saltatochkryddat

Vi TYCKER om allting men vi tycker inte OM allting. När det gäller bilden ovan är det en smaksak medan annat kan vara mer obegripligt. Och vad är egentligen en smak?

En smak borde ju rimligtvis avgöras av tungans smaklökar men så enkelt är det inte. Det vore ju mer än konstigt, för att inte tala om äckligt, om jag, till exempel, ska köpa en ny blus och går in i affären och börjar slicka på kläderna, eller hur? Älskade mamma hade ärvt ett uttryck som är mycket bättre; att jöra öga e kalas. Trots det är det ju inte ögonen som har egen beslutsrätt, det finns många parametrar (fint ord, va) som ska stämma.

Men - när det gäller människor är det nåt helt annat som har avgörandet. Vad är det som avgör om jag tycker illa om en människa jag inte känner? Det finns folk som jag tycker genuint illa om fastän jag bara har sett dem på TV. Visst är det sjukt?  Lika knäppt borde det vara att jag kan skapa ett osynligt vänskapsband till människor som inte ens finns - annat än i böcker. 

För att återknyta till surströmmingen så tycker jag inte att den är lika god som den var en gång. Tänk dej att, som min kompis och jag, äta dig proppmätt på surströmmingsklämmor och sedan åka iväg på dans! Jodå, fullt möjligt om man inte är så förtjust i att dansa, för vem vill kinda med en som avger en odör, inte bara via munnens prat utan också via hudens alla porer.

Jag är ganska tolerant mot de flesta dofter men fruktansvärt intolerant mot lukter av olika slag. Ingen nämnd, ingen glömd.

Luktintolerans kan gå i arv. Det är faktiskt väldigt mycket som kan gå i arv. Somligt verkar helt naturligt, utseende och humör, till exempel. Men en sprucken tumnagel! Vari ligger troligheten i att den ärvs? Far hade en sådan som aldrig helades. Ibland lånade han mors ofärgade nagellack för att försöka stärka nageln och dessutom förhoppningsvis bilda en sorts helhet så inte nagelsprickan skulle fastna i hans stickade tröja och orsaka att en lång tråd drogs ut. Vi döttrar retades med honom gällande hans bruk av lacket men han bara log och lackade vidare. Som om han lurade på nån hemlis, liksom. 

Nu lackar både syster Gun och jag varsin tumnagel ofta och mycket. Annars fastnar vi lite överallt där man helst inte ska fastna. Och pappa, han skrattar gott i sin himmel.

Hur är det möjligt att ärva en spricka i en nagel? Eller är det helt och hållet slumpen som har lite roligt? Men smaken, hur är det med den? Och när gör den premiär? Finns den redan programmerad i en nyfödd liten människa?  Eller ger den sig tillkänna samtidigt som viljan?

Äh, det finns mycket att fundera på i stället för att städa. Till exempel. Och resultaten brukar bli desamma. Man nöjer sig med att energiskt engagera kroppen en stund men efter ett tag finns det nåt annat som dyker upp och tar över. Nåt viktigare. En kopp kaffe och ett olöst korsord, till exempel. Var sak har sin tid.