saltatochkryddat

Det här stämmer inte!

Jag brukar vakna till fågelbus och ibland ljudet av ett tåg långt borta. Klockan fem i morse kom tåget in i sovrummet! Jädrar vad det levde om. Sen vaknade världen successivt. En värld som jag vant mig av vid under många, långa veckor. Byggare Bob hade en högljudd konversation med någon ute på gatan. En moped, utan någon som helst ljuddämpare, skrällde förbi. Två morgontidiga hundar möttes just utanför vårt sovrumsfönster och de hade tydligen nånting otalt med varann. Så fortsatte det. Och inte nog med det. Det började egentligen redan i går kväll. Vi var båda slagna hjältar efter en jobbig flyttdag och ute var det fortfarande sexton grader varmt så vi öppnade  fönstret för att om möjligt kunna sova i den tryckande värmen och vad hände? Livemusiken från Matfesten vällde in och vi fick lyssna till Ständut Blakk eller om det var Krutov och det lät mycket och bra. Faktiskt. Men nog föredrar jag fågelkvitter. Åtminstone när jag ska somna.

 

Sen började det vända.

Tidningen var insmugen i dörren i stället för i en postlåda 700 meter bort. Duschen blev en häftig upplevelse. Vilket tryck! I stugan känns det ibland som om jag får stå och vänta på strålarna medan de tar sats för att orka klämma sig ut genom de små hålen i duschmunstycket. Här rörde jag knappt vid reglaget och tjong! blev jag pressad mot väggen av glada, morgonpigga vattendroppar som störtade fram. Jag kände mig positivt laddad när jag gick in i köket men när jag såg minen på mannen förstod jag att det inte var en allmänt rådande laddning. Han satt och stirrade in i väggen.

- Men hur är det, frågade jag.

- Det är här älven brukar vara, svarade han. När jag vänder huvudet åt höger.

 

Okej, vi har förlorat i utsikt det vi har vunnit i bekvämlighet men det är ju det som är det fina i kråksången. Variation föder längtan och förnöjsamhet. Oj, så klok jag är.

 

Gideon har börjat trean. Alfred har börjat ettan. Arwen har börjat förskolan. Mio vägrar ha på sig nåt annat än jeans. Molly har lärt sig säga flera namn. Och jag har lärt mig ett nytt ord: knärta. Det händer mycket just nu.

Vilken tur att jag har skrivit upp stödord så att jag ska minnas allt. Eller allt och allt . . . Nånting i alla fall.

 

Om det nu skulle råka finnas någon fler obildad varelse som, precis som jag, inte vet vad "knärta" betyder så delar jag gärna med mig av min nyvunna kunskap. När det pirrar i benen så släpper det inte förrän det knärtar i knät. Det må smälla och knaka hur mycket det vill men se det har ingen medicinsk effekt alls, utan det är det efterlängtade knärtandet som ger bot och lindring. Åtminstone om man härstammar från Hednäs.