saltatochkryddat

Den riktiga julefriden vill inte riktigt infinna sig. Det är ljusen som krånglar.

I dag tänkte jag överraska mannen, som naturligtvis jobbar helg igen, med att han skulle slippa sätta upp ljusen i granen för en gångs skull. Det är ju faktiskt en hel vetenskap att få ljusen ditsatta med ett jämnt och flödande sken som följd. Sladdarna måste följa ett mönster. Uppenbarligen.

 

Jag började ju längst ner, helt logiskt närmast kontakten, och sen arbetade jag mig upp. Jag jobbade och slet, flyttade och preciserade en lång stund. När jag på avstånd skådade mitt verk, upptäckte jag att ljusens placering inte alls var så jämn och fin som jag tyckte när jag stod med näsan i barren. Alltså började operation flyttning. Upp och ner, bakåt och framåt med sladdar som stramade mer och mer. Plötsligt hörde jag ett gurglande, kvävningsliknande ljud och när jag tittade upp, såg jag att granen var kraftigt böjd i toppen med sladdar som slet och drog överallt. Jag hade kopplat strypgrepp på stackarn.

 

När jag lossat och spänningen släppt en aning, tyckte jag att nu fick det vara nog. Nu skulle här tändas! Bakom soffan finns en skarvsladd, det visste jag med säkerhet. Efter en massa knuffande på soffan, nådde jag kontakten. Jo, jag nådde alltså. Men gjorde sladden det? Icke så. Inte ens till en skarvsladd med två meters längd från väggen söderut. Men vad i ..... ? Det gjorde den ju förra året. När mannen satte upp ljusen i granen. Konstigt.

 

Vår julgran kan nu i det närmaste kalla sig för soffliggare. En tresitssoffa är just nu en tvåmans med överhängande risk för stickskador på den som sitter närmast.

 

Det är i alla fall tur att vi inte har en naturgran för med mitt milda våldsbeteende och snurrande av trädet, hade nog inte många barr suttit kvar.

 

Jag vet vad mannen säger när han kommer hem i kväll: Men - har du satt upp ljusen? (Så tittar han en stund på skapelsen och fortsätter): Jag sa ju att du inte skulle göra det!

Vilket jag borde uppfatta som en omtänksam förebråelse för att jag inte är rädd om mina värkande axlar och armar men som även, och kanske mest, innehåller ett underförstått "det blir faktiskt mycket bättre när jag gör det".

 

Jag håller med honom till fullo. I både det sagda och det osagda.