saltatochkryddat

Vintern rasat ut bland våra fjällar . . .
Men vad är det vi sjunger egentligen? Fjällar?

Drivans blommor smälta ner och dö . . .
Upplogade asfaltblommor?

Strunt samma, det är i alla fall vårens sång nummer ett. Tycker jag. Ett valborgsmässofirande utan Vintern ra är inget riktigt firande. Den ska gärna ackompanjeras av storspovens läte också. Lukten av eld tillsammans med doften av grillad (läs:bränd) korv är ett måste. Eldflagorna ska stiga mot den mörknande himlen som glädjeskutt över att vintern är slut och våren är kommen.

Men då brakar helvetet lös! Det tjuter, smäller och exploderar överallt och runtomkring. Smällare, fyrverkerier och häxpipor skrämmer slag på folk och fä. Jag avskyr det helhjärtat!

Därför är jag så glad för att jag får åka till Forsbacka i kväll! Där firar byafolken från Forsbacka, Krångfors och Slut att våren närmar sig med en jättebrasa alldeles intill forsens brus och de enda smällare som förekommer är när de kvarvarande isflaken längs stranden knäcks av vattenmassorna. Fyrverkerierna står stjärnhimlen för. Det är stämning det!

Ett år hade min kompis och jag, singlar som vi var då, bestämt oss för att vara lite wild and crazy och köpa några snälla fyrverkerier till vårt firande av valborgsmäss. Vi valde, efter långa diskussioner, pyttesmå stridsvagnar som skulle rusa fram och spruta eld genom kanonröret (eller vad det nu heter). Vi väntade tills mörkret lagt sig för att få bästa effekt. Altanräcket skulle fungera perfekt för stridsattackerna, trodde vi. Den första fick vi aldrig fyr på. Men den andra! Jädrar i min låda. Den hackade framåt ett steg och sa poff! Den tredje och sista blev den galnaste. I säkert en halv minut stod den och stampade och ryckte på exakt samma millimeter, utan att ge ett enda ljud ifrån sig, än mindre någon eld. Vi var jättenöjda. Vi hade förmodligen inte skrattat en bråkdel av det vi nu gjorde, om de hade fungerat som de skulle. Och ingen i grannskapet blev skrämd. Inte av vårt fyrverkeri i alla fall.

Nu hoppas jag att alla eldar som brinner i kväll, smälter bort drivans blommor i en hiskelig fart så att vi kan börja förbereda stugan inför sommaren. I går plumsade vi fortfarande i snö på vissa ställen. Det var inte kul. Alls.

Men sen tog vi ner almanackan från väggen och började se framåt. Mannens semester är inte så långt borta. Flytten till stugan är ännu närmare. Resan till Stockholm planerades. Och jag ska börja kolla på rutter som vore trevliga att företa med bil, lite senare. Tjoho! Det ska plockas hjortron. Och svamp. Sen flyttar vi hem igen till vår, förhoppningsvis, nybyggda balkong. Och jag ska börja gruva mig för den första snön. Och för att min dotter ska ringa och sjunga: Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra . . . Jag begriper inte hur hon har kunnat undvika min uppfostran så till den grad att skadeglädje är hennes signum. Men bara när det gäller snö, förstås.

Annars brukar vi sjunga Thank you for the music, lite då och då när vi träffas. Det brukar räcka med att jag ger henne en, låt oss säga godisbit, så börjar hon sjunga thank you och jag faller in direkt med "for the music" och alla häpnar över hur bra det låter och hur fantastiskt vackra våra stämmor är tillsammans . . .

Ja, ja, jag drömmer om att snön är helt borta i morgon också. :)