saltatochkryddat

Detta är en Goliatmusseron. 

Väldigt ofta blir jag nyfiken på varför saker och ting får de namn de får. Det drabbade mig bland annat när vi var ute för att plocka sandsopp, som i torkad fason helt klart är en fullgod smakersättare till den något lömskare murklan.  Plötsligt ropade Staffan: Goliat!

Han brukar inte slänga ur sig bibliska namn bara sådär så jag förstod att han hade hittat en av världens dyraste svampar, vilket ju faktiskt berättigar någon till att höja rösten.

Jodå, det var ett gäng goliattar där men då det var sandsoppar vi var ute efter så nöjde vi oss med att plocka två stycken dyrgripar. Kanske skulle det komma nån efter oss som skulle uppskatta en och annan Goliat mer än vi gjorde då. Vildsinta eller ej.

Att få vara ute i skogen en solig höstdag är en lisa för kropp och själ. Lisa?  Där har vi ju ett namn som betyder nåt minsann!  Men nu var det ju om skogen jag skulle skriva, eller kanske snarare skogsluften. Den är jag som tokig i! Ren, klar, mångfärgad, lite krispig och ändå mjukt omfamnande. Jag skulle vilja kunna bo mitt i skogen året om, om jag hade andra egenskaper än dem jag besitter. Jag är räddlive, mörkrädd, feg, fantasifull i överkant och misstänksam. Gissa vad som med säkerhet finns i en mörk skog!  Jag vet!

Men en solig höstdag. Den du.

För att återgå till namn. Många namn har en alldeles egen historia. En del blir älskade, andra byts bort, somliga blir förvanskade, andra ersätts och glöms bort. 

Själv funderade jag skarpt på att byta till Bember Vidoverj. Min bästis valde Åsaville Benderniz. Men det hela föll på att man var tvungen att vara myndig och att vänta tio år orkade vi inte. Synd, va?

Men vid havet var vi. Och gudabenådat vackert var det.

Ibland drabbar den oss. Reslusten. Då packar vi ryggsäcken med kaffetermos och mackor och drar. Det behöver inte bli långt, bara det är mysigt där. Ibland längtar jag till havet och den här dagen blev det så. Sedan var vi nöjda och återvände hem till älven.

Det börjar så smått närma sig höstflyttning. Från forsens brus till trafikbruset. Man måste liksom ha omväxling på bruset. När sedan mörkret parkerar sig oförskämt länge och snön tror sig vara en gåva till mänskligheten, då är en stadslya det perfekta boendet. Med varmgarage och hyresvärdar som fixar snöskottningen. Med SHL-hockey och spansk fotboll på TV. Det går an.

Men den här tiden på året borde egentligen kallas klimakteriefasan. Förlåt, klimakteriefasen. Man svettas kopiöst ena dagen och får sätta på sig fårskinnsfodrat andra dan. Eller varför inte förmiddan kontra eftermiddan. Timme för timme?

Upptäckte till min glädje att det börjar bli dags för en sväng med bilen igen. Jag klarar inte en morgon utan tre smörgåskex! Göteborgs. Som numera tillverkas i Lettland. Därifrån kommer tydligen de utlovade leveranserna lika  ofta och säkert som de utlovade regnfria dagarna. 

Men - inget ont som inte har nåt gott med sig, Eller: It’s  a  blessing in disguise, som det väl heter på ren svenska nu för tiden.

Det är något speciellt med nummer 10, så mycket har jag förstått.

I hockey finns det bara en, säger EN, med 10 på tröjan. Eller finns och finns. I dag kom nyheten som jag, och många med mig, har bävat för; Joakim Lindström lägger av.

Nu är jag inte mottaglig för argument som "nångång måste det ju ske". Varför då? Jag är helt övertygad om att han skulle vara bland de bästa, även som åttioåring. Han är ju, trots allt, bara 39 år nu.

Själv la jag av med idrott i mycket tidig ålder.

Så fort jag lämnade mellanstadiet och dess idrottslektioner, landhockey, landbandy och kast med liten stenhård boll, lämnade jag också den aktiva (nåja) delen av tävlingsidrotten. Förutom åskådardelen. 

Vilka matcher och tävlingar jag har deltagit i! För när mina barn började med tävlingsidrotten, då deltog jag. Aningen mer än vad barnen uppskattade.

När de gav upp sina idrottskarriärer, adopterade jag nya. Inte barn, direkt, utan deltagare i olika sporter. Hockeyn var utan tvekan störst. Och när jag i mycket vuxen ålder, träffade min tvillingsjäl med samma passion för idrott (och mig 😉), var lyckan fullkomlig. I dag är den tillfälligt något grusad.

Jag är en gammal tant. Jag har hunnit vara med om en massa som har lagt av. Min bil, till exempel. Tillverkaren av den vita, mjuuka cocosglassen.  Beatles. Och nu, Jocke Lindström, nummer 10 i Skellefteå AIK. Liraren med stort L. Och inte har jag något barnbarn att hoppas på när det gäller att axla Jockes mantel. Möjligen Ronaldinhos.

Jocke, du kommer att vara saknad. Det var oerhört prövande när Jimmie slutade men han hade tröja nr 21. Den hissades i taket på Skellefteå Kraft Arena . Då klämde jag en liten tår.  han var ju liksom Mr AIK och stod mitt hjärta nära. Men nu. Nummer 10. Joakim Lindström. Den mest ödmjuka av alla stjärnor.

Okej, jag var inte gammal när Lill-Strimma blev min hockeyidol. Men han hade nr 5 på tröjan. En fantastisk hockeyspelare, men fem är bara hälften av tio. 

Det är precis det som är det märkvärdiga med nummer 10. Och jag har kollat. Siffran 10 betyder briljans. Var det nån som blev förvånad?

Inte jag.

Tusen Tack för allt, Joakim Lindström!