En riktig sursnipa
Ibland blir jag så full i skratt och inte alltid vid rätt tillfälle. För inte så länge sedan hände det - igen.
När jag kom in i en läkares väntrum satt där redan en dam, något äldre än jag. MYCKET äldre än jag! Men parant och tidlös. Hon besvarade inte mitt hej, tittade inte ens upp från den tidning hon höll i. När jag hängde upp min jacka såg jag, som jag antog, hennes jacka hänga där, en jättesnygg sådan.
- Men åh, vilken snygg jacka, sa jag spontant. Är den din?
- Ja a (hur beskriver man ett ja med ett "hack mellan första och andra a-et?)
- Den var riktigt fin - och ovanlig, sa jag och satte mig ner.
Damen fortsatte att titta ner i sin tidning men plötsligt sa hon:
- Jag tycker det är så tråkigt med svart, svart, svart. Alla går ju bara klädda i svart.
Nu hade jag ju nyss hängt upp min svarta jacka och smygtittade ner på min övriga klädsel. Svarta byxor, svart blus och svart tröja . . .
- Och hur dom klär sig sen, fortsatte damen med blicken fastnaglad vid tidningen. Lager på lager, det ser så ovårdat och hafsigt ut.
Där satt jag med lager på lager i form av linne med spetskant längst ner som syntes under blusen som syntes under tröjan. Hoppsan!
Efter det att hon bläddrat en sida, klämde hon till med:
- Och frisyrerna sen! Eller, rättare sagt, bristen på dem. Nu ska man helst se ut som om man inte kammat sig på flera dagar, det ska spreta och vara ojämnt långt. Usch.
Jag visste på ett ungefär hur jag såg ut i håret efter att ha gått till läkarmottagningen i tämligen vildsint blåst men blåsten brukade vara min frisyrs bästa vän, då blev den som jag och min frissa ville att den skulle se ut.
Om inte en sköterska hade kommit och bjudit in damen till läkaren i det ögonblicket, hade jag kreverat. Av skratt!
Jag är inte ens säker på att hon hade sett på mig ordentligt, men hennes kritik var på pricken mot mig. Det var det som gjorde det hela så roligt, att hon bara satt där och stirrade ner i en blaska medan hon fällde den ena dräpande kommentaren efter den andra. Precis som om hon pratade för sig själv. Eller med mig. Vad vet jag?
Hon var ju bara en riktigt äkta snipa. Men med en förbaskat snygg jacka.
När jag kom in i en läkares väntrum satt där redan en dam, något äldre än jag. MYCKET äldre än jag! Men parant och tidlös. Hon besvarade inte mitt hej, tittade inte ens upp från den tidning hon höll i. När jag hängde upp min jacka såg jag, som jag antog, hennes jacka hänga där, en jättesnygg sådan.
- Men åh, vilken snygg jacka, sa jag spontant. Är den din?
- Ja a (hur beskriver man ett ja med ett "hack mellan första och andra a-et?)
- Den var riktigt fin - och ovanlig, sa jag och satte mig ner.
Damen fortsatte att titta ner i sin tidning men plötsligt sa hon:
- Jag tycker det är så tråkigt med svart, svart, svart. Alla går ju bara klädda i svart.
Nu hade jag ju nyss hängt upp min svarta jacka och smygtittade ner på min övriga klädsel. Svarta byxor, svart blus och svart tröja . . .
- Och hur dom klär sig sen, fortsatte damen med blicken fastnaglad vid tidningen. Lager på lager, det ser så ovårdat och hafsigt ut.
Där satt jag med lager på lager i form av linne med spetskant längst ner som syntes under blusen som syntes under tröjan. Hoppsan!
Efter det att hon bläddrat en sida, klämde hon till med:
- Och frisyrerna sen! Eller, rättare sagt, bristen på dem. Nu ska man helst se ut som om man inte kammat sig på flera dagar, det ska spreta och vara ojämnt långt. Usch.
Jag visste på ett ungefär hur jag såg ut i håret efter att ha gått till läkarmottagningen i tämligen vildsint blåst men blåsten brukade vara min frisyrs bästa vän, då blev den som jag och min frissa ville att den skulle se ut.
Om inte en sköterska hade kommit och bjudit in damen till läkaren i det ögonblicket, hade jag kreverat. Av skratt!
Jag är inte ens säker på att hon hade sett på mig ordentligt, men hennes kritik var på pricken mot mig. Det var det som gjorde det hela så roligt, att hon bara satt där och stirrade ner i en blaska medan hon fällde den ena dräpande kommentaren efter den andra. Precis som om hon pratade för sig själv. Eller med mig. Vad vet jag?
Hon var ju bara en riktigt äkta snipa. Men med en förbaskat snygg jacka.
Kommentarer
Postat av: Karin
Håller med dig Maude. DET var en riktig snipsurpuppa, förmodligen hade hon neråtgående mungipor. Jag har vistats i samma rum som en sån i dag. och man blir bara så LESS att se såna surpuppor!
Postat av: Maude
Jo, Karin, en hel dag blir för mycket, det kan jag hålla med om men för en stund kan de vara vansinnigt roliga! :-)
Trackback
