saltatochkryddat

I fredags var det äntligen dags. Årets mest efterlängtade junta, juljuntan! Vädret hade inte varit snällt så det var med viss respekt jag närmade mig bilen för att köra de långa milen till julstugan. Mina passagerare hade fått en chans att yttra sig och resultatet blev ett föga lugnande "vågar du köra så vågar vi åka".

Staffan skickade med mig förhållningsorder att vidarebefordra till övriga vilka innebar att de inte skulle locka mig till skratt så att jag tappade koncentrationen över bilkörningen. Det hade liksom hänt förut att jag tvingats stanna för att klarna sikten då tårarna svämmade över, för ni har väl alla gråtit av skratt nån gång? Jaha, det sket sig ju rejält redan när den första medåkaren klev in i bilen och värre blev det ju fler platser som fylldes. Innan vi lämnat stan hade mina glasögon immat igen.

Väl framme mötte oss ett varmt välkomnande jullandskap med lampor och ljus överallt, precis som varje år. Jag säger bara Tvärtjärn.

Vad vi inte visste då var att vi skulle bli rejält chockade innan kvällen var över. Vi satt som vanligt och pratade förtroligt alla sju på en gång, bland annat om vi tillhörde kategorin skrynklare eller vikare. Jo, vi ÄR djupsinniga. Då hördes det efterlängtade knackandet på dörren och samma, kära röst som alla år tidigare. Men - vad var det som kom in? Vår egen jultomte iförd långkjol och en blus som absolut ingenting gjorde för att dölja de enorma behagen som fanns därunder! Den röda luvan satt på plats men frisyren var definitivt annorlunda. Flätor! Den här jultomten kom inte, som vanligt, från skogen utan, som han sa "direkt från garderoben" . . .

Gissa hur hemfärden blev efter den upplevelsen?

Men lördagen kom trots allt, efter en vaknatt, och den innehöll alla våra sammanlagda fem barnbarn! Först åkte vi till Arwen och Mio för att gratta deras mamma. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte! Sen, när vi kom hem igen, kom Staffans son och sondotter Molly. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte. En stund senare kom bröderna Dalton, Gideon och Alfred. Ursäkta jag säger det men gulligare barn finns inte.

Efter en dag fylld med vrålande traktorljud, röstprov av en tiomånaders ung dam, prat i kvadrat för att överrösta varann, sjönk vi ner i soffan för att avnjuta en (okej då, faktiskt två) fotbollsmatch. De cirka femtiotusen personerna i publiken busvisslade, skrek, sjöng och levde om men vi två i soffan - upplevde det som en besvärande tystnad . . .
Det finns ingenting som glada barnröster och definitivt ingenting som barnskratt! Inte ens ett chockat gapflabb från en junta som tappat tron på jultomten.