saltatochkryddat

"Inte sällan fruktar fibromyalgipatienter att ha drabbats av Alzheimers sjukdom. Men den oron är obefogad, vid Alzheimer dör hjärncellerna successivt och det är inte fallet vid Fibromyalgi".

 

Gissa varför jag kallar boken, som citatet är hämtat från, för min bibel? Min tröst, mitt hopp, min tro.

 

I dag var det dags att läsa ett stycke igen. Nu är inte bara mina guldsmycken borta, nu kan inte batteriladdaren till kameran återfinnas heller men det värsta är nog att ett julbäddset har försvunnit!

 

Mina hjärnceller må vara vid liv men nog misstänker jag att de är på långsemester. De som är kvar, får jobba hårt. Jag tänker och tänker tills jag blir spyfärdig och utmattad men vad hjälper det? Inte kommer jag på var guldet eller laddaren är. Bäddsetet orkar jag inte ens tänka på, det blir bara för mycket. Det kan helt enkelt inte bara gå upp i rök. Det måste ligga på sin plats nästa gång jag tittar in i skåpet. Annars har hjärncellerna packat ner det och tagit det med sig på semestern. Kanske för att få lite julkänsla där de är.

 

Min blogg hade besöksrekord i går. Blir man glad eller blir man glad eller . . . misstänksam? Varför ville så många veta varför jag skämdes? Var det inte uppenbart? Ett stort, färgglatt, oretuscherat foto på fel plats, föreställande en som både avskyr att fotograferas och att se fotografier på sig själv. Huvva så skämmigt. Men nu är skadan redan skedd så det är bara att fortsätta att göra bort sig, att avslöja sin okunnighet och sin absoluta nolltolerans mot stress.

 

Jag minns än med fasa när datoriseringen hade gjort sitt intåg på Norran och vi skickade mejl hejvilt till varann inom tidningshuset. Det trodde jag att jag gjorde också. Jag skrev:"Du är inte riktig på ett enda ställe du". Och skickade iväg det långt utanför stan. Någonstans, långt borta, satt en förvånad och ganska så säkert förnärmad man som undrade varför jag helt plötsligt kände mig manad att betygsätta honom. Bara så där. Helt utan förvarning.

 

Okej, vi har pratats vid sedan dess. Faktiskt redan samma dag. Och det var jag som ringde upp honom. Jag, en journalist med telefonskräck men ännu större datorfobi. Och om man tänker efter var jag ju kärnkraftsmotståndare när jag jobbade på Asea-Atom också. Har jag nånsin varit på rätt plats?