saltatochkryddat

"Vilken sovmorron! Fick rusa i pyjamas till skyddsrummet för bomblarmet gick! Väntar på info var bomberna föll".

Så skrev hon i morse på Facebook, min gamla klasskompis från Balder. Hon bor i Israel sedan trettiotalet år tillbaka. Där trivs hon. Jag begriper ingenting.

När natthimlen lyses upp här hos oss, är det norrskenet, där de ofödda barnens själar leker, och som jag är så fascinerad av. Det är inte granater som briserar. När det mullrar och smäller här, är det åskan. Den som jag är så rädd för. Det är inte bomber som faller. När larmet går här, första måndagen i månaden, är det för att göra alla vansinniga, speciellt de som är ute på stan. Det är inte en signal som säger att vi måste skyndsamt förflytta oss till ett skyddsrum.

Okej då, jag ljög. Vårt larm är faktiskt till för en annan sak än att göra oss vansinniga men det är ändå den enda konsekvensen av ljudet. Vi tar det inte på allvar. Inte som Kicki och hennes familj och vänner.

För några somrar sedan, när hon var hemma på besök, satt vi i stadsparken och pratade. Hon frågade varför jag alltid tvärnekade så fort hon förde frågan på tal om vi inte skulle komma och hälsa på dem i Israel.

- Det är så lugnt nu, ni kan känna er helt trygga, sa hon.

Dagen efter small det. I hennes stad. Ingen av hennes nära och kära blev skadade men ett par gånger har det varit nära. Väldigt, väldigt nära. Ändå verkar inte tanken på att flytta till Sverige finnas.

- Man anpassar sig, säger hon.

Det är där vi har det. Jag har lite svårt med anpassningen. När jag provbodde i Västerås i två och ett halvt år, trivdes jag alldeles utmärkt med nya vänner, arbetskamrater och jobb men jag anpassade mig aldrig. Skogen såg inte ut som min hed därhemma. Vintern var grå och slaskig. Jag hackade på att de sa "oppanpå" men pladdrade friskt om "frammanför" och "bakanför", som vi säger härhemma.

Nu, när jag sedan länge är återbördad till My Hometown, kan jag inte anpassa mig till snön. Inte heller till myggen. För att inte tala om mörkret . . . Men jag har ju själv valt att bo här så jag borde ju anpassa mig. Eller hur?

Jag tror att sanningen är den att jag inte vill. Jag måste ha något att reta mig på för om jag inte hade det, skulle jag förmodligen upptäcka hur mycket jag älskar Norrland, Västerbotten, Skellefteå, Selsfors och Brunnsgatan. Och det går ju inte för sig. Då blir jag alldeles för tacksam och det ska man inte vara. Inte om man har åska som mullrar, norrsken som brinner på himlen och larm som testas för medborgarnas säkerhets skull. Sånt skit. Aldrig får man då känna sig trygg. Man kanske skulle flytta.