Det är värre än vanligt nu

(null)  Utanför vårt sovrumsfönster ligger den här stackaren och ropar på hjälp. Drivan är jättehög, djupet är avgrundsmässigt och även om jag aldrig förr har sett Våren i ögonen på så här nära håll, förstår jag att det är den som bönar och ber om räddning.
Häromdagen fanns det hopp. Då var det sol och fint och vi kände dragningen till bilen som vi alltid känner vår, sommar och höst. Att packa en kaffekorg med goda mackor, sätta oss i bilen och dra. Vart? Spelar ingen roll, vi har säkert kört just den vägen tidigare men vi upptäcker ju nya och andra tjusigheter än förra gången. Nu blev det ingen färd just då, trots sol och vackert, men både Mellan- och Södra Sverige fick trafikkaos och andra svårigheter på grund av snö och kyla. Inte för att vi hade tänkt bege oss så långt bort men ett djupt lågtryck är icke att lita på. Helt plötsligt kan det ändra på det Nils och andra meteorologer har sagt och välja både annan kurs och intensitet och slänga in lite åska i stället och det är ju inte direkt njutbart, enligt min mening. Så vi stannade hemma.
Planerande kan man ju alltid pyssla med. Det är kul att sätta fingret på kartan nånstans vid havet och låta det sakta förflyttas västerut, lite söderut men nej, vi pekar norrut i stället och så där håller vi på. Jag vill väldigt gärna till Norges fjordar och fjäll men det är för tidigt nu. Jag vill se och vandra i sol och norsk värme, som är sådär lagom. Men - det kan lika gärna resultera i Sundsvall, som också har vacker natur men betydligt fler affärer!
Innan snön är väck blir det dock inga turer, förutom tillsynsfärder till stugan.
  (null)
Än är det långt till vår, säger mor . . .
Men när den kommer, då smäller det bara till och det blir sommar! Ljust dygnet runt och nåt rent otroligt vackert.
Åh, vad jag längtar. Jag måste nog hjälpa naturen på vägen och ta spaden och gräva fram våren, den stackarn.


När solen lyser in i rummet

(null)

Vad händer då? Jag ser dammtussar i varje hörn? Jag ser en grå "matta" som täcker vårt svarta bord? Absolut inte! Även om de skulle finnas där, är det bara ljuset jag ser! Solens gula sken. Vårens ljus. Lyckans skimmer.
Men det finns förstås ett Aber. I år är det större än på många år. En liten man. Eller ska jag säga en liten varelse av manligt ursprung. Du fattar, va?
Han är en liten figur som kastar en jättelik skugga över världen. Men i min värld väljer jag ljuset. Våren. Solen. Kärleken.
Mitt förstånd vet att hotet finns men som vanligt gör jag inte bruk av mitt förstånd. Jag lallar omkring och är lycklig. Nu ska jag dessutom snart kunna läsa böcker igen för sedan några dagar sitter det en sprillans ny lins i mitt vänstra öga och jag upptäcker världen på nytt.
Först kom bokrean. Sedan kom Ethel. Hon och Tore har rensat ut i sitt bibliotek. Till vår stora lycka och glädje. För att inte tala om girighet. Samma dag som vi skulle besöka våra vänner anlände ett paket, modell större, med böcker från Bokus. Vem kan motstå en bokrea? Vem kan motstå ett erbjudande om fler? Inte jag.
Men än är det nån vecka kvar innan jag kan sätta tänderna i någon av de väntande böckerna. Så OM det blir en regnig sommar eller OM det blir en tryckande het sommar eller OM det blir en helt vanlig sommar, då vet jag vad jag ska göra! 
Tänk om den där mannen i öster kunde fatta vad lycka är. Det är inte makt och herravälde. Det är där kärleken är. Till människor, till djur, till väder, till hälsa, till skrattet och, självklart, till friheten. Vaddå, räknar jag inte in bokläsningen i lyckan. Nja, den är faktiskt ett vågspel. Man kan bli besviken men då är det bara att våga på nytt. Den finns där! Jag garanterar.





Jo, det här med tycke och smak, bland annat

(null) 

Vi TYCKER om allting men vi tycker inte OM allting. När det gäller bilden ovan är det en smaksak medan annat kan vara mer obegripligt. Och vad är egentligen en smak?
En smak borde ju rimligtvis avgöras av tungans smaklökar men så enkelt är det inte. Det vore ju mer än konstigt, för att inte tala om äckligt, om jag, till exempel, ska köpa en ny blus och går in i affären och börjar slicka på kläderna, eller hur? Älskade mamma hade ärvt ett uttryck som är mycket bättre; att jöra öga e kalas. Trots det är det ju inte ögonen som har egen beslutsrätt, det finns många parametrar (fint ord, va) som ska stämma.
Men - när det gäller människor är det nåt helt annat som har avgörandet. Vad är det som avgör om jag tycker illa om en människa jag inte känner? Det finns folk som jag tycker genuint illa om fastän jag bara har sett dem på TV. Visst är det sjukt?  Lika knäppt borde det vara att jag kan skapa ett osynligt vänskapsband till människor som inte ens finns - annat än i böcker. 
För att återknyta till surströmmingen så tycker jag inte att den är lika god som den var en gång. Tänk dej att, som min kompis och jag, äta dig proppmätt på surströmmingsklämmor och sedan åka iväg på dans! Jodå, fullt möjligt om man inte är så förtjust i att dansa, för vem vill kinda med en som avger en odör, inte bara via munnens prat utan också via hudens alla porer.
Jag är ganska tolerant mot de flesta dofter men fruktansvärt intolerant mot lukter av olika slag. Ingen nämnd, ingen glömd.
Luktintolerans kan gå i arv. Det är faktiskt väldigt mycket som kan gå i arv. Somligt verkar helt naturligt, utseende och humör, till exempel. Men en sprucken tumnagel! Vari ligger troligheten i att den ärvs? Far hade en sådan som aldrig helades. Ibland lånade han mors ofärgade nagellack för att försöka stärka nageln och dessutom förhoppningsvis bilda en sorts helhet så inte nagelsprickan skulle fastna i hans stickade tröja och orsaka att en lång tråd drogs ut. Vi döttrar retades med honom gällande hans bruk av lacket men han bara log och lackade vidare. Som om han lurade på nån hemlis, liksom. 
Nu lackar både syster Gun och jag varsin tumnagel ofta och mycket. Annars fastnar vi lite överallt där man helst inte ska fastna. Och pappa, han skrattar gott i sin himmel.
Hur är det möjligt att ärva en spricka i en nagel? Eller är det helt och hållet slumpen som har lite roligt? Men smaken, hur är det med den? Och när gör den premiär? Finns den redan programmerad i en nyfödd liten människa?  Eller ger den sig tillkänna samtidigt som viljan?
Äh, det finns mycket att fundera på i stället för att städa. Till exempel. Och resultaten brukar bli desamma. Man nöjer sig med att energiskt engagera kroppen en stund men efter ett tag finns det nåt annat som dyker upp och tar över. Nåt viktigare. En kopp kaffe och ett olöst korsord, till exempel. Var sak har sin tid.



Det kändes som ett hån

(null)

att hitta ett oöppnat paket isglass i frysen. Därför hamnade det i slasken. 
När det är minus 29 grader ute och man tänker att "vi kanske har nåt gott i frysen som vi kan laga till och njuta av åtminstone" och förhoppningsfullt börjar rota, med vantar på, och leta, VAD hittar man väl då?! Ett oöppnat paket isglass! Men när har det kommit dit? Hade vi så varmt nån stund i somras att idén om att köpa hem isglass till barnbarnen dök upp som en god idé dessutom?
 Vilken miss! Glassarna fick ligga i "slasken" och tina bort i sin egen takt men pinnarna tog jag givetvis reda på. Som vanligt såg jag framför mig Odlaren Maude, som skulle sätta frön i bänkar vid sommarstugan. Tack vare det nyfunna förrådet av märkpinnar ska det nu bli en rejäl satsning till våren! Eller? Blir det som vanligt?  Staffan gör i ordning jorden enligt konstens alla regler och jag går med stor energi in för jobbet med att så in frön; morötter, sallad, dill, persilja, you name it . . .
Sedan är det dags för vädret att göra sitt. Oftast missköter det sina uppgifter och synen om en dignade skörd bleknar mer och mer. Det där med vattning vid behov och ogräsrensning avtar med tiden och tillväxten liksom stannar av. Höstens skörd är inget att tala om. (Man ska inte prata om dem som inte är närvarande). 
Nu har vi fått meddelande om att älgar har synts på vår stugtomt i vinter. Bra, då kanske de har tuktat våra buskar och träd, som kommer att ge rikliga skördar kanske redan till hösten. I fjol fick vi ett äpple på äppelträdet. Skulle vi få två stycken detta år, är det en dubblering av skörden, skulle vi få tre stycken är det ett under! 
Nej, det är bara att krypa till korset och erkänna att mina fingrar inte är det minsta gröna men mina intentioner är goda. Tyvärr kan man inte äta dem.
Just nu är det långt till vår. Termometern visar minus tjugo och drygt det och snön bildar alpina höjder på våra tomter.  Det blåser så att blodet isar sig MEN den ljusa dagen i dag är 5 minuter och 56 sekunder längre än i går! WOW! Vi har 155 dagar på oss innan det vänder åt andra hållet.
Hoppas att vi hinner njuta av en glass eller två innan dess. Men ingen isglass! Aldrig i livet!!


När man måste bädda om frysboxen

(null)

I dubbla filtar dessutom, då är det inte bara kallt utan KALLT!
Antingen har vi för litet frysskåp inne i köket eller så har vi för mycket mat däri. Allt ryms inte. Bakverk, säger maken. Jo, jag vet att jag går loss på bakning redan ett par månader innan jul men det är mest för att slippa annat, tråkigare, jobb. Och för att "ifall det skulle komma nån".
Alltså behöver vi en frysbox ute på balkongen. Dagens boxar tål inte så mycket kyla som de gjorde förr. Jo, invändigt men inte den påträngande utifrån kommande kylan. Alltså bäddar vi om boxen med dubbla filtar. När det är riktigt kallt, då 1) kommer ingen på besök, 2) har den eller de som mot förmodan kommer, inte tid att stanna. Posten, som numera delas ut varannan dag, hinner knappt in i huset innan den, förmodar jag, utan värme i den lilla bilen redan har vänt och är på väg till nästa.
Reklamutdelarna kommer vid tretiden på natten! Då bjuds här icket på kaffe!
De enda som skulle tänkas trotsa kylan för några kakor är barnbarnen. Men de har ju så mycket annat för sig, jobb, skola, träning, dataspel, kompisar, flick- och pojkvänner, ja, det begriper ju var och en att ett fika hos                   "gamlern" inte har högsta prioritet. Jag klagar inte, man har ju själv varit ung en gång och lite minns man ju från den tiden.
När min käre make och jag dricker vårt tvåkaffe (visst lät det där gammalt 😱) tar vi nåt som redan finns inomhus, en skorpa eller nåt annat läckert som är lättåtkomligt. Dock inte en sockerbit som var vanligt förr i tiden. Då hade inte varningarna för socker nått ut till folket, möjligen den skämtsamma varianten: Ät inte för mycket socker, då kan du bli äckligt söt!
Men bilden av pappa och morbror John med varsin sockerbit mellan läpparna och en kopp kaffe utan fat, är fortfarande levande och frestar till att ta efter. Ändå häftigare var när de hällde ut kaffet på fatet, blåste på det och sörplade sakta in det i munnen via sockerbiten. Nu blev jag frestad! Men nej, inget socker för mig. Då kan jag ju bli äcklig, jag som redan är så söt. Förlåt, FÖR söt ska det vara. Diabetes typ 2.

Jag vill inte klaga men . . .

(null)

Minus 33 i fredags, plus 5 i dag, alltså fyra dagar senare. Problemet är nu att jag inte vet om jag har influensa eller väderverk. Bara att jag mår dåligt och har tokvärk i hela kroppen.
Varm ibland, kall ibland. Svettas så det ångar från kroppen, fryser så jag skakar. Feber? Vem vet, inte jag. Febertermometern, den digitala muntermometern, har lagt av och nån annan vägrar jag att befatta mig med!
Allt vi får göra är att vänta och se. Och känna. Staffan har panschohandlat på egen hand i dag och förutom det som stod på listan, har han köpt pariserkorv med tillhörande bröd. Jojo, det gäller att se om sitt hus, ifall hustrun nu skulle vara sjuk. 😍
Men nog minskar våra nyuppkomna problem om man jämför med dem som ledningen för landets försvar ser komma. Eventuellt. Men ganska säkert. Jag förstår mig inte på krig. Förutom snöbollskrig som jag aldrig har deltagit i av rädsla för att få snö innanför kragen. Så fruktansvärt kallt och dessutom obehagligt när den smälter och rinner i strida bäckar nerför ryggen. Och det är tjugofem grader kallt i luften. Tur att man, oftast, fick välja själv om man ville delta i ett sånt krig eller ej. Nu är tiderna förändrade och vårt neutrala land ska inte räknas som neutralt längre. Jag förstår inte. Vi ska ingå i en försvarspakt som ska göra oss trygga. Hittills har vi varit trygga genom att vara ett neutralt land. Nä, det är inte mycket jag fattar.
På tal om ofattbart. Vi har inte haft nån julgran i år. Dagen innan vi skulle åka och tjuvhugga en liten gran som stod alldeles förfärligt jättenära vår stugtomt och som säkerligen skulle börja ge skugga på vår gräsmatta om en femtio-sextio år, då började det toksnöa. Och det slutade aldrig. Så vi skrinlade våra planer på julgran och upptäckte att vi inte ens skulle ha haft plats för den! Vad hade hänt?! Jo, förnuftet hade fått plats!
Plötsligt händer det.
Jag skulle önska att det hände fler på vår jord. 


Ja, hejdå 2023, kul att ha fått hänga me’

(null)

Ja, tjugohundratjugotre, vilket betyg kan man ge? Det vete katten, blir nog ömsom vin ömsom vatten. Sommarens väder, vissa
 "landsfäder", de får låga betyg, tro fördenskull inte jag är dryg, som vågar, fast i smyg, döma ut dem som kompletta idioter, som ständigt efter noter, som klingar falskt och illa, ständigt hörs dilla att stad och land tillhör dem, men rätten till liv och lem, vem äger den? Jo, var och en!!
Nu ska jag sluta tjata, om de rabiata och tro att tjugotjugofyra, ska ge en glädjeyra, till var och en, som förtjänar den.
Så var det det där med nyårslöften, som man oftast skjuter från höften, motionera mer, hjälpa fler, äta mindre sött, dricka mindre rött,
höra av sig till vänner och andra som man känner, kämpa för miljön, åtminstone be en bön, värna vår natur och alla vilda djur, förutom spindlar och en och annan råtta, det får ju faktiskt vara någon måtta.
Nä, jag inser min begränsning och gör en riktig rensning: Jag lovar att försöka vara positiv, jag har ju ett mycket bra liv, och om alla krigsherrar kunde besinna sig, skulle det räcka för mig.
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag dig som läser det här, vi får se vad bloggen i  framtiden bär. 🤗


Nej, brandgult och orange är inte samma sak

(null)

Jo, jag har läst mig till att det finns en skillnad.
"Brandgult är flammande och hetsigt och lämpar sig för höstlöv och solnedgångar medan orange är en färg för mode och inredning".
Vad dom hittar på.
Förr i tiden, jodå, jag var med då också, fanns det bara brandgult. Och mörkblått och ljusblått. Vitt var enbart vitt, förutom i den eminente kommentatorn Bengt Grives värld. Han var så precis att han skilde på vitt och ljusvitt gällande konståkarnas dräkter.
I dag måste man se med egna ögon för att avgöra. Nu duger det inte med ljusgrönt och mörkgrönt. Nej, nu ska du veta skillnaden mellan aquagrön, olivgrön, skogsgrön, giftgrön, ja, det finns en oändlig mängd av grönfärger, faktum är att det är den färg som det finns flest varianter av, har jag läst.
Jag har också läst att svart är den mest populära färgen i Sverige men det visade sig vara fel då svart inte är en färg. Läste jag också.
Det är inte tvärgjort att hålla sig ajour med verkligheten för vem bestämmer om den? Egentligen?
Jag har ingen aning. Så jag fortsätter med min egen verklighet. Det jag vill tro på, det tror jag på. Det jag inte vill tro på, det dissar jag. Tills någon överbevisar mig.
När det gäller färger så gillar jag orange (inte brandgul), lila, turkos och svart, som alltså inte är en färg men det struntar jag i.
Det är inte turkos heller. Så det så. 



Japp! Mer insnöad än normalt!

(null)

Ena dagen var det som jag ville ha det, när advent närmar sig. Lite pudersnö på gräsmattan och på de envist kvarhängande löven på träden. Det är vackert. 
Men så kom den! Smockan! Och aldrig ger den sig. Med sig har den dessutom blåst utöver den vanliga. Vår gata hann snösvängen aldrig med så den enda bil som vågade sig in på gatan, tog sig cirka en meter av bara farten. Så överraskad han måste ha blivit, chauffören i träskor! Varifrån kom han? Söderhavsöarna, eller? Nu hade ju han en kolossal otur som skulle just till Skellefteå - den här gången. Normalt brukar människor jubla av hänförelse över att komma hit. Jodå, jag har hört det. 
Inga bilar, inga bussar, inga postfordon, ingen sophämtning men Hemtjänsten kom till ett av grannhusen! Var de hade övergett sitt fordon, förtäljer inte historien. Inte inom synhåll i alla fall. Snyggt jobbat 👏🏼👏🏼
Vi hann inte till stugan för att "fixa" en julgran, som vi hade planerat men det känns inte på något sätt upprörande. Det behövs ingen grön gran för att fixa julstämning. Den vi har i lilla bokhyllan och som är i silver, duger mer än väl. Den och renen i glas, nu snackar vi julstämning.
(null)

Vi har ändå vissa traditioner kring julen, maken och jag. Första advent dricker vi första glöggen. Jag med russin och mandlar i muggen, Staffan vill inte ha en "hel måltid" i glöggmuggen så han står över. Annars är vi inte så mycket för traditioner. Personligen tycker jag att de hade mycket finare traditioner förr i tiden. Hästskjuts med bjällerklage runt hästens hals och med värmande fårskinn i släden för kyrkobesökarna. Nu har vi tidsinställd motor- och kupévärmare i bilen och julens psalmer kan vi lyssna till närhelst vi vill.
Vi går ofta en promenad genom Bonnstan, de gamla, timrade små stugorna som kyrkobesökare från långt bort, kunde bo i och övernatta i vid speciella kyrkhelger. Nedanför finns finaste "Hälsans stig" längs Skellefteälven, min älv. Men nu är det, som bekant och med all oönskad tydlighet, vinter.
Då sitter man inne, mer insnöad än någonsin, och börjar tänka på julen. När jag borde tänka på Ukraina och andra krigshärjade länders folk. Men jag vill inte bara gräva ner mig i bekymmer. Jag tar julen med en klackspark, insnöad som man är, och kan inte annat än att hålla med allas vår guru, Kalle Anka, om förvandlingen av vår stad:
(null)























Man får allt mindre för pengarna

(null)

Ibland blir jag sugen på te och rostat bröd. När det händer, har vi sällan nån fralla i frysen men den här gången inträffade undret! En skivad franska till och med, det kunde inte bli bättre, jublade aningslösa jag. Det hade nämligen kunnat bli oherrans mycket bättre om inte brödskivorna, samtliga,  haft stora hål i mitten!
Har jag missat nåt?? Kan det ha varit innefolkets senaste uppfinning; Känn doften av rostad fralla - den blir du inte fet av!
Jag menar, finns det hål i produktgranskningen? (Ursäkta ordvalet)
Kan vad som helst lämna en produktionslinje med stämpeln "Klar"? En bil utan ratt. Klar! En hårborste utan piggar. Klar! En flaska mineralvatten utan vatten med med kolsyra? Klar!
Jag hänger inte med i svängarna för jag tillhör inte innefolket. The Influencers! Om jag hade tillhört en hängiven beundrarskara till någon sådan, kanske jag redan innan jag köpte den skivade frallan, varit medveten om dess fördelar; Doften utan fett!
Jag känner att jag har tagit klivet in i den så länge föraktade gruppen: gnällkärringar! Men - vet du vad det är för skillnad på ordet käring (med ett r) och ordet kärring (med två r). Det är faktiskt lika stor skillnad som en frallaskiva som är hel och en som har ett gigantiskt hål!
Den ena älskar man och den andra blir man rasande på. Tänk vilken skillnad det kan bli på grund av en liten bokstav.
Det är därför det finns korrekturläsare, förlåt FANNS korrekturläsare. Och när de fanns, tolererades inte, till exempel, Vart bor du? Det heter VAR bor du?!  Vart har att göra med riktning! Var anger befintlighet!
Exempel: Var var hålen? Svar: I frallan.
Vart var de på väg? Svar: Till brödrosten.
Hur gick det? Svar: Åt fanders!


Nä, dra på trissor!

(null)

Att skrapa Trisslotter, är det samma sak som att dra på trissor?  Nej, självklart inte men när använder vi uttrycket "dra på trissor" då? Svaret är: så gott som aldrig. I stället säger vi, typ, "Det var som fan" eller "Åh, fan!"  Så erbarmligt urvattnat har vårt språk blivit.
Jag har alltid gillat att lyssna på äldre folks uttryck. Nu är jag ju för sjutton i den kategorin själv och den här generationen, som jag tillhör, har inget festligt språk som jag fascineras av. Ungdomar av i dag har ett språk som tar sin tid att lära sig, om man överhuvudtaget kan. Det gäller ju också att förstå innebörden så man inte gör bort sig totalt.
När mina barn var i tonåren, gällde det att analysera tonfallet på deras svar mer än ordet självt. Om jag, typ, frågade: Vill du följa med och handla? och sonen svarade "Gärna" så var det tonfallet man fick lyssna till för att förstå innebörden. Och tonfallet sa: Tror du att jag är typ tre år, eller?
Om jag frågade min dotter: Visst har du gjort dina läxor? så kunde svaret mycket väl bli: Jo, säkert.
Vilket självklart innebar att den läxan tänkte hon vänta länge med, hon hade annat att göra som var viktigare.
I dag har Staffan och jag, med förenade krafter, fått ihop sju barnbarn i åldrarna från 20 år till åtta månader. Jag måste säga att det är minstingen man förstår bäst. Inga ord, bara känslor.
Men kramas gör de, allihop. Det säger mer än ord.
Jag har arbetat och trivts som korrekturläsare. Visst kallades vi för "knorret" och ansågs väl lite besvärliga men när vi upptäckte fatala (ödesdigra) felaktigheter och rättade till dem var ändå oftast tacksamheten stor. Tyvärr försvinner det yrket mer och mer, vilket är helt fel, tycker jag. Rättstavningsprogram löser inte faktafel, till exempel. Särskrivning, som har blivit så "populärt", kan ge ödesdigra konsekvenser. Nu kommer tiden då en och annan skum tomte blir uppäten. Kanske lika bra det.
Jag anser mig inte vara en petimäter men jag morrar åt media av alla slag, samtidigt som jag själv slarvar med ord när jag pratar. Och det gör jag ofta och mycket, påstår en del. Förresten, ordet påstår, vad menas med det? Kan det vara det te jag avnjuter på morgonen? 
Ord är underbara. Jag dissar bara de fula. Ordet "traska" till exempel, vilket numera också betyder "någon som köper en dyr flaska champagne på en nattklubb och sedan låter den stå kvar på bardisken utan att dricka upp den". Ingen risk att jag ska ut och traska på stan i dag. Därtill är det för dåligt väder. 😉


Snabbmat kan vara allt annat än snabb


(null)

När jag var barn var det en given sak att pappas semester skulle tillbringas i bilen, i tält och på fina rastplatser. Det viktigaste i packningen, förutom tältet, var spritköket, plasttallrikarna och konservöppnaren. Och burkarna: Salta biten, Bullens varmkorv och andra lättlagade maträtter men, framför allt: Köttsoppan! 
Nu, när både Staffan och jag har ständig "semester" och bor i stugan hela sommaren är det självklart en annan meny som gäller. Men det ska alltid finnas ett par köttsoppaburkar på hyllan att ta till om behovet av snabbmat uppstår. Vilket det gjorde en dag. Alltså värmde jag köttsoppa och fixade varsin ljusugnsbrödmacka med ost. Räknade med att lunchen inte skulle ta många minuter. Men . . .
Ve och fasa och ännu värre än så. Det uppdagades snabbt att jag hade köpt fel märke på burken och i denna soppa fanns - gröna ärtor! Vilka inte överhuvudtaget får finnas. Det blev en tidskrävande, minutiös genomgång av soppan och varenda liten ärta lyftes ut och placerades på ett hushållspapper. Hade vi inte tidsnöd och bråttom värre? Sånt kan man tydligen förbise om nödläge av en annan form uppstår. Liten, rund och grön.
Man ska, som par, inte vara alltför lika, sägs det. Det är en jädrans tur att vi har gröna ärtor som skiljer oss åt för i övrigt är vi skrämmande lika. Inte utseendemässigt förstås för då skulle vi ju ha verkliga problem, utan de små differenser som finns, kan exempelvis vara snooker. Han skulle, om han fick,  sitta i timmar och se på snooker på TV. Jag kan vara fascinerad i högst femton sekunder. Sen somnar jag sittande, vilket han inte tycker är bra för då vaknar jag efter en kort stund. Det är mycket bättre om du ligger och ser på snooker, tipsar han. Omtänksamt. Förmodligen tänker han på min onda nacke.
Vi kämpar på med våra olikheter.


Nu kan inte ens solen värma

(null)

Visserligen har det regnat mycket i sommar och inte har det varit speciellt generöst med värme heller. Såklart har det klagats en hel del, förutom från resesäljarna, antar jag. Det är ju klart att man vill ha sol och värme på semestern för dem som arbetar. Ja, självklart för alla som önskar sig det men nu tror jag att den största önskan ligger mer på planet trygghet.
Jag har mejlkontakt med min kompis från gymnasietiden som nu bor i Israel. Den pratglada, storskrattande tjejen, uppvaktad och populär men som, till slut, valde killen som var från Israel men som bodde och jobbade i Sverige. Efter några år ville han att de, som nu var en familj, skulle flytta till hans hemland. Kärleken övervinner allt och de lämnade Sverige för ett liv i Israel.
Kicki, glad, kär och med öppet sinne, började lära sig ett språk som inte liknar svenskan ett dugg, men visst fixade hon det. Fler barn föddes och Kicki fick massor av nya vänner, många familjer som umgicks och reste tillsammans. Vilken fantastisk människa till att acklimatisera sig till allt det nya och trivas alldeles förträffligt dessutom.
Nu vet ju alla att det i dagsläget är allt annat än trivsamt i Israel. Och inte bara där.
Jag känner att jag måste låna "På spåret"s: Vart är vi på väg? 
I Sverige skjuter barn ihjäl människor. Barn!
I Sverige!! Barn!!
Svenska fotbollsfans blir ihjälskjutna i Bryssel "bara" för att de är just svenskar och vill visa sin kärlek både till sitt land och till fotbollen.
Är det nåt jag absolut inte kan, så är det att förstå. 
Och när det gäller svaret på frågan om vart vi är på väg, finns det nog inget svar som är givet. Hoppas jag.




Nu har de årsmöte - årstiderna!

(null)

Alla var kallade och alla kom. Somliga hade inte setts på länge och kände knappt igen varann, medan andra hade setts lite då och då.
(null)
Sommaren var lite blek om nosen,
(null)
medan sensommaren blommade som aldrig förr.
(null)
Höst, sommar och vinter hade en kortare träff och utbytte roliga historier.
(null)
Tonårshösten surade.
(null)
Hösten visade sina två ansikten.
(null)
Höstnatten var som vanligt majestätisk och mörkade sin närvaro.

Nu har de skingrats. Var och en till sitt. Men vem vet, kanske kommer sommaren tillbaka och hämtar något den har glömt. En stor årligen  återkommande risk är att vintern tyckte det var så trevligt på mötet att den vänder om, kommer tillbaka och stannar.
Du förstår vartåt det lutar, va? Jag gillar inte vintern! Jag gillar inte snön. Jag gillar inte kylan. Men, säger då någon, det spelas ju hockey på vintern. Precis! Det åks även skidor på längden och tvären. Man har alla ursäkter i världen att stanna inne, om man nu skulle behöva dem. Man kan sporta med TV-n. 
Ärligt talat så har jag inte så mycket emot själva årstiderna. Det är mer deras svans som hänger med, som jag inte klarar av. Våren har hysterisk städning i sitt följe. Sommaren har mygg, getingar, ormar och andra otrevligheter. Hösten har överdimensionerad svamptillväxt på gräsmattor och mörker. Vintern har kyla och snö. 
MEN sommaren i år har gått utan mygg! Likadant förra sommaren. Hur det kan komma sig? Jag tror stenhårt på våra mängder av småfåglar som pysslar om oss som tack för att vi bryr oss om dem. De offrar sig och äter insekter. Det kan väl inte finnas någon annan förklaring?
Hur det än är med den saken så är jag glad över att vi - fortfarande? - har fyra årstider. Alla får sitt. Men, och det är alltid detta men, skulle de inte kunna komma överens om att fördela längden lite mer rättvist? Och kanske nederbörden? Det händer ju att både vintern och sommaren roffar åt sig onödigt mycket nederbörd. Tycker jag. Men jag vet att det finns de som inte håller med så det blir nog ingen medling. Det får bli som det blir. Även om jag gärna skulle vilja kika lite på protokollet från årstidernas årsmöte men det tillåts ingen. Vi är hänvisade till TV-meteorologerna. Den enda av dem som jag har litat på var Carl-Einar Carlsson som, för "hundra år sedan" avslutade en prognos med orden: Och hur vädret blir, ja, det återstår att se.
Jamen, precis.







Det är lön(n)löst!

(null)

Så här har det sett ut i stort sett hela sommaren. Vår jättestora lönn framför stugan har kastat ner olikfärgade löv som skräpar och prasslar i vinden. Jag är orolig. Håller trädet på att dö? Det är ju så himla fint där det står och skuggar. Fåglar har sin sommarbostad där, år efter år, så vi och de är riktiga bekantingar som respekterar varann.
Jag hoppas att den förhållandevis kyliga och regniga sommaren är boven i dramat. Men orolig är jag.
Minns du orden "Låt stå" på svarta tavlan (som var grön)? Jag skulle vilja ha den makten att om jag skrev så på träd, buskar och blommor, skulle naturen lyda. Men den rackarn till ordningsman suddar ut det mesta. I år var han - jo, en ordningsman är en "han" - extra alert. Jag hann knappt plantera färdigt i blomlådorna innan han var framme och stökade till det. Det blev ingen tjusig fägring att yvas över, det blev mer en hängig samling utan livsgnista. Jag skyllde på jorden. Det kan man alltid ta till. 
(null)

Eller hararna.
(null)

Eller färgen på fingrarna. Tomatodlarens gröna och morotsodlarens ogröna. 
Tja, man kan inte få allt.
Men somliga får mer än andra. Om jag säger "en åttioåring" vad ser du då framför dig? En av värk böjd vithårig med käpp? Glöm det! Vi har två exempel på dagens åldringar. En man och en kvinna. Mannen ser ut som han alltid har gjort. Eller ja, åtminstone sedan han fyllde 30. Lång, rak i kroppen, spänstig gång, kraftfull röst, bara kanske en aning mindre hår men ändå. Kvinnan är vacker, vackrare nu än någonsin, samma härliga humör och hjärtliga skratt och i sin sommarklänning på själva födelsedagen såg hon ut som en ung flicka.
När jag, i förbifarten, nämnde för min son att mannen ifråga fyllde 80, höjde han rösten, till ett läge jag inte har hört sedan han var liten och arg, och vrålade: ÅTTI!!!! Jag förstår honom.
Så, frågan är rimligen: När blir man gammal? När man uppnått pensionsåldern? När man fyller 100?
Jag misstänker att svaret inte finns. Och inte behöver finnas. För det kommer alltid att finnas de som motbevisar. Vår ståtliga lönn har en del "årsringar under barken", misstänker jag men att den är på väg att ge upp, vägrar jag att tro. Den kanske bara tappar lite hår.

Om

Min profilbild

RSS 2.0