saltatochkryddat

Vi har varit på en minisemester. Någon av oss har varit längre bort än den andra.

En tvådagars var vi överens om. En hotellövernattning räcker. Lite lyx kan man väl få unna sig även i dessa dagar.

Så resonerade vi, packade resväskan och picnickorgen och begav oss norrut.

Haparanda var första dagens mål. Cape East hette hotellet, som såg trevligt ut på bild.

Att det stämde, kunde vi konstatera när vi kom fram och installerade oss.

Men - efter en stund fick jag ett mejl: "Välkommen till Finland!", vilket gjorde mig lite konfunderad. Visserligen såg vi Finland på andra sidan bron men nog stod väl ändå hotellet på svensk mark?

Efter en god middag i Bistron, för min del bestående av Fish’n’Chips 😋, kände vi oss lite trötta och gick tillbaka till rummet. Vi slötittade på TV när Staffan plötsligt hojtade: Har du tagit medicinen? (En gång vårdmänniska, alltid vårdmänniska).

- Nej, varför skulle jag ha gjort det? undrade jag förvånat.

- Jamen, klockan är ju nio!

Jag tittade på min mobil och konstaterade: Nää, den är bara åtta.

Efter två ögonblicks förvirring förstod vi att Staffan nu var den som befann sig i Finland, inte jag dock, som var tillbaka i Sverige. Tydligen.

Ibland märker man inte att man färdas.

Ibland gör man det.

Dag två, efter en ljuvlig frukostbuffé, satte vi kurs mot ett mål som jag bävade för: Kukkolaforsen! Staffan hade aldrig varit där men det hade jag! Mina föräldrar, min syster, jag och 597 000 knott och cirka sju miljoner mygg! Jag bävade.

Facit: Inte en enda blodsugande, gällt svirrande insekt men ett sagolikt väder, fiskare som håvade sik och Finland på gångavstånd. Ja, om man nu kunde gå på vattnet, vilket ju inte är alla förunnat. Vi hade kunnat stanna länge men vi hade lovat våra tomater, gurkor och blommor att komma hem så. 

Eftersom vi ofta har gott om tid, gillar vi inte att färdas på de breda, hårt trafikerade vägarna. Vi valde i stället en smal, jättekurvig, stundtals grusad väg, där vi nästan blev påhoppade av en ren, en så kallad vägren. Det var bara gruset som sprutade vid den häftiga inbromsningen som hindrade odjuret att hoppa upp på vår bil.

Bakom varje kurva doldes nya hemliga, spännande saker och kurvorna var många. Tur att inte syster Gun var med, hon som blir åksjuk bara hon ser en bild på Dolly Parton.

Tro nu inte att äventyret slutade där. Vi hann knappt hem till stugan innan det var dags att sätta sig i bilen igen och åka till en gatufest!

På våran gata i staan, som den beskäftiga Stina i Saltkråkan sa, hade driftiga grannar nämligen anordnat en grannarpågatan-fest som var otroligt trivsam. Nu känner vi varann, nu är vi nära och inte alls så långt borta som tidigare. Den ska bli årligen återkommande och ett vandringspris är instiftat; ett förgyllt brunnslock! Gissa på vems balkong det står nu i ett år? Vi är så stolta. Brunnsgatan Masters!

Nu är vi nära på riktigt, vi som tidigare varit nära men ändå långt ifrån.

Det känns bra.