saltatochkryddat

Stackars 2020. Året som kommer att gå till historien som ett av "dom värsta". För många "det absolut värsta".

Vi vet ju alla varför.

Men - tänk om vi förändras av just 2020. Tänk om det året gav oss en ny syn på livet. Tänk om vi har insett att hela jorden befolkas av exakt likadana människor. Ingen undantagen. Alla kan bli smittade. Fattig som rik. Blek som brun. Snäll som dum. Exakt alla befinner sig i samma sits år 2020.

Och det är bara vi tillsammans som kan göra något åt det. Är det inte fantastiskt!

Jo, om vi bara begrep det. Men det finns en väsentlig skillnad som förstör likheten. Förståndet.

Det lever sitt eget liv efter egen förmåga.

I alla fall blev julaftonen detta år, en alldeles ny erfarenhet. Vi träffades utomhus kring en eld och drack kaffe och varm choklad, pratade och skrattade. Ingen stressade, inte ens de yngsta som väntade på julklapparna. Även om de nog var lite oroliga. Jag har strängt påpekat att om de inte kommer med en önskelista i god tid innan jul, så får de acceptera vad som än finns i paketen. För vi slår inte in pengar i julklappspapper även om det är det enda de önskar sig nuförtiden.

Alfred, 15, fotbollskillen, har varit mest nervös. "Alltså, mormor, inga kalsonger eller sockar, det vet du".  Jag har hela tiden sagt att det är precis det som det blir om han inte önskar sig nåt annat än pengar. Och jag håller vad jag lovar. Visst fick han sockar! Som han tokgillar! På undersidan står det nämligen tryckt: Do not disturb (ena foten), I’m watching foootball (andra foten).

Så kan det gå i ett pandemiår med massor av tid över till att söka udda grejer på nätet. Gideon, 17, har sin boplats vid datorn, där han umgås med folk över hela världen. Det här med att bli hungrig kan vara ett problem. Då äter han nudlar. Okokta. Gottegott. Han bröt nästan ihop av en julklapp: Kokbok för gamers som inte orkar. Hans pappa bröt också nästan ihop - av skratt.

Arwen, älsklingstjejen, 14, är ju just: tjej. Där känner jag mig hemma. Mio, 11, är en liten filur. Honom kan man t ex ge en bunt nyckelringar med hans bild på, om inte annat så underlättar det för andra.

Däremot, Staffans barnbarn, Molly snart 10, kommer med en låååång önskelista. Mycket tacksamt. Och Emma, 2, hon låter sina föräldrar bestämma vad hon vill ha. Än så länge . . . 😉

Staffan slutade jobba i april. Hur tacksamma är vi inte nu när vi vet hur vårdpersonalen har det! Dessutom kan vi, hips, vips, packa ryggsäcken och ge oss ut på en biltur mot okänt mål när som helst. Eller läsa böcker nån timme utan att få dåligt samvete för den andra. För att inte tala om att kolla på sport på TV. När som helst på dygnet.

Just nu, när jag skriver det här, dammsuger han. Perfekt arbetsfördelning 😍

Mat och sånt handlar vi på nätet. Beställer och hämtar en viss dag och viss tid. Men ibland måste det handlas något förutom det planerade. Jag har försökt att gå in på affären iförd handskar och ansiktsskydd men jag har fått ge upp. När jag andas i ansiktsskyddet, immar glasögonen igen och jag ser absolut ingenting. Det funkar ju inte. Därför har Staffan tagit på sig den uppgiften. Det blir dessutom billigare. Han impulshandlar inte 🙄

Jag tycker vi ska minnas 2020 som året då vi tvingades bryta mönster. För jag tvivlar på att något annat än en världsomspännande, livsfarlig pandemi hade fått oss att göra det.

Gott Nytt År, kära du! ♥️

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen.

Det var väl så han sa, den gode Mattias Fredriksson, när han tog sig upp för den jobbiga, tokbranta backen i Tour de Ski. Jag har tänkt på de orden många gånger under de senaste månaderna.

Varje dag har känts som ett tungt, jobbigt kliv mot det hägrande målet: den 21 december. Vintersolståndet. Vilket vackert ord.

Det har varit mörkt, mulet och murrigt både utom- och inomhus, men även inombords har det känts ovanligt tungt. Det beror förstås på att jag fick en tuff period för själen sedan hjärtat fått en ny kompis och hjärtevän. Själen hängde liksom inte med i svängarna, utan ägnade sig åt att vara mörkrädd, på gräsen till svartsjuk. Förstod inte vad som hade hänt och kände sig åsidosatt.

Nu ägnar den sig helhjärtat åt att glädjas åt hjärtevännen, pacemakern. Den har äntligen förstått att hjärtevännen är en själens välgörare också. 

På tal om välgörare, i går hörde Alfred, 15, av sig via sms: Jag skulle vilja göra en beställning på knäck utan plast.

Som tur var hade hans mor, tillika min dotter, förberett mig på att plast kunde även benämnas hackad mandel. I knäck. Ett jättedumt tilltag av en vuxen människa att förstöra knäck genom att tillsätta någonting som försämrade resultatet så till den milda grad, det måste upphöra.

Jag skulle aldrig komma på tanken att blanda i hackad mandel i knäcken hädanefter. Speciellt inte så länge mormor får specialbeställningar. Knäck och köttfärssås. Båda numera utan plast.

Vi har börjat ett nytt liv, mannen och jag. Han är ju numera både dag- och nattledig,  vilket vi båda njuter av. Men vad gör man så här i Coronatider då? Förutom att läsa böcker, lösa korsord och se på sport på TV? Man går ut och går. Vanudå? Ingen som blev imponerad? Då ska du veta att promenader i ur och skur har inte stått högt på agendan, dels hos en som jobbat i vården och gått och gått och gått heldagar och ibland nätter. Inte heller hos en knäsvag gammal tant, som knappt vågat gå utanför dörren utan stöd, på grund av ett skadat, värkande knä. Nu är det andra bullar som gäller!

Tyvärr verkar vädergudarna inte unna oss det välgörande nöjet genom att göra gator och gångvägar såphala och kullriga men vi trotsar dem och "pjekkar på" med broddar under sulorna och syre i lungorna. 

Och, från och med nu, när vi alla går mot ljuset och förhoppningsvis ljusare tider, finns faktiskt hoppet om att vi, kliv för kliv, kommer att överleva uppförsbacken.

Nu tar vi först klivet in i julen, en annorlunda sådan på många sätt, och bäddar in oss och njuter av att bara vara i stället för att stressa och hinna med.

Jag önskar dig en frisk, skön, god och glad jul och du, "låt aldrig hoppet försvinna, det blir ljusare igen". Kram 🤗 

En ren uppenbarelse!

Efter en evighet med femtio nyanser av grått, såg jag plötsligt och högst oväntat något blått. Och inte bara blått utan ljusblått!

Tänk att en bit blå, ljusblå, himmel kan orsaka uppståndelse. För så blev det. Jag ropade på Staffan: Kolla, kolla snabbt, kom! Titta på himlen!

Han trodde antagligen att F 21:s utlovade men uppskjutna flygande julgran var på ingående men det var större än så. Efter att ha uthärdat veckovis med ljusgrå, mörkgrå och svart himmel, blev jag som tokig av lycka över att få se fragment av den vackraste färg jag kunde tänka mig just då.

Hopp. Hoppfullt. Hoppingivande. Allt annat än hopplöst nu.

I skrivande stund vet jag inte om det är himlen jag ser när jag tittar ut och upp, allt är snögrått men vad gör det när jag har skådat ljuset! Det finns där bakom.

När jag var liten, blev jag jättesur om det var sol på julafton, det förstörde den rätta julstämningen. Just den dagen skulle det snöa, stora lapphandskar skulle glatt singla ner mot marken och lägga sig som bomull överallt. Då, och bara då, var det riktig jul.

Nu får det inte ens snöa lapphandskar. Ordet "lapp" har blivit brännhett. Kanske finner man då orsaken till att det numer oftast kommer "flister" av snö blåsande snett ner mot marken. Snön faller, sjunger Ulf Lundell. I helskotta heller! Den blåser. Virvlar. Det var lapphandskarna som föll. Flistret har inget romantiskt över sig alls.

I år ska vi fira julafton utomhus. Med minst två meters avstånd till varann. Den enda som inte har den restriktionen är Iza, en golden retriever som inte förstår sig på sådana saker som avstånd. Men å andra sidan behöver hon ju inte följa FHM:s rekommendationer heller. FOLKhälsomyndigheten kan inte bestämma över hundar, säger hon. Vilket skulle bevisas.

Men jag plågas. Inga kramar med barn och barnbarn. Det finaste, bästaste som finns. Men det blir, som en känd ordspråkssabotör sagt: Den som väntar på nåt gott, kan gott vänta.

Under tiden får maken stå ut med närhet i tid och otid, för kramas måste jag. Det finns ju inte ens kramsnö att krama. Bara flister på snedden.

Häromdagen var vi på upptäcktsfärd i en, för oss, obekant stad. 

Sedan vi flyttade in till lägenheten från stugan, har vi knappt varit i själva stadskärnan, på grund av pandemin. Våra, numera dagliga, promenader går åt andra håll. Men så tänkte vi, plötsligt en dag, att vi skulle gå och kolla läget med Sara. Det är vårt nya kulturhus, som är under uppbyggnad och som  lär ska bli något i hästväg. Eller hästväg och hästväg, förresten. Det ska bli betydligt större än så; Skellefteå stads nya Kulturhus, cirka 80 meter högt!

Namnförslagen var många, speciellt de inofficiella. Men till slut blev det, kort och gott, Sara. Som en hyllning till en av Västerbottens största författare. Att efternamnet ströks kan bero på att det finns en och annan Lidman som skulle yvas. Jag känner en. Och egentligen borde han få yvas över sitt efternamn då bägge sönerna har bytt bort det mot Hugosson och Morén. Det är som ingen ordning på släktnamnen längre. Min måg, Adam, har samma efternamn som jag, till exempel. Det är jag i och för sig väldigt stolt över men förr i tiden skulle det nog ha betraktats med skepsis.

Att jag, som gift, inte heter som Sara och Staffan i efternamn, beror helt enkelt på att jag är less på att byta. Och på att den store indianhövdingen Floyd Red Crow Westerman heter så. Kan man inte, om man riktigt anstränger sig, ana ett släktband där? Precis som mellan Sara och Staffan . . .

Hur som helst, vår stad genomgår en förvandling. Det byggs överallt, mest på höjden. Gator läggs om, stängs av, blir enkelriktade och försvinner. Hoven droven. Åker man österut, där man tidigare fick vänta innan Bergsbyn och Ursviken dök upp, finns nu ett jätteområde med en batterifabrik som centralpunkt. Åker man västerut, mot stugan, där det tidigare bara fanns skog, kan man nu tro att det har kommit upp ett nytt bostadsområde men nix, det är ett gigantiskt vattenverk som ska förse Skellefteå med omnejd med friskt, fräscht nytt vatten. Och varifrån hämtar man vattnet? Självklart vid vårt stugområde så nu omfattas vi av restriktioner. Vi får, till exempel, inte bryta en guldgruva på vår tomt. Vilket vi självklart hade tänkt göra för att trygga vår ålderdom.

Ofta går vi igenom Nordanåområdet på våra promenader. Det är ett fint område det. Där finns det som andas förfäder och historia. Där finns också vårt före detta kulturhus. En gammal, jättevacker byggnad som under några år tjänstgjorde som läroverk. Där träffades min syster och svåger. DET, om något, kan man kalla kul tur.

Terminator sa "I’ll be back". Jag säger "I am back"!!

Bägge kan uppfattas som hot. Eller löften. Det beror helt på hur mottagaren tar emot det.

Man kan kanske likna det vid tjurskallighet. Men det både känns och låter bättre med längtan.

Jag hade gett mig den på att ringblommorna jag hade sått i kitteln skulle blomma. Inte i juni. Ej heller i juli. Men i augusti! DÅ kom luktärterna jag inte hade sått i kitteln.  Det löns inte ens att försöka förstå.

Första september flyttade maken, jag och kitteln till stan igen. Ringblommorna SKULLE blomma!

I månadsskiftet september/oktober kom den första. Bedrövligt liten och klen men dock en blomma.

Sen kom en till och den blommade ut för fullt i en knappnåls storlek.

Då gav jag mig. Nöjd och segerrusig.

Ibland är det bra att känna längtan. Efter att skriva, till exempel. När jag äntligen tog tag i problemet med bloggen, visade det sig att det inte längre var ett problem, så nu är vi där igen. På nätet. Samma namn, samma knaserier.  Saltatochkryddat.  Pandemi, hockey, barnbarn, kärlek, ilska, överdrifter och underdrifter. Vackra bilder och mindre vackra. Helt enkelt, det blir som vanligt.

Just nu befinner Staffan och jag oss i en sorts karantän. Vi träffar folk utomhus men inte inomhus. Det blir kanske, till och med, julklappsutdelning utomhus. Vi har familjemedlemmar som träffar en massa människor varje dag. Barnbarnen går i skola, barnen jobbar i vården, i byggen, inom räddningstjänsten, i industrin, på affär, ja, överallt där det finns folk. Och förmodligen smitta. Vi måste vara försiktiga.

En vacker dag är pandemin borta och vi kan kramas igen. Inte armbågas längre. Men till dess är det vårt "jävla ansvarsområde" (du har väl sett reklamen där flickan har glömt gympakläderna?) att följa restriktionerna. Ingen undantagen.

Nu ska jag beställa mat å sånt på nätet. Det är kul. Då slipper jag ha munskydd.

Hoppas du har det bra och mår bra, efter omständigheterna. Jag, egoisten, mår väldigt bra nu när jag får blogga igen. Hoppas vi hörs.