saltatochkryddat

Om inte vintern hade sina egna idrotter, skulle jag inte stå ut. Jag är ingen vintermänniska. Punkt. Men jag är definitivt en vinteridrottsmänniska. Det borde inte gå ihop, jag vet, men vad är jag annat än motsägelsefull?

Alltså, förstå mig rätt nu. Jag idrottar inte. Punkt. Men andra gör det och det är det som gör mig så glad och lycklig. Topplaceringen på min lista har, självklart, Skellefteå AIK. Jag var AIK-are redan innan jag föddes. Sedan har jag ju haft några underleverantörer också, som Medle SK och nu Sunnanå, vilket beror på barn och barnbarn så klart.

Men åter till Skellefteå AIK som verkligen heter så, i motsats till Solna AIK som också heter IF, för säkerhets skull. Alltså skulle ju rimligtvis mitt AIK benämnas just AIK i hela Sverige medan Solna skulle heta AIKIF (uttalas ajkiff). Då AIKIF är ett så kallat Stockholmslag, har de naturligtvis företräde till namnet AIK medan vi tituleras SAIK, där S-et står för Segrare. Hahaa, det visste de inte! De trodde att det stod för Södra Lappland.....

NU ska jag hylla dem som hyllas bör. AIK:s hemmapublik. I matchen mot Frölunda höll publiken igång h-e-l-a matchen, trots att AIK låg under med 0-2 ett bra tag. Naturligtvis är det North Power/Västra Stå som får igång övrig publik så de borde få ett eget tröjnummer som aldrig får användas av någon annan. Så viktiga är dom. Det sjungs, klappas, ramsas (ett nytt verb, snart i Svenska Akademiens Ordlista), peppas så det står härliga till. Inget "hata" här inte, bara "älska". Genom hela livet, ända fram till döden....
Det är därför jag aldrig kan lämna Arenan förrän spelarna har tackat Västra Stå för då ska jag gråta lite. Och sakna. Marttinen. Han var den ende som åkte runt hela isen och applåderade publiken, hela publiken. Då grät jag ännu mer.

Jag får mina favoriter jag. På ont och gott. Av varierande orsaker. Helt ologiskt, ibland. Men så har jag ju mina intetyckaommare också och DET är logiskt. Som min son konstaterade när han insåg att jag inte tålde ett helt fotbollslag i spanska ligan, bara för att en spelare var lik någon jag var arg på här hemma. Sonen tycker verkligen att hans mor är ett fullblodsproffs när det gäller korrekthet, statistik, fakta och analyser. Åtminstone tror jag det.

Åter till AIK. Eller nästan.
I går var mannen och jag till Umeå på semester några timmar. Björkarnas stad. Fast nu har de tagit bort en massa björkar så det blir inte så många björklöv som skräpar omkring i stan på höstkanten längre. Är det ett tecken, månne? Björklöven försvinner mer och mer. Innan vi skulle påbörja hemfärden, kvistade (f´låt) vi in på en grill för att köpa en korv (gissa vems förslag!) så att vi skulle stå på oss ända hem.  Dess inredning kändes välkomnande, de hade nämligen svarta och gula lampor överallt. Jag förstår dom  . . .

Väl hemma fick vi njuta av en fullständigt fantastisk hockeymatch av AIK som spöade Linköping rejält. Och Crippe var som vanligt bäst, följd av Hadelöv (fastän han satt på bänken men där var han helt outstanding). Det är mina favoriter bland favoriterna och därför gick jag i taket när jag läste tidningen i morse. Crippe fick två stjärnor av fem möjliga. TVÅ!!! Och Hade bedömdes inte alls, trots att han var så bra på bänken. Vad är det för skit??! De där hockeyskribenterna kan inte hockey. Inte det minsta. Av mig fick i alla fall Crippe fem stjärnor. Det fick Hadelöv också.

För övrigt är jag så glad över att Jonte Hedström är tillbaka i elithockeyn. Om inte annat så för intervjuernas skull. Välkommen tillbaka, Jonte!