saltatochkryddat

Det är måndag. Klockan är 10.45. Om precis en timme börjar helgen.

Jo så är det. Mannen har alltså jobbat lördag, söndag och då blir det helg med mysmiddag i dag - och kanske i morron också. Helgen slutar ju inte förrän onsdag mitt på dagen och sen är bara torsdagen i vägen innan det är helg igen. Ibland artar det sig riktigt bra.

I dag är det också den 20 februari. År 1918 föddes min far just den här dagen. År 2018 blir hans yngsta dotter passionär. Ja, ja, pensionär då, om det ska vara så formellt. Men det är liksom inte min grej, att vara formell och det är någonting som jag har ärvt från honom. Jag minns ett bröllop, där det ställdes formella krav. De närmaste skulle bära frack och långklänning. Min far var närmast. Jag har aldrig sett honom så plågad och ändå hade han svår värk. Enbart kragen var tillräcklig för att han mer än gärna skulle ha bytt den mot två år i fängelse. Men han var tapper och höll ut hela dagen och kvällen. Att han sen inte pratade på ett par dagar efter det, vet jag inte om det berodde på syrebrist med fördröjd verkan eller om hans stämband hade klämts ihop men när han började prata igen sades det icket ett ord om fracken. Då var joggingbyxorna och rutigskjortan på igen men för mig skulle livet aldrig mer bli detsamma för jag hade sett min far i frack och sedan dess älskar jag pingviner. Inte för att jag vill påstå att det har nåt direkt samband . . .

Ärligt talat så trodde jag aldrig att en förälders kärlek till sitt barn kunde vara så stor att något såndant kunde ske. Jag anser nog att jag älskar mina barn över vanvettets gräns men skulle de be mig att ha mössa på mig vid något officiellt sammanhang, skulle jag neka. Och det var vad jag trodde att pappa skulle göra också när han ombads att vara formell och bära frack. Men han var en man av överraskningar. Inte en man av ord. Han lärde mig att man kan visa kärlek på många olika sätt.

I går trodde jag att jag fick en kärleksförklaring när Affe, sex år, kom och strök mig bakpå låret och klappade lite försiktigt. Men så sa han:
- Det här, det är riktiga fläskkotletter det!

Jag borde väl ha blivit förnärmad men jag kunde inte hejda det hjärtliga skrattet. Sen la jag armarna om honom och vi kramades medan han blåste ett huckrande fniss i mitt öra.

Kärlek behöver inte vara ord. Inte heller kramar och pussar. Kärlek kan vara delat skratt.

Det var någonting som min far lärde mig att förstå. Men att man inte kan skratta i frack, det fick han mig också att inse. Så i dag, när han skulle ha fyllt 94 år, ska vi fira honom med en god middag, ett gott vin, NorrlandsGuld och hockey iförda mysbyxor och Hadelövtröja (jag!). Av kärlek.

Grattis farsan! (-san är en japansk ändelse som betyder "vän", har jag fått lära mig)