saltatochkryddat

Ena dagen var det som jag ville ha det, när advent närmar sig. Lite pudersnö på gräsmattan och på de envist kvarhängande löven på träden. Det är vackert. 

Men så kom den! Smockan! Och aldrig ger den sig. Med sig har den dessutom blåst utöver den vanliga. Vår gata hann snösvängen aldrig med så den enda bil som vågade sig in på gatan, tog sig cirka en meter av bara farten. Så överraskad han måste ha blivit, chauffören i träskor! Varifrån kom han? Söderhavsöarna, eller? Nu hade ju han en kolossal otur som skulle just till Skellefteå - den här gången. Normalt brukar människor jubla av hänförelse över att komma hit. Jodå, jag har hört det. 

Inga bilar, inga bussar, inga postfordon, ingen sophämtning men Hemtjänsten kom till ett av grannhusen! Var de hade övergett sitt fordon, förtäljer inte historien. Inte inom synhåll i alla fall. Snyggt jobbat 👏🏼👏🏼

Vi hann inte till stugan för att "fixa" en julgran, som vi hade planerat men det känns inte på något sätt upprörande. Det behövs ingen grön gran för att fixa julstämning. Den vi har i lilla bokhyllan och som är i silver, duger mer än väl. Den och renen i glas, nu snackar vi julstämning.

Vi går ofta en promenad genom Bonnstan, de gamla, timrade små stugorna som kyrkobesökare från långt bort, kunde bo i och övernatta i vid speciella kyrkhelger. Nedanför finns finaste "Hälsans stig" längs Skellefteälven, min älv. Men nu är det, som bekant och med all oönskad tydlighet, vinter.

Då sitter man inne, mer insnöad än någonsin, och börjar tänka på julen. När jag borde tänka på Ukraina och andra krigshärjade länders folk. Men jag vill inte bara gräva ner mig i bekymmer. Jag tar julen med en klackspark, insnöad som man är, och kan inte annat än att hålla med allas vår guru, Kalle Anka, om förvandlingen av vår stad:

Ibland blir jag sugen på te och rostat bröd. När det händer, har vi sällan nån fralla i frysen men den här gången inträffade undret! En skivad franska till och med, det kunde inte bli bättre, jublade aningslösa jag. Det hade nämligen kunnat bli oherrans mycket bättre om inte brödskivorna, samtliga,  haft stora hål i mitten!

Har jag missat nåt?? Kan det ha varit innefolkets senaste uppfinning; Känn doften av rostad fralla - den blir du inte fet av!

Jag menar, finns det hål i produktgranskningen? (Ursäkta ordvalet)

Kan vad som helst lämna en produktionslinje med stämpeln "Klar"? En bil utan ratt. Klar! En hårborste utan piggar. Klar! En flaska mineralvatten utan vatten med med kolsyra? Klar!

Jag hänger inte med i svängarna för jag tillhör inte innefolket. The Influencers! Om jag hade tillhört en hängiven beundrarskara till någon sådan, kanske jag redan innan jag köpte den skivade frallan, varit medveten om dess fördelar; Doften utan fett!

Jag känner att jag har tagit klivet in i den så länge föraktade gruppen: gnällkärringar! Men - vet du vad det är för skillnad på ordet käring (med ett r) och ordet kärring (med två r). Det är faktiskt lika stor skillnad som en frallaskiva som är hel och en som har ett gigantiskt hål!

Den ena älskar man och den andra blir man rasande på. Tänk vilken skillnad det kan bli på grund av en liten bokstav.

Det är därför det finns korrekturläsare, förlåt FANNS korrekturläsare. Och när de fanns, tolererades inte, till exempel, Vart bor du? Det heter VAR bor du?!  Vart har att göra med riktning! Var anger befintlighet!

Exempel: Var var hålen? Svar: I frallan.

Vart var de på väg? Svar: Till brödrosten.

Hur gick det? Svar: Åt fanders!

Att skrapa Trisslotter, är det samma sak som att dra på trissor?  Nej, självklart inte men när använder vi uttrycket "dra på trissor" då? Svaret är: så gott som aldrig. I stället säger vi, typ, "Det var som fan" eller "Åh, fan!"  Så erbarmligt urvattnat har vårt språk blivit.

Jag har alltid gillat att lyssna på äldre folks uttryck. Nu är jag ju för sjutton i den kategorin själv och den här generationen, som jag tillhör, har inget festligt språk som jag fascineras av. Ungdomar av i dag har ett språk som tar sin tid att lära sig, om man överhuvudtaget kan. Det gäller ju också att förstå innebörden så man inte gör bort sig totalt.

När mina barn var i tonåren, gällde det att analysera tonfallet på deras svar mer än ordet självt. Om jag, typ, frågade: Vill du följa med och handla? och sonen svarade "Gärna" så var det tonfallet man fick lyssna till för att förstå innebörden. Och tonfallet sa: Tror du att jag är typ tre år, eller?

Om jag frågade min dotter: Visst har du gjort dina läxor? så kunde svaret mycket väl bli: Jo, säkert.

Vilket självklart innebar att den läxan tänkte hon vänta länge med, hon hade annat att göra som var viktigare.

I dag har Staffan och jag, med förenade krafter, fått ihop sju barnbarn i åldrarna från 20 år till åtta månader. Jag måste säga att det är minstingen man förstår bäst. Inga ord, bara känslor.

Men kramas gör de, allihop. Det säger mer än ord.

Jag har arbetat och trivts som korrekturläsare. Visst kallades vi för "knorret" och ansågs väl lite besvärliga men när vi upptäckte fatala (ödesdigra) felaktigheter och rättade till dem var ändå oftast tacksamheten stor. Tyvärr försvinner det yrket mer och mer, vilket är helt fel, tycker jag. Rättstavningsprogram löser inte faktafel, till exempel. Särskrivning, som har blivit så "populärt", kan ge ödesdigra konsekvenser. Nu kommer tiden då en och annan skum tomte blir uppäten. Kanske lika bra det.

Jag anser mig inte vara en petimäter men jag morrar åt media av alla slag, samtidigt som jag själv slarvar med ord när jag pratar. Och det gör jag ofta och mycket, påstår en del. Förresten, ordet påstår, vad menas med det? Kan det vara det te jag avnjuter på morgonen? 

Ord är underbara. Jag dissar bara de fula. Ordet "traska" till exempel, vilket numera också betyder "någon som köper en dyr flaska champagne på en nattklubb och sedan låter den stå kvar på bardisken utan att dricka upp den". Ingen risk att jag ska ut och traska på stan i dag. Därtill är det för dåligt väder. 😉

När jag var barn var det en given sak att pappas semester skulle tillbringas i bilen, i tält och på fina rastplatser. Det viktigaste i packningen, förutom tältet, var spritköket, plasttallrikarna och konservöppnaren. Och burkarna: Salta biten, Bullens varmkorv och andra lättlagade maträtter men, framför allt: Köttsoppan! 

Nu, när både Staffan och jag har ständig "semester" och bor i stugan hela sommaren är det självklart en annan meny som gäller. Men det ska alltid finnas ett par köttsoppaburkar på hyllan att ta till om behovet av snabbmat uppstår. Vilket det gjorde en dag. Alltså värmde jag köttsoppa och fixade varsin ljusugnsbrödmacka med ost. Räknade med att lunchen inte skulle ta många minuter. Men . . .

Ve och fasa och ännu värre än så. Det uppdagades snabbt att jag hade köpt fel märke på burken och i denna soppa fanns - gröna ärtor! Vilka inte överhuvudtaget får finnas. Det blev en tidskrävande, minutiös genomgång av soppan och varenda liten ärta lyftes ut och placerades på ett hushållspapper. Hade vi inte tidsnöd och bråttom värre? Sånt kan man tydligen förbise om nödläge av en annan form uppstår. Liten, rund och grön.

Man ska, som par, inte vara alltför lika, sägs det. Det är en jädrans tur att vi har gröna ärtor som skiljer oss åt för i övrigt är vi skrämmande lika. Inte utseendemässigt förstås för då skulle vi ju ha verkliga problem, utan de små differenser som finns, kan exempelvis vara snooker. Han skulle, om han fick,  sitta i timmar och se på snooker på TV. Jag kan vara fascinerad i högst femton sekunder. Sen somnar jag sittande, vilket han inte tycker är bra för då vaknar jag efter en kort stund. Det är mycket bättre om du ligger och ser på snooker, tipsar han. Omtänksamt. Förmodligen tänker han på min onda nacke.

Vi kämpar på med våra olikheter.