Ont, det gör ont ....

Nyårsafton. En upphaussad dag, eller heter det så egentligen? Det räcker väl med haussad (hå:sad), för det betyder väl att man har uppskruvade förväntningar på något? Äh, strunt samma, jag tycker att Nyårsaftonen ska vara glittrig, lyxig, vacker och spännande. Den skulle ha varit det i år också om inte om hade funnits. Och OM är detsamma som förkylning/influensa. Vi har den, Staffan och jag. Men vi har varsin. Vi, som skulle dela på allt, var det sagt.

Han lutar mer åt flunsan. Fick hög feber, tokvärk i kroppen och en hosta som låter som att den river sönder hans innandöme.
Jag då? Nej, mig är det inte speciellt synd om. Jag har bara ett stort "öppet sår" i halsen, blåsor på tungan och tungroten, täta bihålor och ont i skallen MEN jag har ingen feber! Däri ligger skillnaden!
Har man inte feber, orkar man vara uppe på benen, laga mat, gå ut med sopor etc. Eller hur?

I går gick mannen ut med sopor. En promenad på cirka sjutton meter, tur och retur, i minusgrader! Det skulle han inte ha gjort. Han har varit så sjuk i natt så att han (och nu citerar jag): har upplevt att sovrummet krympte, det liksom tryckte på från alla håll, jag kunde knappt andas . . .
Och jag, min hjärtlösa, feberfria varelse, jag bara sov. Fick jag veta.
Att jag vaknade flera gånger och inte vågade svälja, det sa jag adrig. Var liksom inte läge för det.

Det är ingen som har tagit mina smärtor genom livet på allvar. När jag, som barn, hade stuckit en sticknål genom fingret och Gun hade lindat gasbinda flera varv runt sticksåret så hörde jag genom sömnens dimma mamma säga:
- Men vad har hon nu hittat på? (skratt) Den här tar jag bort.
Och så tog hon bort gasbindan, det enda som höll mig vid liv just då. Min egen mor!

När jag fick njursten, vid sexton års ålder, sa läkaren "nej, du har inte njursten, det är du för ung för". Efter månader av plågor födde jag en taggig liten jävel och jag hade god lust att gå upp till den doktorn och slänga den mellan ögonen på honom. Han hade förstås inte märkt nåt, för den var inte stor och inte var den tung heller men en njursten var det! Och den var min.

Som barnaföderska var jag ett praktexemplar. Det sa alla barnmorskorna. Inte det minsta lilla kvidande kom över mina läppar. Men trodde de att jag inte hade vansinnigt ont för det? För det hade jag. Men jag visste att jag inte kunde konkurrera med barnens far, som led både svårt och hörbart.

Nä, jag har funnit mig i min lott och lider i det tysta. Och i kväll ska jag faktiskt fixa lite god mat för det är ju, trots allt, Nyårsafton. En kväll som vi skulle ha firat hos Ing-Marie och Lorentz med delikat mat och sprudlande dryck. Det är klart att jag orkar vara besviken. Men så har jag ju inte feber heller.

Kommentarer
Postat av: Lizzy eller Lizzie som du föredrar att kalla mig

Åh, så tråkigt! Krya på er!

2011-12-31 @ 12:56:26
Postat av: Maude

Tack Lizzyie! Har hört att ni själva inte varit så pigga men jag hoppas att ni är det nu och HELA 2012, ja, förresten hela 2000-talet. Här ska inte knusslas. Gott Nytt År på er alla tre! Kramis

2011-12-31 @ 17:25:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0