saltatochkryddat

Är det någon som vet vad det är för likhet mellan Barnen från Frostmofjället och James Bond?
Svar: Jo, jag har hört talas om dem men aldrig sett dem.

När det gäller herr Bond så blev det väl bara så från början att jag aldrig hade det rätta intresset för att gå på bio och se honom. Sen blev det liksom en grej. Nu är det ett löfte från mig till mig att jag aldrig ska se en Bondfilm. Ibland ger jag sådana. Bara för att kolla hur mycket jag är att lita på.

Barnen från Frostmofjället har jag verkligen inget emot. Den filmen skulle jag vilja se. Eller, varför det egentligen? En svartvit rulle med dålig ljudkvalitet och en tragisk handling, vad jag förstår. Mår jag bättre av det?

Nu är vi framme vid kärnpunkten. Eller "agge bortur katta" som man också kan säga. I dag är det så inne med feel good. Det är böcker, musik, mat, ja, allt som man kan må så där ljuvligt bra i kropp och själ av. Det är väl bra, tycker du? Självklart. Det jag kan reservera mig emot är att det behövs en sådan kategori. Vad gör livet med oss? Mot oss? Är det inte en mänsklig rättighet att få må bra? Ska det behövas en vrå att krypa in i där vi får mysa och njuta och där själen får läka? Har tillvaron verkligen blivit sådan att livets realitet får oss att må dåligt? Jag tror det.

Om du får höra hundra gånger att du är duktig, fin, vacker, bra etc och en gång att du har gjort ett fel, vad är det du minns? Just det. Om vi tvingas se och lyssna på nyheterna varje dag och matas med våld, krig, död etc då spelar det ingen roll om de i slutet på programmet, kommer med en liten "solskenshistoria", exempelvis en ankfamilj som får hjälp av polisen med att korsa en gata. Bilden av polisen är likafullt den som slår med batong mot oskyldiga demonstranter. Har jag fel?

Det är jättebra med feel good. Vi behöver massor. Jag har hittat två TV-program, 112  på liv och död och 112 Luftens hjältar. Egentligen skulle jag inte behöva fler program. Nej, vad säger jag? Nu blev det tokigt. Men Vinterstudion, La Liga, Elitserien, Serie A och de andra är ju såna feel good-program som jag bara tar för givna. Förutom dem skulle jag klara mig med 112-varianterna. Spänning, klokhet, medmänsklighet, tragik, kunskap, erfarenhet, trygghet, ja, de innehåller allt. Gör mammor och minimodeller det? Jag bara undrar.

Jag har en sjukdom som begränsar mig. Ibland mer, ibland mindre. Men på nåt sätt får den finna sig i att vara i bakgrunden för jag har så mycket annat som gör att I feel good.