inte ett ljud från någon fågel. Men när jag hämtade lådan med fågelfrön de luxe, startade vaktposten någonstans uppifrån ett träd med ett högt: Hon är på väg! I dag blir det fest! Och genast kom det gensvar från när och fjärran. Det blev nästan öronbedövande. Men helt underbart.

Tänk, vilken skillnad det kan vara på sång. Fågelsång kontra fläkt. Det är nästan som Elvis Presley kontra M A Numminen. Skillnaden är bara att det är inte bara jag som kan höra M A Numminen. Varför? Varför är jag begåvad med ett fläktmusiköra? Och varför går det inte att i så fall byta kanal? 

Nåja, mina problem är ändå förhållandevis små och lyfter jag blicken en pytteliten bit så skäms jag. Det gör aldrig Nasse. Han är den han är och just därför är han älskad. Och när jag irriterat frågar min man om han inte hör musiken och operasångaren i fläkten, tittar han på mig och säger: Jo, nånting hör jag men om det är opera vet jag inte, jag är så dålig på musik.

Är det inte kärlek, säg . . .