saltatochkryddat

Som tur var fick jag vara med och fira Honom!

I dag är firandet av betydande mått men när jag gick ut gymnasiet stod det inga föräldrar, syskon och släktingar och väntade på skolgården med skyltar och blommor i massor.

Jag fick mitt slutbetyg, kramade alla klassisar och tog Malåbussen hem. Den passerade alltså min hemby men stannade, vare sig jag ville eller ej, utan att jag plingade, eftersom han kände igen mig sen många år. Hemma väntade mamma med gofika, en proffsig studentskylt som syster Gun hade tillverkat och Guns gamla studentmössa.

Jag blev fotograferad sittande på ett biltak och sen var festen slut.

Tack och lov är den traditionen borta.

Dagens studenter får verkligen fira och det har de gjort sig förtjänta av minsann. För om de trodde att allt slit är över nu så vet vi andra annat. Jobb, söka bostad, fortsätta utbilda sig, tävla i konkurrensen om jobben och, ja,

det är bara början det.

När mina barn tog studentexamen var deras ljusnande framtid verkligen deras.

Hur mina och andras barnbarns framtidsutsikter formas, är väl lite svårare att sia om. Men jag tror och hoppas att de är lysande för det är de värda.

Och till mina och andras barn och  barnbarn säger jag bara: Sjung om studentens lyckliga dar! Låt inga gammgubbar och gammgummor sätta käppar i hjulet genom att än en gång sätta stopp för examensfirande. Och då menar jag inte en mängd alkohol för att fira. Då kan man t ex dratta i älven och tappa studentmössan. Eller, ännu värre, helt och hållet tappa huvudet.

Jag önskar er alla en lysande framtid men, ego som jag är, framförallt Gideon, årets studentbarnbarn 💞

För alla ser väl att det är en örn!

Vi har på tusen olika sätt försökt få hackspettar att förstå att de inte är välkomna till småfåglarnas matservering men icke. Då tog jag till slut min vän Google till hjälp och se, där fanns ett verkligt och miljövänligt tips. Hackspettar är rädda för stora rovfåglar sa Google och tipsade om att tillverka en naturtrogen örn, till exempel. Sagt och gjort. Jag hade ju redan hittat stommen till den livsfarliga örnen i skogen och när jag så klistrade dit två stränga ögon, borde det ju vara klippt för hackspettarna. Och visst avbröt de inlandningen till fågelbordet och skrek rätt ut av ren fasa!

Jag var nöjd. Småfåglarna brydde sig inte om örnen, de hade bara mat i sikte.

Men - min vän Google hade missat en grej. Hackspettar ser och lär. När inte småfåglarna blev uppätna av den gigantiska rovfågeln, började snålheten efter gratis mat ta över och den större hacken vågade sig fram, glufsade i sig frön utan att bli attackerad och själv uppäten och då var det förstås kört. Hacke den mindre tog till sig lärdomen och med ett dödsföraktande skrik kastade han sig mot fågelbordet. Det gick hur fint som helst att äta och kasta frön omkring sig. Rackarns!

De matglada ekorrarna kunde Staffan överlista på direkten. Eftersom matserveringen till fåglarna tronar längst upp på en metallstång så smorde han in den med matolja och vips fick Kvirre åka rutschkana i stället för att käka lunch. Mycket listigt och effektivt gjort av min Handyman.

Kriget mellan hackspettarna och mig har däremot fortsatt med lika förödmjukande resultat - för mig. Till slut tvingades jag ta till den tidigare så framgångsrika skrämmaren designad Staffan : Bullens varmkorvburk!

Fästad i ett låååångt snöre och med en mutter hängande inuti burken på samma snöre (äh, du fattar, va?) så att när Hacke närmar sig målet, eller måltiden, drar någon av oss ett snabbt ryck i snöret och plåtskramlet som uppstår, skrämmer livet ur hackspettarna. Men är det något den arten har så är det gott om dåligt minne. Så, efter en stund är den där igen och kriget är i full gång.

Men småfåglarna, de gulliga, kvittrande, färggranna, sjungande, de har intelligens nog att kunna särskilja ljud som ska skrämma objudna gäster från ett välkomnande pladder från oss.

På tal om ljud så har jag varit så orolig över att koltrastens skönsång har fattats hela våren. Han brukar sitta längst upp i en stortall och sjunga så vackert över nejden men nu har den bara lyst med sin frånvaro och jag har deppat. Men så i går! Det var som att han kände på sig att han behövde låta höra av sig. Förmodligen bor inte familjen på det vanliga stället av någon anledning. Kanske är ungarna allergiska mot liljekonvaljer, vem vet. Men de är där! Här! Och jag är mild i mitt sinne.

Även om hackspettarna inte är ett dugg rädda för örnar. Jag får nog fasen tillverka en struts.

Jag tycker jättemycket om djur. Till djur räknas hundar och fåglar. Till fåglar räknas inte hackspett.

Ibland dyker det upp varelser från en annan planet. En sådan hade placerat sig på Staffans jackärm. Vi enades om att den såg ut som en skallerorm baktill medan resten verkade tillhöra en, alternativt två, äckliga typer.

Till vår räddning kom Yvonne med en nyinstallerade app! (Ett utropstecken där, faller sig helt naturligt 😉) Det var bara att visa fotot för appen och vips kom svaret; ontholestes merinus.

Jaså den! På "ren" svenska: Svartbent dyngkortvinge. Inget vackert namn direkt men den gjorde onekligen skäl för det.

Att bo så här, mitt i den praktfulla naturen med skogen inpå knutarna och älven glittrande nedanför, gör mig så imponerad av hur alltet hänger ihop. Jag kanske inte fattar och förstår allt men att det verkligen är så, är utom allt rimligt tvivel. Det räcker. 

Några som jag absolut inte blir klok på är ekorrarna. De sötaste, uppenbart mest "oskyldiga", tjuvar och mördare, jo,  jag vet, hur ska jag förhålla mig till dem?

När det är slut fågelmat i behållaren, sätter sig en ekorre på gräsmattan nedanför och tittar bedjande på oss med tassarna knäppta till bön:

Om vi inte agerar som den tänkt,  sticker den förmodligen och äter upp nåt fågelägg. Så - vad göra?

Något nytt, glädjande, har också hänt. Det har flyttat in ett fågelpar i Skellefteå AIK-holken!

De är snabba, arbetsamma, samspelta och jobbar frenetiskt för att leverera många mål. Välkomna, säger vi.

En älg kan komma förbi och luta sig mot altanräcket en stund, en björn kan lufsa några meter från stugan, ett sädesärlepar kan dominera hela taket, en eller två harar kan dyka upp på kvällen och se om det vankas nåt gott på tomten, allt kan hända!

I fjol sommar fanns det inga mygg. Man kan alltid hoppas att våra vänner, fåglarna, äter upp dem som eventuellt tänkt sig hit i år.

Jag kom att tänka på när två av mina vänner från tiden i Västerås, kom och hälsade på en sommar. Jisses, vad de klagade efter första nattens uteblivna sömn på grund av att det aldrig blev mörkt. Tänk ändå, jag som fullständigt älskar våra dagsljusa nätter, sommaren blir ju faktiskt dubbelt så lång på så sätt, kan inte förstå dem som föredrar mörker. Men - man jer ju som se olik. Och tur är väl det.

Jag är i alla fall där jag hör hemma. Även om det dyker upp en dyngkortvinge som skrämmer vettet ur mig ibland. Tur att jag har en cool superhjälte att tillgå då. 😍